onsdag 12 augusti 2009

Skithjärta

I morron är det dags. I morron faller domen. Då ska hjärtdoktorn ha gjort sitt och läst klart mina diagram och kurvor och ska vara beredd att utdela slaget. Har jag ett skithjärta eller inte?

Jag vill inte påstå att jag egentligen vill veta. Fast det vill jag förstås. Om det inte är ett skithjärta utan ett med lite hopp. Ett som i grunden är friskt och fint och bara behöver en liten tillrättavisning. Några piller kanske?

Men man får ju inte välja. Man måste ta det som bjuds och i morse sved det igen i bröstet under promenaden längs Sankt Eriksgatan och det strålade värk ut i armarna. Så det kanske är vad som bjuds. En fånig hjärtpåse som inte fixar sin uppgift längre utan sackar och slackar för minsta lilla ansträngning. Ett skithjärta helt enkelt.

Och vad gör man åt det?

Knivar och skalpeller har aldrig tillhört min världsbild utom i köket. Ja, knivar mest då. Jag har hackat och skurit i allt från filéer till fingertoppar och sett blod flyta. Men aldrig tänkt mig att det var hjärteblod.

Är jag rädd, lurar paniken runt hörnet?

Näe, faktiskt inte. Men jag är lite sorgsen, känner mig lätt melankolisk. Var det inte mer? Är detta vad allt gick ut på? En rätt ensam färd längs tidslinjen och så drar man i linan och inväntar nästa hållplats.

Jag undrar om man måste kliva av och om det är några fler som tänker göra mig sällskap. Om någon ny kliver på. Ligger hållplatsen i sol eller skugga?

kanske tar jag ut allt helvete i förskott. Sånt är jag rätt bra på. Eller var. Ju äldre jag blir desto färre förhoppningar som kan stäckas. Man lever med medvetandet om hur bräckligt allting är. Hur tunn hinnan mellan liv och död är. Jag lägger örat mot dörren för att försöka höra om det rör sig bakom den, om nån finns där. Om där finns ett liv. Men där är tyst.

Ingen människa är unik och alla människor är unika. Så vanliga och så ovanliga. Finns bara i ett enda exklusivt exemplar intill förväxling likt alla andra. Och ändå en bulkvara.

Fast för mig är jag ju den mest unika som finns även om jag blir alltmer trött på mig själv. Och på min vardag och för all del helgdag också. Samtidigt finner jag blotta tanken på självömkan motbjudande och ser mig hellre som en gammal varg som flyr flocken och smyger upp i bergen för att få sitta under en svart augustihimmel och sjunga vargsånger mot skyn.

Helst hoppas jag förstås att allt bara är ett hjärnspöke. Att jag i morron kväll skrattar åt min oro och pekar finger åt mitt löje. Skrattar bäst som skrattar sist. Liksom.


Dagens låt: Vargsång.