tisdag 11 augusti 2009

Näe, skulle inte tro det

Vad lite man förstår när det behövs. Och hur sorgligt det är att begripa först när allting är över och för sent.

Ska man komma djupt måste man börja uppe på ytan. Krafsa, rispa, skära. Men när man river upp sår blir det både blodigt och smärtsamt och såret blir lätt infekterat.


Jag lever varje dag i sällskap med bröderna Skräck och Död. I bakvattnet skuttar lille kusin Panik som slänger sin konfetti omkring sig. Marken blir full av den, som under lindarna när de fäller sin blom och i det avfallet halkar syster Tvivel runt med bror Leda i hasorna.

Funderar på att dra mig tillbaka och bara flyta regelbundet. Det bästa sättet att skära av sig tiden och bygga ett skal runt omkring sig. Att ligga en timme i hudvarmt vatten i total tystnad och kolmörker. Kroppen går ner på sparlåga och själen skimrar av färger. Åtminstone för en liten kort stund.

Och tiden, den går ju åt, som Robert Broberg säger.

Läste om journalistkollegan på Los Angeles Times som först erövrade och sen miste sin gudstro. Avslöjandet av de katolska prästernas barnvåldtäkter och kyrkans försök till cover up knäckte hans tro på en god allseende gud och på religionens möjligheter att trösta oroliga själar. Ondskan hos dom skyldiga blev helt enkelt för mycket. Idag lever William Lobdell som lycklig ateist, befriad från all ångestballast han tidigare släpade så tungt på. Med lätt bagage blir resan lättare.

Jag tror inte ondskan är medfödd. Jag tror ingenting är medfött. Jag tror att vi bara är en formbar massa som ligger på ruta ett och väntar på startpistolen. En degklump med alla egenskaper latenta där gener och luften vi andas avgör vilka vi blir.

Religionen saknar all betydelse för moralen och alla lagar och koder som styr oss människor. Vi har ett inbyggt system att skilja gott och ont med och som utgår från vad som är bäst för oss själva. Det som är bra för mig är också bra för dig och därför bra för mig. Det som överlever lever vidare och det som lever vidare det överlever.

Om vi blir goda eller onda, om vi förmår göra gott eller agerar djävlar är inte avhängigt någon nedtecknad moral. Tvärtom, alltför ofta är religionen ett ynkligt försvar för all den ondska vi med sådan osviklig fantasi förmår hitta på och utveckla. Vi straffar av kärlek, som biskopen i Fanny och Alexander hävdar.

Dubbelmoral och intolerans är varumärken för en majoritet av alla övergrepp mot människor och natur, och ingen religion eller kyrka i världen kan svära sig fri från dom egenskaperna. Den katolska kyrkan har snarare lagt sitt hela kyrkobygge på övermakt och intolerans och på en fasansfull förmåga att spela ut dom värsta avarterna av mänskligt beteende mot dom allra svagaste som dom är satta att värna. Inkvisitionen är knappast död historia utan en ständigt pågående process, nu bara under annorlunda mindre uppseendeväckande former än under medeltiden.

Och i den underutvecklade världen bidrar islam genom att förtrycka den frian tanken och viljan.

Tack och lov att vi har vår frihet att välja religion och tro. Även om det egentligen är omöjligt att välja att tron. Det är snarare något som kommer till en, som en influensa. Något man har eller inte har, inget man kan rå för. Som bra sångröst eller bollsinne. Inget reellt val som Colgate eller Pepsodent.

Jag har aldrig varit troende. Men kanske har jag i perioder velat vara det. Visst jag har sökt, som det heter. Men jag har inte hittat. Inte funnit minsta lilla uns av något mer, magi eller svar på böner som jag i och för sig heller aldrig bett. Den delen av (o)verkligheten har bara varit ett moltigande vacum. Ett svart hål.

Och ändå har jag i snart tolv år jobbat med religion. Haft till uppgift, inte bara att skriva om, utan också på något underförstått vis haft en outtalad tanke om att sälja in den. Propagera för den. Eller varför inte: missionera.

Är jag då en falsk profet?

Falsk är jag kanske, men profet? Knappast. Jag har aldrig påstått mig vara troende. Och få har frågat mig. Eller som en mig närstående kollega uttryckte saken: Fråga mig gärna om mitt sexliv men inte om min tro!

Tron är en privatsak och ska så vara. Min bara min. Alla har rätt till sin. Och alla har rätt till sin icke-tro också. Alla har rätt att använda sitt liv till precis vad dom vill. Men när det börjar resas anspråk på att tala högt och vissa hävdar att andra ska tycka och känna likadant, då börjar det osa bäver. Och det är då man måste börja krafsa bort de gamla sårskorporna. Då det kan bli rätt blodigt.

Dagens låt: Rock and Roll Jesus med Kid Rock.