måndag 3 augusti 2009

Selfmade man

Vi är dom vi gör oss till. Vi skapar våra personligheter eller personas som det heter numera. Utifrån kreativa idéer och med rekvisitan som står oss till buds bygger vi figuren som vi ska kolla på i spegeln varenda morron och kalla jag.

Håller just på och läser en Tom Waits-biografi - Barney Hoskins Lowside of the Road - och det är precis likadant med honom. Den Tom Waits vi känner, rännstenarnas konung, den inrökte drinkaren, hobon, nattens okrönte härskare, är produkten av en mycket medveten konstruktion. Inte för att den blir sämre av det, Tom Waits regerar! Och han har många likar bland kollegorna varav Bob Dylan är det kanske bästa exemplet. Men det är spännande att följa hur en människa och artist formas ytterst medvetet. Och inte utan beräkning, antar jag. Eller snarare: förutsätter jag.

I Waits fall var det inte tidens hippies som påverkade honom utan femtiotalets beatgeneration med Jack Kerouac i spetsen. Det var inte weed och LSD som sände honom mot höjderna, utan en bourbon på en kilometerhög barstol. Att sen den unge Tom Waits var måttfull med stimulantian är bara ytterligare en detalj av ett artistbygge som seglat fram och hållit sig flytande på en ocean av alkohol.

Så vem formar mig? Jag själv naturligtvis. Men av vad? Vem var min Jack Kerouac?

Tja, Jack Kerouac till exempel. Och Bob Dylan. Och kanske lite Tom Waits.

De har varit inspiratörer till den jag ville bli, alla tre. Kanske finns det små glittrande stenar kvar i mosaiken som skulle kunna härledas till dom och den jag defacto sen blev. Men inspirationen till den man formar sig till är förhoppningsvis så mycket mer omfattande och hämtad på närmre håll. Föräldrar, syskon, vänner, lärare. Alla människor man kommer i kontakt med knådar oss på ett eller annat sätt. Sen är det förstås resandes ensak vad man väljer, medvetet eller omedvetet, att visa upp för omvärlden. Vilka gurus man bekänner sig till, vilka idoler man är trogen. Pappa eller Bob Dylan?

Och det är väl därför dom flesta av oss inte är några särskilt öppna böcker. Inte ens dom vars sidor fladdrar mest är alltid särskilt lättlästa. Tack och lov!

Dagens låt: Tom Waits förstås. En dubbel med två låtar från dom där första åren som formade honom. Innan rösten knäckte redwoodträd på mitten och kvävde små barn. I Hope I Don't Fall In Love With You och No One Knows I'm Gone.