tisdag 18 augusti 2009

Kniv av nej

Ju äldre jag blir desto fler upprepningar. Varje höst är ett startskott som inte smäller längre utan mer låter som en smygfis. Nästan omärkligt tassar den igång och snart håller jag på med mina icke-handlingar för alla icke-intresserade igen.

Att fundera över sitt liv är att ställa upp alla icke-blev-av i en enda lång rad. Alla tillfällen som försattes. Alla nej till man sa. Alla inställda initiativ. Alla gånger man släckte lampan i stället för att tända ljuset.

Som 59 minus får man många tillfällen till eftertanke. Som Henning Manckell sa är alla avgörande beslut redan fattade och återstoden av sträckan är betydligt kortare än den tillryggalagda. Så vad gör det med ens person? Hur håller man sorgen, melankolin och bitterheten på avstånd? För att inte tala om det fysiska förfallet.

Jag vet inte om man gör det. Eller ifall man ska göra det. Men man försöker. Fast jag tror mig veta att när man tar ut svängarna och spottar svavel och etter som värst så ska man helst inte göra det offentligt för då blir man en gammal bitterkuk. Och till skillnad från ens kvinnliga motsvarighet så är en bitsk gammal man mest en patetisk skugga. Någon att hånflina åt. En rest av sånt som helst inte ska existera. Som mördarsniglar ungefär.

Förr kunde man sitta i parken och prata med små barn. Gör man det idag kommer mammor eller förskollärare och sliter undan ungarna med mord i blicken. Och om man så mycket som drar efter andan framför dom små liven har man en flåsande polispatrull med blåsljus och skyddshandskar på plats inom 48 sekunder.

Men att sitta ensam på sin balkong med katten i knät och dricka en kopp grönt te är fortfarande en lika tillåten som gratis njutning. Och att läsa en god bok i pappersformat är ännu möjligt trots att en invasion av elektroniska läsplattor förutspås framåt jul.

Fram till dess fortsätter jag att prassla. Högt vänder jag mina blad och obstinat går jag på antikvariat och letar ouppsprättade böcker bara för tillfredsställelsen av att få sitta och strö pappersremsor omkring mig och fundera över hur många träd jag har på mitt samvete.

Sen kan jag konstatera att jag högaktningsfullt skiter i alla dom icke-intresserade som är mina faktiska uppdragsgivare. Figurer som i bästa fall struntar i vad jag tar mig för och i sämsta skäller på mig för det. Men ert gnäll når mig inte. Jag skär av mig det. Med min kniv av nej.