torsdag 23 juli 2009

Tillbaks i stan

Så var då gräset borta under mina fötter och ersatt med asfalt och betong igen. Så skönt! Jag tror inte att mina tassar är gjorda för mjuk jord och gröna tuvor. Egentligen. Jag kan nog spela med ett tag när så behövs, men så sätter suget efter stenläggning in igen och det är bara att ge efter.

Fast visst är landet vackert. Särskilt det här landet. Vårt blågula alltså. Inte så spektakulär skönhet som vissa andra länder kanske. Inte lika dramatiskt. Men viskande vackert.

Att se den blåa Riddarfjärden glittra i solskenet gör mig nästan tårögd. Och att sitta i ljusa sommarkvällen på balkongen med ett glas rött och lyssna till den sena koltrasten, så lättad av att äntligen ha lotsat ut sin andra kull och få njuta lite välbehövlig vila, det gör mig simmigt salig.

Och det är ju faktiskt naturen jag talar om. Den som finns på landet också. Naturen i stan. Rävar i varenda gatukorsning. Kaniner, harar, rådjur. Och träd, gräs och stenar. För Stockholm är en av världens grönaste städer. Ta en tur med ballong en kväll och ni ska se en stad som ser ut som en salladstallrik från ovan. Överallt är det gröna insprängt, mellan hus och gator.

En dryg vecka återstår av årets semester och jag tänker suga ut varenda droppe ledighet. Och sen lommar jag tillbaka till gruvan för ännu ett år nere i de mörka gångarna. Tur att man har sina medhuggare nere i orterna att glädjas åt.

Dagens låt: Stockholm med Orup. Den kanske bästa av alla hyllningshymner till den vackraste av alla städer. Hatkärlek. Eller kärlek, trots allt.