måndag 24 augusti 2009

En behärskad känsla av skräck


Jag har haft anledning att fundera runt ondskan i helgen. Efter att ha läst författarduon Roslund & Hellströms tre första böcker, Odjuret, Box 21 och Edward Finnigans upprättelse, borde jag fått min beskärda del för ett tag framåt kan man tycka. Ändå längtar jag till att börja läsa deras fjärde, Flickan under gatan.

Vad är det som gör ondskan attraktiv, åtminstone i fiktiv form?

Antagligen att den är så reell. Så verklig och att den finns överallt, väl synlig. Jag tror däremot inte att ondska är medfödd. Lika lite som humor, glädje, uppfinningsrikedom eller förstörelselusta är det. Kåthet och hunger däremot ligger i generna. Medfödda egenskaper för vår överlevnads skull.

Men ondskan, var kommer den ifrån?

Roslund & Hellström ger inga tvärsäkra svar men tycks mena att den föds i situationer och strukturer framkallade av hur samhället som vi alla är med och skapar fungerar. Av hur makten och hungern efter pengar spelar ut oss människor mot varandra och förvandlar oss till odjur beredda till vad som helst för att uppnå det vi vill.

Det låter som ett mycket primitivt, för att inte säga barnsligt sätt att reagera och jag tror att det är precis vad det är. Vårt sociala samspel kräver att vi alla lär oss vissa regler för hur livet tillsammans ska fungera. Och så länge vi i stort sett håller oss till dom så funkar det för dom flesta. Men det skapar också utrymme för regelbrytarna. För dom som höjer sig över den lydiga massan. För dom som klättrar på andras ryggar, stjäl deras mat, våldtar deras kvinnor och dödar deras barn.

Jag är en jättepessimist som inte för ett ögonblick tror det är möjligt att utrota ondskan. Den ersätts bara av ny ondska, nya system och nya sätt att missbruka makten och klättra på andra människor. Ändå måste drivkraften i alla sammanhang vara att försöka förbättra. Vilja tro på dom goda motkrafterna. Även om man vet att den nyvalde presidenten som står på palatsets balkong och tar emot folkets jubel och hopp, om bara ett par år kommer att vara precis lika korrupt och livsfarlig som alla sina företrädare.

Religion är inte svaret. Den pekas ju ofta ut som det men är i själva verket bara ett maktmedel. Ett vapen makten använder sig av för att slippa ta till det fysiska övervåldet. Åtminstone i första läget. För hot om ett evigt fördömande skapar rädsla och rädslan är ett lika klassiskt som effektivt medel att använda sig av när man vill trycka ner och våldföra sig på sin omvärld.

Näe, det enda som kan inge hopp är det som innebär det största hotet för ondskans ambassadörer: kunskap. Fördjupad förstahandskunskap och förmågan att ta till sig den genom att kunna läsa och skriva är långt mycket farligare för despoterna än aldrig så många motståndsrörelser med mustaschprydda krigare med Kalashnikov i känder och fanatism i blick.

För tänk vad som händer den dag människor verkligen ser på världen och tillvaron utifrån all kunskap om livet som faktiskt finns. När dom slänger sina heliga skrifter på elden och i stället lyssnar till förnuftets röst.

Jag kommer aldrig att få vara med om den dagen och inte mitt lilla ofödda barnbarn heller. Men för hans/hennes skull måste jag våga tro på ett bättre liv där ondskan kan förminskas. Där andra värden än hat, makthunger avund och girighet styr vår vardag.

Och i väntan på den dagen fortsätter jag att tjusas av Roslund & Hellströms pessimistiska berättelser om ondska med samma känsla som när jag står och tittar på en giftorm bakom glas. En behärskad känsla av skräck.