torsdag 20 augusti 2009

Ökenvandring

Vad gör man när kartan inte stämmer längre? När varenda utmärkt stig leder rätt ner i en avgrund eller ett bottenlöst träsk? När löftet om en rät linje visar sig vara en spiral som leder käpprätt åt helvete?

Det är den sortens frågor man ber om att aldrig behöva ställa sig. Att livet inte ska avvika från den uttagna kursen och att marken aldrig ska börja gunga under en. Vad som än händer.

Men det gör den ändå. Hur mycket man än biter samman och manar sig till lugn och eftertanke, så kan jorden börja skaka tills varenda rekordnotering på Richterskalan är passerad. Tills alla sprickor i marken är så vida och djupa att man får svindel om man försöker kika ner i dom.

Ingenting särskilt har hänt utom att tomheten tagit över och fyller livet. En motsägelse? Kanske när man är sjutton men inte 42 år senare. Man måste inte vara desillusionerad för att inse att ju längre man lever desto större blir fodralet i förhållande till instrumentet det ska förvara. Och till sist en dag finns inte ens den minsta lilla ton kvar när man slår an strängarna. Bara ett tonlöst tjoff.

Solen lyser visserligen över onda och goda, whisky och soda, men strålarna kan vara kalla och inte innehålla minsta lilla löfte om liv. Inte ett uns av något spirande litet grönt skott, annat än ett nackskott.

Så återstår då endast tystnad. Guds tystnad och tystnaden mellan människor. Och religionen byts ut mot melankolin och en viss besvikelse över att det inte räckte längre. Att vår fantastiska fantasi och skapelse inte nådde mer än hit och att den fortsatta vandringen måste ske i ensamhet i en öken som aldrig kommer att spira. Inte en gnutta ens en endaste morron. Hur mycket regn som än faller en enda dag på tusen år.