tisdag 25 augusti 2009

Mitt galleri: Boris Pankin

Jag har inte gjort så många värvningar i mitt liv, men en kan jag skryta med och det var en riktig tungviktare. Då. Förre ambassadören för Sovjetunionen, Boris Pankin. Fast ibland handlar det mer om att-et än hur-et och Pankin fortsatte inte som krönikör så länge på Ica-Kuriren. Det var nog helt enkelt inte riktigt rätt språkrör för den mångordige ryssen. Fast hans signerade memoarer har jag fortfarande kvar i bokhyllan.

Man skulle nästan kunna säga, att då den nytillträdde ambassadören Boris Pankin en höstdag 1982 steg ut på gatan för att prata med en skara demonstranter, så klev han rakt in i svenska folkets hjärtan.
Lite tillspetsat?
Låt gå för det. Men faktum kvarstår: Pankin var den förste ambassadör från den stora grannen i öst, som inte var så där humorfritt sovjetiskt. Hans stil var annorlunda. Han var öppen, hade humor och log då och då, även om han också såg ut som en trött hund ibland. Och han gillade Sverige.
Så råkade en viss ubåt, kallad 137, "navigera fel" i Karlskronas skärgård och allt blev lite knepigare. Många minns nog den hårt pressade Pankin som torkade sin svettiga panna framför tevekamerorna och försökte förklara hur detta gått till.
- Men jag vet att de flesta människor kunde hålla isär min person och ubåtskonflikten. Mina vänner här fortsatte att vara mina vänner, jag fick en massa nya och jag hade inte heller några som helst problem att prata med politikerna.
Det säger Boris Pankin idag, knappt 13 år senare. Vi samtalar över en kopp kaffe och ett fat vaniljkransar i ostört lugn på ett kontor vid Stureplan i Stockholm.
Sedan i höstas är han nästan svensk.
Nåja, han bor här i alla fall, helt privat i en bostadsrätt i Bromma. Han kör en ny Volvo, går och lär sig svenska och kämpar med allt det han som politiker och diplomat haft andra till att sköta.
Och från och med det här numret av ICA-kuriren är han alltså tidningens nye krönikör.
Jag hämtade upp honom utanför porten i Minneberg en råkall vintereftermiddag för - som jag trodde - en vanlig intervju. Men Pankin sa:
- Jag vill skriva i er tidning. Jag vill berätta för alla era läsare om hur det är att bli en vanlig medborgare igen efter alla år på den diplomatiska och politiska toppen, med chaufförer, sekreterare och arbetsdagar på 20 timmar. Om hur det är att vara ny i ett land utan att kunna språket, att åka tunnelbana och gå på posten i Alvik. Och så vill jag förstås berätta om vad det är som händer i dagens Ryssland.
Jag höll på att köra rätt in i buss nummer 114 när han sa det, men skärpte till mig och lyckades väja undan några förskräckta fotgängare. Någon dag senare, efter en lunch med chefredaktören, var allt klart. Pankin log och sa:
- Nu kan du få göra den där intervjun med mig när du vill.
Så här är den alltså:

Att moskvasonen Boris Pankin, 63, är en impulsiv man som följer sina känslor, finns det flera exempel på. När han mötte fredsdemonstranter ute på trottoaren vid ambassaden i Marieberg, rapporterade de hemliga "grannarna" - underrättelsetjänsten KGB alltså - upphetsat hem till Moskva med begäran om en snabb hemförlovning. Den stora stagnationen rådde fortfarande i Sovejetunionen, trots att Brezjnev dött och efterträtts av Andropov och ord som glasnost och perestrojka var ännu okända för världen.
Boris Pankin, författare, journalist och förre detta chefredaktör för en av Sovjetunionens största tidningar, Komsomolskaja Pravda, hade av de konservativa i partiet länge ansetts som frispråkig i överkant. Gång på gång krockade hans åsikter, vältaligt uttryckta i Komsomolskajans spalter, med den vedertagna politiken och 1973 "befordrade" regeringschef Kosygin Pankin till tystnad, genom att utnämna honom till ordförande för den Allunionella copyrightagenturen med uppgift att förhandla med utländska förlag om arvoden för ryska översättningar. Men inte heller där kände man sig tydligen säker på att Pankin kunde hålla sig i skinnet för 1982 "förvisades" han till diplomattjänst i utlandet. Det vill säga till Sverige.
Fast helt okänsliga var nu inte maktens män i Moskva. För den unge Stockholmsambassadörens tilltag på trottoaren, hade plötsligt givit landet en oväntad goodwill som det inte haft sen de soliga dagar då Chrustjov satt i roddbåten på Harpsund tillsammans med Erlander. Så Pankin han blev kvar i Stockholm och de hemliga "grannarna" ömsom gnisslade tänder, ömsom slet sitt hår.
1990 utnämndes Boris Pankin till Sovjetunionens ambassadör i Prag. Sovjet hade nu bytt ledare och politisk riktning och man behövde en klok person med känsla för demokrati i det land som man så brutalt våldtagit 22 år tidigare. Pankin såg det som en befordran att få åka dit.
Så blev det augusti 1991. En handfull desperata och förvirrade män i Moskva försökte störta Gorbatjov och världen höll andan. Den förste av rang som klart tog avstånd från kuppen, var ambassadör Boris Pankin i Prag.
- Jag kunde absolut inte ha handlat på annat sätt, säger han och tar en vaniljkrans till. Det var självklart.
Tillsammans med sin närmaste man Aleksandr Lebedev skrev han en protestdeklaration mot kuppmakarna som kablades ut som en löpeld över jordens medienät. Och sedan Gorbatjov väl återvänt till Moskva och tagit tillbaka makten, ringde han upp Pankin och bad honom komma hem för att bli utrikesminister.
I tre månader eller hundra dagar var Boris Pankin Sovjetunionens utrikesminister, den näst siste för övrigt. I december 1991 upplöstes den jättelika unionen, men då var Pankin ambassadör i London. Hans företrädare som utrikesminister, Eduard Sjevardnadze, hade fått sitt gamla jobb tillbaka och blev den som gick till historien som Sovjets allra sista utrikesminister.
I London satt Pankin och skrev på sina memoarer.
Hans skildring av Sovjetunionens upplösning och fall, De sista hundra dagarna, kom ut 1992 och i Moskva lästes boken med blandade känslor. "Grannarna" hade inte glömt att Pankin som minister försökt dra tänderna ur dem och nu förberedde de sin hämnd.
Efter en förtalskampanj, där bland annat de delar av Jeltsins memoarer som berömde Pankin ströks i de internationella utgåvorna, blev situationen alltmer ansträngd.
- Jag förtalades och de olika, nyuppståndna fraktionerna av KGB använde sig av en massa smutsiga trick för att bli av med mig, säger han.
Hösten 1994 var det inte längre möjligt att fortsätta i London. Tillsammans med hustrun Valentina tog han därför båten från Harwich till Sverige.
- Makt är farligt. Den förändrar människor, säger Pankin och vet vad han talar om. Trots det är han fullt beredd att återvända till Moskva om han behövs där.
- O ja, jag har regelbundna kontakter med många människor där, bland andra Gorbatjov. Jag finns här och jag väntar, jag ställer upp igen om mitt land behöver mig. Precis som jag gjorde i augusti 1991.
Men dagens Ryssland är ett allt farligare land att verka i för folk med åsikter. För inte så länge sedan mördades den populäre tevemannen Vladislav Listiev, affärsmän i Sibirien har avrättats och anarki och diktatur ligger på lur. Ännu står förhoppningarna dock till att höstens val till parlamentet och nästa sommars presidentval verkligen ska bli av. Men många är oroliga och fruktar att de kommer att stoppas med hänvisning till det instabila läget i landet. Pankin är en av dem.
Han brummar lite. Faror är inget han vill prata om. Men att hans känslor för Boris Jeltsin inte är särskilt varma, gör han inget för att dölja. Han betecknade honom i en artikel tidigare i år som en "bolsjevik med auktoritära reflexer, vars öde är beseglat".
- Att jag stödde Jeltsins kamp mot parlamentet berodde bara på att han utlovade både parlaments- och presidentval senast 1994. Men de löftena har han ju brutit och nu har jag brutit med honom, säger han.
Medan han avvaktar, lever Pankin alltså sitt liv i Sverige. Men inte som flykting eller imigrant, utan som en gäst som bidar sin tid.
Han arbetar på att få ut sin stora roman om den sovjetiske författaren Konstantin Simanov. Han har täta kontakter med sina barn, sonen Alexej som bor och arbetar i Düsseldorf, dottern Aljona hemma i Moskva och med sina tre barnbarn. Han reser mycket i Sverige och hjälper svenska företag med kontakter i Ryssland och vice versa.
Och från och med detta nummer skriver han alltså också i ICA-kuriren.