måndag 31 augusti 2009

Hej hösten!



Det går upp och och det går ner här i livet. Efter kameljakten i helgen pekar det mesta uppåt. Och snart är det september som är en månad på plus eftersom den inleder den vår de svage kallar höst eller hur det nu var.

September är årets bästa månad. Åtminstone just nu. Mycket sommar och värme kvar men liv och aktivitet överallt där det ska vara liv och aktivitet. Folk finns på plats där dom ska vara och virrar inte omkring ute i obskyra sommarparadis dit varken elektricitet eller bredband når dom.

Inte för att jag jagat livet ur folk i sommar men jag tycker bara om tanken att människor är där de hör hemma och inte i förlorade paradis dit vi andra inte har tillträde.

Vågen fortsätter att falla. Eller snarare att sakta retardera. Inga dramatiska minskningar längre utan ett svagt sluttande plan mot det ideal jag en gång startade från och som jag nu avser att återvända till. Näe, inte födelsevikten men den jag låg på vid mitten av tjugoåren och som jag trivdes bäst med. Och som jag ytterst sällan lyckats återvinna under ett alltför utsvävande liv.

Många försöker få mig att diskutera låg-kalori-högfettskost, LCHF, vilket är min livsstil sen ett par år, men jag tycker att det redan finns för många slevar stuckna i den grytan så argumenterandet och propagandan får andra klara av. Själv nöjer jag mig med att skörda frukterna i medvetande om att det funkar alldeles utmärkt för mig och att jag både blir ständigt lättare och dessutom allt mindre sockersjuk.

Så hej hösten! Och välkommen tillbaka! Kul med alla nya böcker och filmer som väntar på mig. Och alla ljus som ska tändas för mig på alla små varma krogar. Vänskapliga kramar som jag ska få och spännande tankar som ska presenteras.

Så här är jag. Öppen och redo!

lördag 29 augusti 2009

Storviltsjakt på Allvaret


Jomenvisst. Dom fanns kvar. Kamelerna. Och dom hade fått sällskap. Av nåt som ser ut som såna där som spottar. Näe, inte spottkobror men lamor. Eller nåt. Så här ser dom ut.

Och så fanns det helt vanliga svenska kameler.

Tatatatata!!! Får jag presentera, direkt från den öländska öknen! Sopwith Camel och hans bror Bertil.


Två salta snubbar på storviltsjakt. Bytet: två vita svenskar.


Kameljakt

Regnet har blåst bort, hösten håller på att blåsa in. Och turisterna lämnar Öland medan hela världen tittar åt ett annat håll. Och själv beger jag mig nu ut på kameljakt över Allvaret.


fredag 28 augusti 2009

Brytningstider



Det var som om det fanns en gnutta höst i luften i morse. En lätt krispighet trots att det fortfarande är ljummet. En liten förespegling om dom tider som väntar med vass isgegga i nacke och luftrör.

Jag ser på ansiktena jag möter och tänker banala saker som att varje människa är unik och ett alldeles eget territorium. Varenda en sitt eget land, sina gränser med sina lagar som jag på sin höjd kan komma att snudda vid. Ändå är det så lätt att korsa gränsen. Det är ju bara att gå rätt in i nån, klippa till honom på käften eller välta cykeln så att hon stupar i gatan. Vips har vi skapat en sorts relation. Kanske inte den bästa och mest förtroendeskapande men ändock en relation.

Ändå är det skönt att leva i sin bubbla. I fred. Att hålla dom andra utanför. Alla man inte vill ska gå in i en, slå en på käften eller välta ner en i asfalten. Att få vara sin alldeles egen och högst levande John Doe mitt i kretsen av alla andra John Does. Utan några anspråk på känslor eller engagemang i problem eller glädjeämnen.

Det är strax helg och jag far söderut, till Öland. Undrar om kamelerna finns kvar. Det måste jag kolla upp.

onsdag 26 augusti 2009

Min to-do-lista




Visst kan man säga att-göra-lista. Men eftersom jag är rätt anfrätt av engelska efter alla år med engelskspråkiga dataprogram framför ögonen så får det bli svengelska. To-do-lista alltså. En sorts loggbok över framtiden som jag vill, tror eller/och hoppas att den ska bli.

En farlig sysselsättning förstås. Och osäker. För om framtiden vet jag ju inte ett smack. Den kan vara över precis nu......................................

Näe, skojade bara. Jag är kvar. Och jag har faktiskt några projekt i mitt 59-och-ett-halvtåriga liv som jag vill förverkliga. Föresatser utrullade som röda mattor framför mig, att beträda med lika delar allvar och lekfullhet. Fast mest allvar. (Och lekfullhet).

Så här ser min aktuella projektlista ut:

1. Fixa hälsan och restaurera min kropp. Kärlundersökning väntar och förhoppningsvis leder den till ett godare hjärta, bättre kondition och återupptagande av både cykling och långa promenader. Samt ätande och drickande både med förnuft och njutning.

2. Bli en bra farfar. Jo, ni läste rätt. I februari nån gång.

3. Förlika mig med min yrkesroll. Försöka trivas på jobbet trots en splittrad inställning till vad jag gör och vem jag förväntas vara. Att tro eller tycka eller nåt.

4. Äntligen börja skriva på Niagaraboken som legat och skvalpat i röret i ett årtionde minst. (Tack Claes för den puffen!)

5. Bli mer social. Försöka älska mina medmänniskor (nåja) och umgås med dom mer aktivt. Lära mig mingla och att prata strunt för guds skull! Och att skratta å va glad.

6. Äntligen påbörja evighetsprojeketet med att scanna svartvita negativ som ett led i loggboken "Mitt liv i bilder".

7. Tänka positivt och lägga ner all hostil ironi och den närhet till cynismer som jag blivit allt bättre på att utveckla.

Sju föresatser som, precis som sagans sju dvärgar eller féer eller önskningar eller nåt, kan vara knubbiga, magiska och/eller (o)realistiska. Men att ha dom nerplitade på papper och kolla på dom då och då kanske leder till att åtminstone någon av dom förverkligas. Och den som just nu känns som förutsättningen för resten är förstås ettan.

Så nu kör vi så det ryker. Mot ett friskare liv!

tisdag 25 augusti 2009

Mitt galleri: Boris Pankin

Jag har inte gjort så många värvningar i mitt liv, men en kan jag skryta med och det var en riktig tungviktare. Då. Förre ambassadören för Sovjetunionen, Boris Pankin. Fast ibland handlar det mer om att-et än hur-et och Pankin fortsatte inte som krönikör så länge på Ica-Kuriren. Det var nog helt enkelt inte riktigt rätt språkrör för den mångordige ryssen. Fast hans signerade memoarer har jag fortfarande kvar i bokhyllan.

Man skulle nästan kunna säga, att då den nytillträdde ambassadören Boris Pankin en höstdag 1982 steg ut på gatan för att prata med en skara demonstranter, så klev han rakt in i svenska folkets hjärtan.
Lite tillspetsat?
Låt gå för det. Men faktum kvarstår: Pankin var den förste ambassadör från den stora grannen i öst, som inte var så där humorfritt sovjetiskt. Hans stil var annorlunda. Han var öppen, hade humor och log då och då, även om han också såg ut som en trött hund ibland. Och han gillade Sverige.
Så råkade en viss ubåt, kallad 137, "navigera fel" i Karlskronas skärgård och allt blev lite knepigare. Många minns nog den hårt pressade Pankin som torkade sin svettiga panna framför tevekamerorna och försökte förklara hur detta gått till.
- Men jag vet att de flesta människor kunde hålla isär min person och ubåtskonflikten. Mina vänner här fortsatte att vara mina vänner, jag fick en massa nya och jag hade inte heller några som helst problem att prata med politikerna.
Det säger Boris Pankin idag, knappt 13 år senare. Vi samtalar över en kopp kaffe och ett fat vaniljkransar i ostört lugn på ett kontor vid Stureplan i Stockholm.
Sedan i höstas är han nästan svensk.
Nåja, han bor här i alla fall, helt privat i en bostadsrätt i Bromma. Han kör en ny Volvo, går och lär sig svenska och kämpar med allt det han som politiker och diplomat haft andra till att sköta.
Och från och med det här numret av ICA-kuriren är han alltså tidningens nye krönikör.
Jag hämtade upp honom utanför porten i Minneberg en råkall vintereftermiddag för - som jag trodde - en vanlig intervju. Men Pankin sa:
- Jag vill skriva i er tidning. Jag vill berätta för alla era läsare om hur det är att bli en vanlig medborgare igen efter alla år på den diplomatiska och politiska toppen, med chaufförer, sekreterare och arbetsdagar på 20 timmar. Om hur det är att vara ny i ett land utan att kunna språket, att åka tunnelbana och gå på posten i Alvik. Och så vill jag förstås berätta om vad det är som händer i dagens Ryssland.
Jag höll på att köra rätt in i buss nummer 114 när han sa det, men skärpte till mig och lyckades väja undan några förskräckta fotgängare. Någon dag senare, efter en lunch med chefredaktören, var allt klart. Pankin log och sa:
- Nu kan du få göra den där intervjun med mig när du vill.
Så här är den alltså:

Att moskvasonen Boris Pankin, 63, är en impulsiv man som följer sina känslor, finns det flera exempel på. När han mötte fredsdemonstranter ute på trottoaren vid ambassaden i Marieberg, rapporterade de hemliga "grannarna" - underrättelsetjänsten KGB alltså - upphetsat hem till Moskva med begäran om en snabb hemförlovning. Den stora stagnationen rådde fortfarande i Sovejetunionen, trots att Brezjnev dött och efterträtts av Andropov och ord som glasnost och perestrojka var ännu okända för världen.
Boris Pankin, författare, journalist och förre detta chefredaktör för en av Sovjetunionens största tidningar, Komsomolskaja Pravda, hade av de konservativa i partiet länge ansetts som frispråkig i överkant. Gång på gång krockade hans åsikter, vältaligt uttryckta i Komsomolskajans spalter, med den vedertagna politiken och 1973 "befordrade" regeringschef Kosygin Pankin till tystnad, genom att utnämna honom till ordförande för den Allunionella copyrightagenturen med uppgift att förhandla med utländska förlag om arvoden för ryska översättningar. Men inte heller där kände man sig tydligen säker på att Pankin kunde hålla sig i skinnet för 1982 "förvisades" han till diplomattjänst i utlandet. Det vill säga till Sverige.
Fast helt okänsliga var nu inte maktens män i Moskva. För den unge Stockholmsambassadörens tilltag på trottoaren, hade plötsligt givit landet en oväntad goodwill som det inte haft sen de soliga dagar då Chrustjov satt i roddbåten på Harpsund tillsammans med Erlander. Så Pankin han blev kvar i Stockholm och de hemliga "grannarna" ömsom gnisslade tänder, ömsom slet sitt hår.
1990 utnämndes Boris Pankin till Sovjetunionens ambassadör i Prag. Sovjet hade nu bytt ledare och politisk riktning och man behövde en klok person med känsla för demokrati i det land som man så brutalt våldtagit 22 år tidigare. Pankin såg det som en befordran att få åka dit.
Så blev det augusti 1991. En handfull desperata och förvirrade män i Moskva försökte störta Gorbatjov och världen höll andan. Den förste av rang som klart tog avstånd från kuppen, var ambassadör Boris Pankin i Prag.
- Jag kunde absolut inte ha handlat på annat sätt, säger han och tar en vaniljkrans till. Det var självklart.
Tillsammans med sin närmaste man Aleksandr Lebedev skrev han en protestdeklaration mot kuppmakarna som kablades ut som en löpeld över jordens medienät. Och sedan Gorbatjov väl återvänt till Moskva och tagit tillbaka makten, ringde han upp Pankin och bad honom komma hem för att bli utrikesminister.
I tre månader eller hundra dagar var Boris Pankin Sovjetunionens utrikesminister, den näst siste för övrigt. I december 1991 upplöstes den jättelika unionen, men då var Pankin ambassadör i London. Hans företrädare som utrikesminister, Eduard Sjevardnadze, hade fått sitt gamla jobb tillbaka och blev den som gick till historien som Sovjets allra sista utrikesminister.
I London satt Pankin och skrev på sina memoarer.
Hans skildring av Sovjetunionens upplösning och fall, De sista hundra dagarna, kom ut 1992 och i Moskva lästes boken med blandade känslor. "Grannarna" hade inte glömt att Pankin som minister försökt dra tänderna ur dem och nu förberedde de sin hämnd.
Efter en förtalskampanj, där bland annat de delar av Jeltsins memoarer som berömde Pankin ströks i de internationella utgåvorna, blev situationen alltmer ansträngd.
- Jag förtalades och de olika, nyuppståndna fraktionerna av KGB använde sig av en massa smutsiga trick för att bli av med mig, säger han.
Hösten 1994 var det inte längre möjligt att fortsätta i London. Tillsammans med hustrun Valentina tog han därför båten från Harwich till Sverige.
- Makt är farligt. Den förändrar människor, säger Pankin och vet vad han talar om. Trots det är han fullt beredd att återvända till Moskva om han behövs där.
- O ja, jag har regelbundna kontakter med många människor där, bland andra Gorbatjov. Jag finns här och jag väntar, jag ställer upp igen om mitt land behöver mig. Precis som jag gjorde i augusti 1991.
Men dagens Ryssland är ett allt farligare land att verka i för folk med åsikter. För inte så länge sedan mördades den populäre tevemannen Vladislav Listiev, affärsmän i Sibirien har avrättats och anarki och diktatur ligger på lur. Ännu står förhoppningarna dock till att höstens val till parlamentet och nästa sommars presidentval verkligen ska bli av. Men många är oroliga och fruktar att de kommer att stoppas med hänvisning till det instabila läget i landet. Pankin är en av dem.
Han brummar lite. Faror är inget han vill prata om. Men att hans känslor för Boris Jeltsin inte är särskilt varma, gör han inget för att dölja. Han betecknade honom i en artikel tidigare i år som en "bolsjevik med auktoritära reflexer, vars öde är beseglat".
- Att jag stödde Jeltsins kamp mot parlamentet berodde bara på att han utlovade både parlaments- och presidentval senast 1994. Men de löftena har han ju brutit och nu har jag brutit med honom, säger han.
Medan han avvaktar, lever Pankin alltså sitt liv i Sverige. Men inte som flykting eller imigrant, utan som en gäst som bidar sin tid.
Han arbetar på att få ut sin stora roman om den sovjetiske författaren Konstantin Simanov. Han har täta kontakter med sina barn, sonen Alexej som bor och arbetar i Düsseldorf, dottern Aljona hemma i Moskva och med sina tre barnbarn. Han reser mycket i Sverige och hjälper svenska företag med kontakter i Ryssland och vice versa.
Och från och med detta nummer skriver han alltså också i ICA-kuriren.

måndag 24 augusti 2009

En behärskad känsla av skräck


Jag har haft anledning att fundera runt ondskan i helgen. Efter att ha läst författarduon Roslund & Hellströms tre första böcker, Odjuret, Box 21 och Edward Finnigans upprättelse, borde jag fått min beskärda del för ett tag framåt kan man tycka. Ändå längtar jag till att börja läsa deras fjärde, Flickan under gatan.

Vad är det som gör ondskan attraktiv, åtminstone i fiktiv form?

Antagligen att den är så reell. Så verklig och att den finns överallt, väl synlig. Jag tror däremot inte att ondska är medfödd. Lika lite som humor, glädje, uppfinningsrikedom eller förstörelselusta är det. Kåthet och hunger däremot ligger i generna. Medfödda egenskaper för vår överlevnads skull.

Men ondskan, var kommer den ifrån?

Roslund & Hellström ger inga tvärsäkra svar men tycks mena att den föds i situationer och strukturer framkallade av hur samhället som vi alla är med och skapar fungerar. Av hur makten och hungern efter pengar spelar ut oss människor mot varandra och förvandlar oss till odjur beredda till vad som helst för att uppnå det vi vill.

Det låter som ett mycket primitivt, för att inte säga barnsligt sätt att reagera och jag tror att det är precis vad det är. Vårt sociala samspel kräver att vi alla lär oss vissa regler för hur livet tillsammans ska fungera. Och så länge vi i stort sett håller oss till dom så funkar det för dom flesta. Men det skapar också utrymme för regelbrytarna. För dom som höjer sig över den lydiga massan. För dom som klättrar på andras ryggar, stjäl deras mat, våldtar deras kvinnor och dödar deras barn.

Jag är en jättepessimist som inte för ett ögonblick tror det är möjligt att utrota ondskan. Den ersätts bara av ny ondska, nya system och nya sätt att missbruka makten och klättra på andra människor. Ändå måste drivkraften i alla sammanhang vara att försöka förbättra. Vilja tro på dom goda motkrafterna. Även om man vet att den nyvalde presidenten som står på palatsets balkong och tar emot folkets jubel och hopp, om bara ett par år kommer att vara precis lika korrupt och livsfarlig som alla sina företrädare.

Religion är inte svaret. Den pekas ju ofta ut som det men är i själva verket bara ett maktmedel. Ett vapen makten använder sig av för att slippa ta till det fysiska övervåldet. Åtminstone i första läget. För hot om ett evigt fördömande skapar rädsla och rädslan är ett lika klassiskt som effektivt medel att använda sig av när man vill trycka ner och våldföra sig på sin omvärld.

Näe, det enda som kan inge hopp är det som innebär det största hotet för ondskans ambassadörer: kunskap. Fördjupad förstahandskunskap och förmågan att ta till sig den genom att kunna läsa och skriva är långt mycket farligare för despoterna än aldrig så många motståndsrörelser med mustaschprydda krigare med Kalashnikov i känder och fanatism i blick.

För tänk vad som händer den dag människor verkligen ser på världen och tillvaron utifrån all kunskap om livet som faktiskt finns. När dom slänger sina heliga skrifter på elden och i stället lyssnar till förnuftets röst.

Jag kommer aldrig att få vara med om den dagen och inte mitt lilla ofödda barnbarn heller. Men för hans/hennes skull måste jag våga tro på ett bättre liv där ondskan kan förminskas. Där andra värden än hat, makthunger avund och girighet styr vår vardag.

Och i väntan på den dagen fortsätter jag att tjusas av Roslund & Hellströms pessimistiska berättelser om ondska med samma känsla som när jag står och tittar på en giftorm bakom glas. En behärskad känsla av skräck.

söndag 23 augusti 2009

Dagens citat

Ensam varit, ensam är
men först nu däröver reflekterat
Kanske ensamheten är
ett slags förakt för andra
Ej tillmätt dem så mycket
värde att de uppmärksammats
lika mycket som jag själv.

Från den 89-årige poeten Ragnar Thoursies nya diktsamling Sånger från äldreomsorgen.


fredag 21 augusti 2009

Fredagsmys

Det fanns dagar när fredagskväll var lika med att komma hem, öppna en flaska gott vin och fixa nåt ätbart av lite högre klass än torsdagspytten. Och sen till osten kunde det bli ännu en flaska rött.

Det finns fortfarande såna dagar men dom blir alltmer vinfria. Jag vet inte vad det är med min kropp men den estimerar visst inte vin längre. Eller sprit. Vill inte ha helt enkelt. Säger nej tack!

Kan det vara normalt? Farligt? Nåt att oroa sig för?

Skulle väl knappast tro det, men om det nu är sant som dom säger att man ändrar smak vart sjunde år så måste det i mitt fall gått sju gånger sju år. För om man tänker efter så är det ju en hel del vin och en och annan whisky som runnit under broarna genom åren. Och i dom floderna har jag inte bara simmat omkring utan också varit nära att drunkna ibland. Fast inte nu längre.

Nu är det mest torrsim som gäller. Inte utifrån ideologi eller löften. Inte utifrån några som helst moraliska synpunkter. Och knappt medicinska heller. Om nu inte det kroppsliga näe-tacket räknas dit förstås.

Kanske är det så enkelt att jag klarat av mitt pensum. Att kolumnen till höger är fulltecknad och inte rymmer mer. Att jag njutit alla jordiga södersluttningar med en hint av körsbär och hallon som jag orkar med. Och är det så är det väl bara att acceptera. Inget att sörja över. Inget spillt vin att gråta för.

Kanske dricker jag ett glas rött i kväll. Kanske gör jag det inte. Det är ingen big deal som MacDonalds säger. Men om jag inte gör så är det min ensak och inget att dra några växlar på. Och om jag gör det så är det också min ensak. Växelfritt. Så skål ta'mefan! I vin eller vatten.

torsdag 20 augusti 2009

Ökenvandring

Vad gör man när kartan inte stämmer längre? När varenda utmärkt stig leder rätt ner i en avgrund eller ett bottenlöst träsk? När löftet om en rät linje visar sig vara en spiral som leder käpprätt åt helvete?

Det är den sortens frågor man ber om att aldrig behöva ställa sig. Att livet inte ska avvika från den uttagna kursen och att marken aldrig ska börja gunga under en. Vad som än händer.

Men det gör den ändå. Hur mycket man än biter samman och manar sig till lugn och eftertanke, så kan jorden börja skaka tills varenda rekordnotering på Richterskalan är passerad. Tills alla sprickor i marken är så vida och djupa att man får svindel om man försöker kika ner i dom.

Ingenting särskilt har hänt utom att tomheten tagit över och fyller livet. En motsägelse? Kanske när man är sjutton men inte 42 år senare. Man måste inte vara desillusionerad för att inse att ju längre man lever desto större blir fodralet i förhållande till instrumentet det ska förvara. Och till sist en dag finns inte ens den minsta lilla ton kvar när man slår an strängarna. Bara ett tonlöst tjoff.

Solen lyser visserligen över onda och goda, whisky och soda, men strålarna kan vara kalla och inte innehålla minsta lilla löfte om liv. Inte ett uns av något spirande litet grönt skott, annat än ett nackskott.

Så återstår då endast tystnad. Guds tystnad och tystnaden mellan människor. Och religionen byts ut mot melankolin och en viss besvikelse över att det inte räckte längre. Att vår fantastiska fantasi och skapelse inte nådde mer än hit och att den fortsatta vandringen måste ske i ensamhet i en öken som aldrig kommer att spira. Inte en gnutta ens en endaste morron. Hur mycket regn som än faller en enda dag på tusen år.

onsdag 19 augusti 2009

Gamla ting

Fem saker jag en gång haft och gärna skulle vilja äga igen. Av nostalgiska skäl, antar jag.


Min första systemkamera var en Pentax Spotmatic.


Första bilen var en Fiat 850 Coupé.


Och innan den hade jag en Vespa.
På Beocorden gjorde jag mina första låtar.

Och på Olivettin skrev jag futtiga romanförsök.


Jävla sextiotal! Och helvetes sjuttiotal. Men dom var ju mina ungdomsår. Trots allt.

tisdag 18 augusti 2009

Kniv av nej

Ju äldre jag blir desto fler upprepningar. Varje höst är ett startskott som inte smäller längre utan mer låter som en smygfis. Nästan omärkligt tassar den igång och snart håller jag på med mina icke-handlingar för alla icke-intresserade igen.

Att fundera över sitt liv är att ställa upp alla icke-blev-av i en enda lång rad. Alla tillfällen som försattes. Alla nej till man sa. Alla inställda initiativ. Alla gånger man släckte lampan i stället för att tända ljuset.

Som 59 minus får man många tillfällen till eftertanke. Som Henning Manckell sa är alla avgörande beslut redan fattade och återstoden av sträckan är betydligt kortare än den tillryggalagda. Så vad gör det med ens person? Hur håller man sorgen, melankolin och bitterheten på avstånd? För att inte tala om det fysiska förfallet.

Jag vet inte om man gör det. Eller ifall man ska göra det. Men man försöker. Fast jag tror mig veta att när man tar ut svängarna och spottar svavel och etter som värst så ska man helst inte göra det offentligt för då blir man en gammal bitterkuk. Och till skillnad från ens kvinnliga motsvarighet så är en bitsk gammal man mest en patetisk skugga. Någon att hånflina åt. En rest av sånt som helst inte ska existera. Som mördarsniglar ungefär.

Förr kunde man sitta i parken och prata med små barn. Gör man det idag kommer mammor eller förskollärare och sliter undan ungarna med mord i blicken. Och om man så mycket som drar efter andan framför dom små liven har man en flåsande polispatrull med blåsljus och skyddshandskar på plats inom 48 sekunder.

Men att sitta ensam på sin balkong med katten i knät och dricka en kopp grönt te är fortfarande en lika tillåten som gratis njutning. Och att läsa en god bok i pappersformat är ännu möjligt trots att en invasion av elektroniska läsplattor förutspås framåt jul.

Fram till dess fortsätter jag att prassla. Högt vänder jag mina blad och obstinat går jag på antikvariat och letar ouppsprättade böcker bara för tillfredsställelsen av att få sitta och strö pappersremsor omkring mig och fundera över hur många träd jag har på mitt samvete.

Sen kan jag konstatera att jag högaktningsfullt skiter i alla dom icke-intresserade som är mina faktiska uppdragsgivare. Figurer som i bästa fall struntar i vad jag tar mig för och i sämsta skäller på mig för det. Men ert gnäll når mig inte. Jag skär av mig det. Med min kniv av nej.

måndag 17 augusti 2009

Tredje akten

"Om du är 60 år finns det ett par saker du vet bestämt. Du har, för det första, levt den absolut större delen av ditt liv. Det andra du vet med bestämdhet är att de viktiga besluten i ditt liv har du redan fattat. Symboliskt kan man säga att du har gått in i tredje akten. Då är det naturligt att du börjar fundera en hel del på framtiden, som krymper väldigt mycket, samtidigt som du frågar dig vad du har gjort av ditt liv."

Författaren Henning Mankell berättar i Dagens Nyheter om sin nya roman, den absolut sista om Kurt Wallander, "Den orolige mannen".

lördag 15 augusti 2009

Det vackraste jag vet

Det vackraste jag vet är vita ulliga stackmoln mot en djupblå sommarhimmel. Det jag sörjer mest i tanken med att dö är att inte längre få sitta och titta upp på vita ulliga stackmoln mot en djupblå sommarhimmel. Att döden ska vara så jävlig att den hindrar mig från den njutningen. Det är en outhärdlig tanke.

Fast det ska väl dröja ett tag till och många stackmoln återstår. Hoppas jag.

Har just lyssnat på podversionen av Alex Schulmans Sommarprogram. Lyssna på det! Ett av dom bästa jag hört.


fredag 14 augusti 2009

Skärpning 2.0

Jag måste ta mig i kragen. Se att det finns andra människor här i världen. Höja blicken och sluta pilla ludd ur min egen navel. Höra upp med att låta det tuta upptaget varenda gång nån lyfter luren och försöker berätta nåt för mig. Inse att också andra människors liv pågår där ute hela tiden och är precis lika viktiga. Att inte allt kretsar kring mig och mina små ilandsproblem.

Fast varje iland har väl sitt. Varje källa till oro har sin koppling till någon annans undervattenström. Och det är precis lika lätt att drunkna där som i sitt eget badkar.

Men ändå, härmed lovar jag att inte vara så självupptagen. Att se och höra dom andra också. Vilka dom än är.


Hallå hallå!

Jodå, jag är här. Finns kvar. Och tänker så göra ett tag till.

Egentligen var det väl som jag sa: tar man bara ut allt helvete i förskott så blir rumpan mindre svedd när det väl brinner.

Det var givetvis en mycket trevlig och kompetent doktor jag fick träffa på hjärtcentralen igår. Han ultraljudade mig och konstaterade att det inte var nåt fel på pumpförmågan. Fast hur det ser ut i kärlen går inte att se på ultraljud. Så det blir till att ta sig till Thorax så småningom där dom ska skicka upp en kateter i pulsådern och se hur långt dom kommer. Genom den tråden upptäcker man eventuella förträngningar och kan också spränga dom och förstärka med ett minimalt "hönsnät" som armering. Smart metod som sparar både tid, pengar och lidande eftersom det går fort, är tämligen säkert och billigt (vid en jämförelse med operation).

Men detta ligger kanske en sex veckor framåt i tiden, så det finns gott om tid att ladda på och rita upp apokalyptiska scenarier. Fast tills vidare gottar jag mig åt ytterligare viktminskning (medveten), goda blodvärden och en inte alltför pissig förhöst. Och gottar mig åt att förträngning inte bara handlar om glömska.


onsdag 12 augusti 2009

Skithjärta

I morron är det dags. I morron faller domen. Då ska hjärtdoktorn ha gjort sitt och läst klart mina diagram och kurvor och ska vara beredd att utdela slaget. Har jag ett skithjärta eller inte?

Jag vill inte påstå att jag egentligen vill veta. Fast det vill jag förstås. Om det inte är ett skithjärta utan ett med lite hopp. Ett som i grunden är friskt och fint och bara behöver en liten tillrättavisning. Några piller kanske?

Men man får ju inte välja. Man måste ta det som bjuds och i morse sved det igen i bröstet under promenaden längs Sankt Eriksgatan och det strålade värk ut i armarna. Så det kanske är vad som bjuds. En fånig hjärtpåse som inte fixar sin uppgift längre utan sackar och slackar för minsta lilla ansträngning. Ett skithjärta helt enkelt.

Och vad gör man åt det?

Knivar och skalpeller har aldrig tillhört min världsbild utom i köket. Ja, knivar mest då. Jag har hackat och skurit i allt från filéer till fingertoppar och sett blod flyta. Men aldrig tänkt mig att det var hjärteblod.

Är jag rädd, lurar paniken runt hörnet?

Näe, faktiskt inte. Men jag är lite sorgsen, känner mig lätt melankolisk. Var det inte mer? Är detta vad allt gick ut på? En rätt ensam färd längs tidslinjen och så drar man i linan och inväntar nästa hållplats.

Jag undrar om man måste kliva av och om det är några fler som tänker göra mig sällskap. Om någon ny kliver på. Ligger hållplatsen i sol eller skugga?

kanske tar jag ut allt helvete i förskott. Sånt är jag rätt bra på. Eller var. Ju äldre jag blir desto färre förhoppningar som kan stäckas. Man lever med medvetandet om hur bräckligt allting är. Hur tunn hinnan mellan liv och död är. Jag lägger örat mot dörren för att försöka höra om det rör sig bakom den, om nån finns där. Om där finns ett liv. Men där är tyst.

Ingen människa är unik och alla människor är unika. Så vanliga och så ovanliga. Finns bara i ett enda exklusivt exemplar intill förväxling likt alla andra. Och ändå en bulkvara.

Fast för mig är jag ju den mest unika som finns även om jag blir alltmer trött på mig själv. Och på min vardag och för all del helgdag också. Samtidigt finner jag blotta tanken på självömkan motbjudande och ser mig hellre som en gammal varg som flyr flocken och smyger upp i bergen för att få sitta under en svart augustihimmel och sjunga vargsånger mot skyn.

Helst hoppas jag förstås att allt bara är ett hjärnspöke. Att jag i morron kväll skrattar åt min oro och pekar finger åt mitt löje. Skrattar bäst som skrattar sist. Liksom.


Dagens låt: Vargsång.


tisdag 11 augusti 2009

Näe, skulle inte tro det

Vad lite man förstår när det behövs. Och hur sorgligt det är att begripa först när allting är över och för sent.

Ska man komma djupt måste man börja uppe på ytan. Krafsa, rispa, skära. Men när man river upp sår blir det både blodigt och smärtsamt och såret blir lätt infekterat.


Jag lever varje dag i sällskap med bröderna Skräck och Död. I bakvattnet skuttar lille kusin Panik som slänger sin konfetti omkring sig. Marken blir full av den, som under lindarna när de fäller sin blom och i det avfallet halkar syster Tvivel runt med bror Leda i hasorna.

Funderar på att dra mig tillbaka och bara flyta regelbundet. Det bästa sättet att skära av sig tiden och bygga ett skal runt omkring sig. Att ligga en timme i hudvarmt vatten i total tystnad och kolmörker. Kroppen går ner på sparlåga och själen skimrar av färger. Åtminstone för en liten kort stund.

Och tiden, den går ju åt, som Robert Broberg säger.

Läste om journalistkollegan på Los Angeles Times som först erövrade och sen miste sin gudstro. Avslöjandet av de katolska prästernas barnvåldtäkter och kyrkans försök till cover up knäckte hans tro på en god allseende gud och på religionens möjligheter att trösta oroliga själar. Ondskan hos dom skyldiga blev helt enkelt för mycket. Idag lever William Lobdell som lycklig ateist, befriad från all ångestballast han tidigare släpade så tungt på. Med lätt bagage blir resan lättare.

Jag tror inte ondskan är medfödd. Jag tror ingenting är medfött. Jag tror att vi bara är en formbar massa som ligger på ruta ett och väntar på startpistolen. En degklump med alla egenskaper latenta där gener och luften vi andas avgör vilka vi blir.

Religionen saknar all betydelse för moralen och alla lagar och koder som styr oss människor. Vi har ett inbyggt system att skilja gott och ont med och som utgår från vad som är bäst för oss själva. Det som är bra för mig är också bra för dig och därför bra för mig. Det som överlever lever vidare och det som lever vidare det överlever.

Om vi blir goda eller onda, om vi förmår göra gott eller agerar djävlar är inte avhängigt någon nedtecknad moral. Tvärtom, alltför ofta är religionen ett ynkligt försvar för all den ondska vi med sådan osviklig fantasi förmår hitta på och utveckla. Vi straffar av kärlek, som biskopen i Fanny och Alexander hävdar.

Dubbelmoral och intolerans är varumärken för en majoritet av alla övergrepp mot människor och natur, och ingen religion eller kyrka i världen kan svära sig fri från dom egenskaperna. Den katolska kyrkan har snarare lagt sitt hela kyrkobygge på övermakt och intolerans och på en fasansfull förmåga att spela ut dom värsta avarterna av mänskligt beteende mot dom allra svagaste som dom är satta att värna. Inkvisitionen är knappast död historia utan en ständigt pågående process, nu bara under annorlunda mindre uppseendeväckande former än under medeltiden.

Och i den underutvecklade världen bidrar islam genom att förtrycka den frian tanken och viljan.

Tack och lov att vi har vår frihet att välja religion och tro. Även om det egentligen är omöjligt att välja att tron. Det är snarare något som kommer till en, som en influensa. Något man har eller inte har, inget man kan rå för. Som bra sångröst eller bollsinne. Inget reellt val som Colgate eller Pepsodent.

Jag har aldrig varit troende. Men kanske har jag i perioder velat vara det. Visst jag har sökt, som det heter. Men jag har inte hittat. Inte funnit minsta lilla uns av något mer, magi eller svar på böner som jag i och för sig heller aldrig bett. Den delen av (o)verkligheten har bara varit ett moltigande vacum. Ett svart hål.

Och ändå har jag i snart tolv år jobbat med religion. Haft till uppgift, inte bara att skriva om, utan också på något underförstått vis haft en outtalad tanke om att sälja in den. Propagera för den. Eller varför inte: missionera.

Är jag då en falsk profet?

Falsk är jag kanske, men profet? Knappast. Jag har aldrig påstått mig vara troende. Och få har frågat mig. Eller som en mig närstående kollega uttryckte saken: Fråga mig gärna om mitt sexliv men inte om min tro!

Tron är en privatsak och ska så vara. Min bara min. Alla har rätt till sin. Och alla har rätt till sin icke-tro också. Alla har rätt att använda sitt liv till precis vad dom vill. Men när det börjar resas anspråk på att tala högt och vissa hävdar att andra ska tycka och känna likadant, då börjar det osa bäver. Och det är då man måste börja krafsa bort de gamla sårskorporna. Då det kan bli rätt blodigt.

Dagens låt: Rock and Roll Jesus med Kid Rock.


måndag 10 augusti 2009

Gud är död

Guds tystnad är ett glädjeämne. Åtminstone för mig. Äntligen nån som kan hålla käften medan alla andra bara pratar och pratar och pratar.

Jag spyr innanför skjortan. Jag spyr i handen. Och jag spyr i fickan. Så trött på jag är jag.

Varför inte få semester från sig själv? Slippa inte bara spegelbilden utan också den inre röst som tjattrar och snattar och håller låda dygnet om. Så enerverande! Till och med i drömmarna är jag närvarande fast i en än mer förvriden form än i vaket tillstånd.

Jag är en ansikstlös och ältande typ i ständig försvarsposition som går i svaromål mot utsagda och outsagda anklagelser. Hetsen mot rätt och fel i tänket haglar och minsta försök till invändning står på näsan i en helt självklar kökkennmödding av logiska hushållsrester och avfall.

Dom ständigt pågående monologerna ekar mot lika tjatiga dialoger där mänskligheten och självet solar sig i hettan från kvartslampan. Med vita avtryck efter skyddsglasögon som ringar in min blick tills jag ser ut som en spegelvänd panda i fejset.

Långa lediga dagar är förbi för att avlösas av långa olediga dagar och nätter. Fjättrad vid min hjärna och mina stela ovilliga fingrars tafsande på tangentbordet, utlämnad till enfald och feghet från människor jag inte respekterar, känner jag inte bara vånda utan också djupaste ångest inför mörkervandringen som väntar. Vad gör jag här? Vems advokat ska jag föreställa?

Mörkret är förstås inte bara mitt utan allas vårt, men många väntar på och längtar efter det. Kallar det sin befrielse, sitt hembud, den Stora Vilan. Själv radar jag upp alla aldrig mer som legoklossar på bordet framför mig.

Aldrig mer skolstart. Aldrig mer en ny Beatlesplatta. Aldrig mer outsagd längtan. Aldrig mer förutsättningslös tillfredsställelse. Aldrig mer nåt nytt. Aldrig mer ett hopp med överraskande känslor. Aldrig mer allt fler människor. Aldrig mer det oväntade leendet. Aldrig mer det outgrundliga livet. Aldrig mer en fest. Aldrig mer den totala tilliten. Aldrig mer Gud. Aldrig mer aldrig mera.

Livsersättningen lurar som en regnskur i augusti och jag hör surrogatet prassla i lönnarna utanför fönstret. Känner hur det tilltar, plattar ut och dränker mig. Vått klafsande av vatten som tränger in i mun och näsa, täpper till andningsvägarna och fyller lungorna.

Precis som spyan fyller näsan, så svider slemhinnorna av alla kroppssafter och syror som borde stannat kvar där inne och där nere. Hellre vore jag en lobotomerad idiot än figuren i evig analys på sin egen nedlegade lädersoffa. Den pratglade bonnfångaren med märkta kort uppkörda i ärmen att ha som räddningsplankor när mörkret före stormen sänker sig och ett bedrägligt lugn inringar skymningen.

Blåljusen i natten vispar upp skogens grenar som sträcker sig efter mig där jag virvlar förbi på den lilla grusvägen i 220 kilometer i timmen med alla cylindrar vrålande i 12 000 varv. Tid för klarspråk närmar sig men snart finns ingen chans att hålla tillbaka längre. Inte ens någon önskan.

Hur länge orkar man spela falskt? Hur länge räcker dom omärkta markerna till och när upphör svadan att betyda något? Hur länge förmår man hylla lögnen och fylla sina dagar med dess beska frukter?

Man kan bedyra sin förträfflighet i all oändlighet. Hävda inte bara sin rätt utan också sin skyldighet att agera försvar för varenda konstruktion av människa gjord. Och medan jag monterar ner min gudsbild på sin sneda SKANSKA-skylt med entreprenörens epostadress och telefonnummer kursiverad, så känner jag enbart lättnad. En djup suck av befrielse från mig själv. Från jag, jag och jag.

Bara det välsignade mörkret med sin välsignade tystnad återstår och jag ser fram mot att stå där med blottat huvud under svartaste hösthimmel där kometerna ritar tankestreck och slunga frågor ut i världsrymden. I fullaste förvissning om att de kommer att förbli obesvarade allihopa och varenda en.

Dagens låt: Elliott Smith med Miss MIsery.


fredag 7 augusti 2009

Tålamodet tryter

Näe, ännu ingen röd Alfa i sikte. I stället den morbida annonsen: När är din dödsdag. Nyfiken? Gör vårt test! Baserat på de senaste rönen.

Vilka rön? Att jag har en elak liten tumör som håller på och förtär mig inifrån? Att mitt hjärta håller på att tappa takten? Att en stor långtradare i full fart är på väg åt mitt håll?

Fortsätter den där annonsgeneratorn sitt värv på detta usla vis kommer jag att strypa den. Och då vet åtminstone När är din dödsdag? när det är dags.


torsdag 6 augusti 2009

Skärpning!

Det börjar uppenbarligen bli dags att ta sig i kragen. Jag ser på annonserna som genereras på den här sidan att mitt ämnesval behöver varieras. Alkohol och narkotika. Preventiva hjärtundersökningar. Telejour för människor med missbruk. Sista-försök Skiljas Ältande Svartsjuka Missförstånd Alkohol Oro.

Är det vad den här sidan förvandlats till? Ett upplag för elände och misär?

Tydligen så tycker Google's automatiska annonsgenereringsverktyg det i alla fall. Det är ett finurligt redskap som dammsuger texterna efter nyckelord som sen genererar reklam.

Jag har inga synpunkter på vilka som annonserar på nätet och på min blogg. Så länge det inte handlar företeelser som uppsåtligen vållar andra skada så är jag en öppen famn. Men dom nämnda ämnena ovan ger mig onekligen en tankeställare. Är det bara sådana saker jag skriver om?

Igår nämnde jag ju Alfa Romeo i min text. Varför inte en annons för den nya lilla Alfan som släpps här i landet i höst? Alfa Romeo. Alfa Romeo. Alfa Romeo. Alfa Romeo.

Nu har jag sagt det så många gånger att det borde ge utslag i annonsgeneratorn.

Eller varför inte ord som kärlek, vänskap, lycka, njutning, sällhet, SEX? Preventiva sällhetsundersökningar?

Visst känns det allt oftare som att farhågorna över övervakningssamhället och ipredverkligheten håller på att försvinna i backspegeln? Som att allt vi debatterar och oroar oss över redan har hänt. Som att vi bråkar om hur vi ska skydda oss från vinterkylan samtidigt som vi är i full färd med att frysa ihjäl.

Hoppsan, där slant fingrarna igen. Ihjäl = död. Om jag inte aktar mig så ligger det väl annonser för begravningsbyråer och bouppteckningar här nedan i morron. Och det vill vi ju inte, eller?


Dagens låt: Höll på att glömma, men det är Forever Young med fantastiska Madness. Dom säger allt jag har på hjärtat.


onsdag 5 augusti 2009

Balla killen

Jag har åldrats i sommar. Inte bara fysiskt utan också mentalt. Gått in i nedskruvade lägen och beteenden. Blivit en pre-gubbe. Tappat en massa kilon och slutat dricka alkohol. Och börjat lösa korsord.

Men nu får det vara slut med det. Över! Finito! Inte ett korsord till!

Förutom att det är knäckande att upptäcka hur obildad och korkad jag är så blir korsordslösandet även en påminnelse om livet under stupet. Efter det avgörande hoppet alltså. Jag ser dom framför mig, alla dom som redan gjort det språnget och som sitter där nere i dalen med sina korsord och sudokon framför sig och med pannorna i djupa veck. Egyptisk gudinna, sex bokstäver...hmmmm.

Näe, det är inte jag! Hallå! Jag är inte sån! Jag är ju den där balla snubben ju. Han som spelar rock tills grannen under knackar i taket, det vill säga mitt golv. Som läser 32 bloggar om dagen och är ständigt uppkopplad och uppdaterad. Som gör i princip vad som helst för att utåt framstå som att han inte är en dag äldre än 42.

Fast det är väl bara att fejsa det: jag är förnekaren. Det ljuva livets egen lille Petrus. Han som mer och mer förvirrat lullar runt i en allt snävare värld och vars bäst-före-datum närmar sig ett kritiskt läge. Det hjälps inte hur många maccar jag köper, hur snävt jag tar kurvorna med min Alfa Romeo, hur jävla ball jag än är i mina egna ögon. Slutresutatet är ändå mest sorgligt.

Jag borde nog ha köpt den där panamahatten i alla fall. Och en promenadkäpp att ha till den vita linnekostym som jag också borde köpt. Och sen hasat fram på nån strandpromenad nånstans nere på franska rivieran och försökt intala mig själva vara ung, rik och vacker. Ja, det borde jag nog.

Nu hasar jag Sankt Eriksgatan fram varje morron i stället. Utan hatt och käpp men med värkande bröst och flåsande andhämtning. Och varje gång en ambulans passerar på gatan håller jag på att nästan slänga upp armen för att vifta den till mig och få skjuts till nån akut nånstans. Men det gör jag förstås inte. För jag är ju så ball.

Jag väntar tills det kommer en likbil i stället. Dom bor förresten i ett garage i Vasastan. Har jag berättat det?


måndag 3 augusti 2009

Selfmade man

Vi är dom vi gör oss till. Vi skapar våra personligheter eller personas som det heter numera. Utifrån kreativa idéer och med rekvisitan som står oss till buds bygger vi figuren som vi ska kolla på i spegeln varenda morron och kalla jag.

Håller just på och läser en Tom Waits-biografi - Barney Hoskins Lowside of the Road - och det är precis likadant med honom. Den Tom Waits vi känner, rännstenarnas konung, den inrökte drinkaren, hobon, nattens okrönte härskare, är produkten av en mycket medveten konstruktion. Inte för att den blir sämre av det, Tom Waits regerar! Och han har många likar bland kollegorna varav Bob Dylan är det kanske bästa exemplet. Men det är spännande att följa hur en människa och artist formas ytterst medvetet. Och inte utan beräkning, antar jag. Eller snarare: förutsätter jag.

I Waits fall var det inte tidens hippies som påverkade honom utan femtiotalets beatgeneration med Jack Kerouac i spetsen. Det var inte weed och LSD som sände honom mot höjderna, utan en bourbon på en kilometerhög barstol. Att sen den unge Tom Waits var måttfull med stimulantian är bara ytterligare en detalj av ett artistbygge som seglat fram och hållit sig flytande på en ocean av alkohol.

Så vem formar mig? Jag själv naturligtvis. Men av vad? Vem var min Jack Kerouac?

Tja, Jack Kerouac till exempel. Och Bob Dylan. Och kanske lite Tom Waits.

De har varit inspiratörer till den jag ville bli, alla tre. Kanske finns det små glittrande stenar kvar i mosaiken som skulle kunna härledas till dom och den jag defacto sen blev. Men inspirationen till den man formar sig till är förhoppningsvis så mycket mer omfattande och hämtad på närmre håll. Föräldrar, syskon, vänner, lärare. Alla människor man kommer i kontakt med knådar oss på ett eller annat sätt. Sen är det förstås resandes ensak vad man väljer, medvetet eller omedvetet, att visa upp för omvärlden. Vilka gurus man bekänner sig till, vilka idoler man är trogen. Pappa eller Bob Dylan?

Och det är väl därför dom flesta av oss inte är några särskilt öppna böcker. Inte ens dom vars sidor fladdrar mest är alltid särskilt lättlästa. Tack och lov!

Dagens låt: Tom Waits förstås. En dubbel med två låtar från dom där första åren som formade honom. Innan rösten knäckte redwoodträd på mitten och kvävde små barn. I Hope I Don't Fall In Love With You och No One Knows I'm Gone.

Några ord på vägen

Det är som att börja skolan igen. Att avsluta semestern och gå tillbaka till jobbet. Fast utan hopp kanske. Hoppet om att lära sig en massa nya saker och utvecklas. Såväl kunskapsmässigt som mänskligt. Åtminstone inte till mitt jobb. Fast det blir förstås kul att träffa klasskompisarna igen.