måndag 10 augusti 2009

Gud är död

Guds tystnad är ett glädjeämne. Åtminstone för mig. Äntligen nån som kan hålla käften medan alla andra bara pratar och pratar och pratar.

Jag spyr innanför skjortan. Jag spyr i handen. Och jag spyr i fickan. Så trött på jag är jag.

Varför inte få semester från sig själv? Slippa inte bara spegelbilden utan också den inre röst som tjattrar och snattar och håller låda dygnet om. Så enerverande! Till och med i drömmarna är jag närvarande fast i en än mer förvriden form än i vaket tillstånd.

Jag är en ansikstlös och ältande typ i ständig försvarsposition som går i svaromål mot utsagda och outsagda anklagelser. Hetsen mot rätt och fel i tänket haglar och minsta försök till invändning står på näsan i en helt självklar kökkennmödding av logiska hushållsrester och avfall.

Dom ständigt pågående monologerna ekar mot lika tjatiga dialoger där mänskligheten och självet solar sig i hettan från kvartslampan. Med vita avtryck efter skyddsglasögon som ringar in min blick tills jag ser ut som en spegelvänd panda i fejset.

Långa lediga dagar är förbi för att avlösas av långa olediga dagar och nätter. Fjättrad vid min hjärna och mina stela ovilliga fingrars tafsande på tangentbordet, utlämnad till enfald och feghet från människor jag inte respekterar, känner jag inte bara vånda utan också djupaste ångest inför mörkervandringen som väntar. Vad gör jag här? Vems advokat ska jag föreställa?

Mörkret är förstås inte bara mitt utan allas vårt, men många väntar på och längtar efter det. Kallar det sin befrielse, sitt hembud, den Stora Vilan. Själv radar jag upp alla aldrig mer som legoklossar på bordet framför mig.

Aldrig mer skolstart. Aldrig mer en ny Beatlesplatta. Aldrig mer outsagd längtan. Aldrig mer förutsättningslös tillfredsställelse. Aldrig mer nåt nytt. Aldrig mer ett hopp med överraskande känslor. Aldrig mer allt fler människor. Aldrig mer det oväntade leendet. Aldrig mer det outgrundliga livet. Aldrig mer en fest. Aldrig mer den totala tilliten. Aldrig mer Gud. Aldrig mer aldrig mera.

Livsersättningen lurar som en regnskur i augusti och jag hör surrogatet prassla i lönnarna utanför fönstret. Känner hur det tilltar, plattar ut och dränker mig. Vått klafsande av vatten som tränger in i mun och näsa, täpper till andningsvägarna och fyller lungorna.

Precis som spyan fyller näsan, så svider slemhinnorna av alla kroppssafter och syror som borde stannat kvar där inne och där nere. Hellre vore jag en lobotomerad idiot än figuren i evig analys på sin egen nedlegade lädersoffa. Den pratglade bonnfångaren med märkta kort uppkörda i ärmen att ha som räddningsplankor när mörkret före stormen sänker sig och ett bedrägligt lugn inringar skymningen.

Blåljusen i natten vispar upp skogens grenar som sträcker sig efter mig där jag virvlar förbi på den lilla grusvägen i 220 kilometer i timmen med alla cylindrar vrålande i 12 000 varv. Tid för klarspråk närmar sig men snart finns ingen chans att hålla tillbaka längre. Inte ens någon önskan.

Hur länge orkar man spela falskt? Hur länge räcker dom omärkta markerna till och när upphör svadan att betyda något? Hur länge förmår man hylla lögnen och fylla sina dagar med dess beska frukter?

Man kan bedyra sin förträfflighet i all oändlighet. Hävda inte bara sin rätt utan också sin skyldighet att agera försvar för varenda konstruktion av människa gjord. Och medan jag monterar ner min gudsbild på sin sneda SKANSKA-skylt med entreprenörens epostadress och telefonnummer kursiverad, så känner jag enbart lättnad. En djup suck av befrielse från mig själv. Från jag, jag och jag.

Bara det välsignade mörkret med sin välsignade tystnad återstår och jag ser fram mot att stå där med blottat huvud under svartaste hösthimmel där kometerna ritar tankestreck och slunga frågor ut i världsrymden. I fullaste förvissning om att de kommer att förbli obesvarade allihopa och varenda en.

Dagens låt: Elliott Smith med Miss MIsery.