onsdag 30 september 2009

Grattis!

Idag, den 30 september, skulle min pappa blivit 87 år. Svårt att tänka sig. Han, som en gammal man? Han var ju så ung när en massiv hjärtinfarkt släckte honom 1968. Bara 46 år. Och jag var 18.

Hjärtproblem är genetiska men jag har levt med det där infarktspöket på axeln så länge att det till sist blivit som med pojken och vargen: när den väl morrar på allvar runt knuten så tror jag inte på den längre. Fast jag blir ändå allt mer övertygad om att det var en attack som slog till i Japan tidigare i våras. Under en svår natt i Kyoto. Så nu kan jag inte låtsas som att vargen är en dvärgpudel längre.

Sjukdomsinsikt ska man ha, antar jag. Men lagoma korvar är bäst och jag blir allt tröttare på ältandet och den allt tilltagande känslan av att trampa runt på krossat glas med nitroglycerin i fickan.

Ja, jag vet att pumpen är sliten och behöver ett stambyte. Ja, jag vet att hjärtat är hjärtat så att säga. Att det är Houstonkontrollen som styr alltihopa. Ja, jag vet att vad som helst kan hända och att om det vill sig riktigt illa kan allt skita sig.

Men jag kan få en istapp i skallen till våren, bli nermejad av en galen cyklist i kroppskondom eller sätta ett fiskben i halsen redan till lunch om olyckan skulle vara framme. Man kan helt enkelt inte gå runt i tillvaron och tänka sig allt elände som kan inträffa. Då blir det till sist ingen tillvaro att gå runt i.

I stället tänker jag som en nära vän till mig påpekade: Jag får chansen som min pappa aldrig fick. 1968 fanns det inga bypassoperationer. Jag hade inte ens hört ordet infarkt när den slog till. Jag bor i ett land där man kan göra något och jag behöver inte ruinera mig på kuppen.

Så måndagens äventyr tillägnar jag dig, pappa. Och grattis på födelseda'n förresten!

tisdag 29 september 2009

Dagens citat

"Varje person med en uppkoppling är i dag en potentiell publicist. Det går att skriva saker på nätet som sedan aldrig går att få bort. Ungefär som kiss i en pool."

Draft FCB:s Anders Dalenius berättade i P1 i morse utifrån egna erfarenheter om hur han upplevt att hängas ut som ”reklammannen” i samband med mordförsöken i Gamla Stan i våras.

Viktigt!

Viktigt är att få vara frisk
Viktigt är att våga erkänna sin kärlek till livet
Viktigt är att inte fly från det banala
Viktigt är att bejaka klichéernas giltighet
Viktigt är att stå upp för sin ytlighet
Viktigt är att orka känna sig svag
Viktigt är att leta efter sig själv bakom spegeln
Viktigt är att tvivla på allt
Viktigt är att inte bara tro

Viktigt är att ställa till det
Viktigt är att ställa tillbaka
Viktigt är att ställa till rätta
Viktigt är att ge sig till känna
Viktigt är att känna till sig
Viktigt är att grovjobba med sin finmekanik

Viktigt är att vakna
Viktigt är att hålla sig vaken
Viktigt är att somna om
Viktigt är att livnära sig
Viktigt är att ge sig själv en rejäl bonus
Viktigt är att ta tillvara
Viktigt är att genomkorsa en kontinent

Viktigt är att åren går på
Viktigt är att nya varelser kommer till
Viktigt är att spelet går vidare
Viktigt är att ofta bryta mot reglerna

Viktigt är att visa tillit
Viktigt är att få råd
Viktigt är att hålla råd
Viktigt är att sätta upp ett kommande datum
Viktigt är att ge sig till känna
Viktigt är att känna sina öppna gränser
Viktigt är att inte fastna i taggtråden
Viktigt är att aldrig fäkta under flykt

Viktigt är att stoppa tillflödet så man inte drunknar
Viktigt är att flyta motströms
Viktigt är att störa ögon
Viktigt är att hålla sig varm och torr
Viktigt är att koka sitt vatten hett

Viktigt är att vilja ge sig till tåls
Viktigt är att hoppas
Viktigt är att hoppa över
Viktigt är att inte gripas av panik
Viktigt är att hålla sig till det väsentliga

Viktigt är att få vara frisk
Viktigt är att få vara frisk
Viktigt är att få vara frisk

måndag 28 september 2009

Countdown

Nedräkningen har börjat. Om en vecka är allt över. Uppskuret, ihopsytt och väckt. Hoppas jag. Om allt nu går som det ska.

Faktiskt börjar det kännas lätt otåligt nu. Jag vill att det ska bli gjort. Färdigt. Vill få det överstökad så att jag kan börja om. Börja bygga på nytt. Styrka, muskler, livskraft.

Har lagt in alla Beatles monoplattor i iPoden för att ha att vakna upp till och bli frisk av. Det låter så otroligt fräscht att jag måste nypa mig för att komma ihåg att det är mer än 45 år sen dom första plattorna kom.

Den här veckan debuterade med höst. Med gula löv, störtregn och friska vindar. Som en välbehövlig vädring efter en fesljummen indiansommar som jag mest förknippar med stark oro.

Nu betar jag av dag för dag och på torsdag ska jag bli informerad och provtagen på hela dagen. För att sen på söndag kväll skrivas in och lugnas ner inför Operation Bypass på måndag.

Det är som om tillvaron växlat in på mitt alldeles egna spår där allmänheten inte har rätt att åka. Jag ser dom där ute i världen men dom lägger inte märke till mig, även om många verkligen visar sympati och ger mig uppmuntrande välgångsönskningar. Men nu är det en sak mellan mig och mig. För vissa saker ska man bara fixa ensam. Det ges inget utrymme för grupparbeten, inga kollektiva lösningar.

Antagligen handlar det om anpassning. Att kroppen och själen samverkar i en gemensam fade out för att man inte ska bli heltokig och löpa amok i tillvaron. För när det sen närmar sig, den stora utmaningen, ja då trycker dom en spruta i armen på en och släcker ner. Natti, natti! För att så skaka om och försöka väcka en med glada tillrop när väl allt är över. Skönt att man inte behöver vara med!

Jag har läst på alla papper och broschyrer och faktiskt kollat en aning på nätet också. Så nu är jag en operationsobjektens Christer Fuglesang beredd på take off. Taggad till tänderna och så väl insatt som jag vågar. 10, 9, 8, 7............

lördag 26 september 2009

Retur Göteborg

Jag överlevde Göteborg. Sitter på X2000 norrut och drar efter andan. Natten var rätt svår; vaknade vid fyra och ångesten var stark. Skulle jag klara pressen och kraven på ett bra framträdande på bokmässan, Se människan-scenen, utan att utlösa den där lurande hjärtinfarkten som helt plötsligt inte bara sitter på axeln utan också gräver där med klorna? Tyckte hjärtat bankade rätt våldsamt för att bryta sig ut, men det var bara mitt vanliga tramsiga ego som spelade hartsfiol på mina själsliga fönsterkarmar. Och det lugnade ner sig.

Det funkade. Faktiskt. Jag mådde - och mår- rätt fint. Fick en kram av Alex och ska jag försöka recensera mig själv (vilket är omöjligt) så var det okej, vårt framträdande. Folk gillade vad de såg och hörde. Och Alex Schulman var givetvis lysande. Han är sån den grabben; det är bara att slicka i sig! Alla gamla surkart som tycker annorlunda kan dra nåt textilt över sig.

Har gjort en wine-hopping nedför Avenyn. Rött. Gått från ställe till ställe och dragit ett glas rött i mig och mår följaktligen rätt bra just nu. Sitter och jäser på tåget i första klass med en mycket känd författarinna bakom mig som jag konverserat mycket spirituellt med innan vi klev på. Vi förstod varandra intellektuellt, helt klart!

Ändå slår det mig - som så ofta - att jag trivs bäst i vanliga barer. Bland "vanligt" folk. Inte bland eliten på bokmässor. Såna som Göran Hägglund häcklar. Jag tror inte ett ögonblick på att han representerar den "lilla människan". För han är inte sån. Egentligen. Han spelar, han förställer sig. Han älskar inte folket på puben på Centralen i Göteborg. Han står bara ut bland dom tills bilden är tagen.

Att sitta på Centralens bar i Göteborg (en stad jag gillar starkt) samtidigt som IFK spelar på storbild och ölet flödar är stort. Jag kan ju inte dricka bärs men rött är okej och jag stöts inte ur gemenskapen för det. Så det tar inte många sekunder innan snacket är igång. Ingen aning om vem jag pratar med men det känns bra och det är inte VAD vi säger som spelar nån roll utan ATT vi säger det. För här behövs lite beröring. Lite kontakt.

Kanske blir man lite sentimental av vinet - alkoholen har den effekten ibland - men det gör gott. För om det är nåt jag behöver just nu så är det kramar. Mänskliga kramar. Varma beröringar som försäkrar mig om att jag inte har någonting i världen att frukta.

Jag skulle kunna starta en Facebookgrupp för Bypassopererade och få hur många medlemmar som helst. För vem jag än öppnar mitt hjärta för så visar det sig att dom har åtminstone en bekant som gått igenom operationen. Och som nu mår SÅÅÅ mycket bättre. Tack kära vänner! Jag vet att ni vill mig väl. Och att det säkert stämmer. Dom mår skitfint. Men jag är ändå dödsskraj. Och det ger inte med sig.

Men vad fan, det är en dryg vecka kvar. En lång tid. Och jag tröstar mig fortfarande med att jag inte kommer att vara med under själva ingreppet. Jag kommer att vara släckt. Uträknad. Det enda jag kommer att vara med om är den jävulska smärtan efteråt. När jag vaknar upp. Men det är ju jobbigt att födas också. Så det kan jag väl överleva?

fredag 25 september 2009

På spåret

Sitter på Göteborgståget och känner mig för första gången som en sjukling. Inte för att jag mår dåligt, men för att det plötsligt slog mig att faktiskt jag är det. Skulle nåt hända mig skulle jag omtalas som en äldre, svårt hjärtsjuk man. Och det är den insikten som får mig att känna mig sjuk.

Det gör saker med en att vara sjuk, att inte kroppen är som den ska. Och särskilt när det handlar om hjärtat. Den kära gamla pumpen är ju Vita Huset på nåt vis. Maktens centrum varifrån all dådkraft ska stråla ut. Om det då går husbock i trossbottnen så att bygget riskerar att rasa samman så blir blotta existensen skör.

Att bära ryggsäcken till pendeltåget var jobbigt vilket visar att jag dels blivit sämre, dels att mina tankar skärrar mig mer än förr. För inte gick jag omkring med känslan av att bära runt på TNT, en bomb som inte är tidsinställd men reagerar på hastiga rörelser.

Nu är det visserligen inte så, men det KÄNNS så. Som om minsta knyck, en aldrig så liten stöt, skulle kunna få allt att flyga i luften.

Lösningen är väl att engagera sig i annat. Som bokmässan jag är på väg till. Men det är svårt. Förut ville jag inte opereras, nu kan det inte gå fort nog till nästa måndag då det är dags. Jag tänker konstant på det, det gör jag. Och ändå förtränger jag det. Vill vara en mycket liten pojke igen som ber mamma jaga bort dom läskiga mardrömmarna.

Fast jag sover djupt och gott. Men drömmer. Dock inga maror utan rika, märkliga drömmar som jag glömmer i samma ögonblick som jag vaknar. Och när jag vaknar tidigt, som i morse kvart i fyra, så inbillar jag mig att det pågår nån sorts icke-auktoriserad aktivitet i mitt bröst och då kan jag inte somna om utan måste kapitulera och stiga upp.

Jag ska göra en offentlig intervju på bokmässan inför en förväntat stor publik. I normala fall skulle jag varit pirrig och spänd inför det, men det är jag inte nu. Tänker nästan inte på det. Jo, det gör jag, men inte med bävan utan snarare en önskan att det snart kommer att vara över och att jag bara har en vecka kvar tills jag skrivs in på Karolinska. Att jag snart är hemma igen och att hjärtat inte ska ha exploderat i Göteborg.

Det är väl som med all ångest att det inte är kroppen som manglar fram den utan skallen. Hjärnan, själen. Vad ni vill. Den kraft som kickar igång fantasin som ibland är ett så underbart sällskap, ibland en skräckfigur av samma kaliber som Stephen Kings Det.

Landskapet utanför fönstret har börjat sin transformering från grönt till gult och spelar med rött i palettens mellanregister. Sist jag åkte snabbtåg var i Japan. Tänker på det och hur det ser ut där nu när alla lönnar står i brand. Vill gärna tillbaka dit med friskt hjärta. Kanske ett bra mål att sätta upp för tillfrisknande. Fast tills dess får det duga med Göteborg för en gammal hjärtsjuk man.


torsdag 24 september 2009

Så mycket man inte behöver bry sig om

Ibland drabbas jag som alla andra av snetändning. Får för mig att någonting är särskilt viktigt. Att det betyder något att tycka till om nåt bestämt. Att ha en pregnant åsikt kort sagt. Och så är det ju faktiskt inte alls.

För inte finns det nån naturlag som säger att jag måste kunna formulera mig kring ett visst problem i varje givet ögonblick. Klämma ur mig smarta tankar som väcker omgivningens ohöljda beundran över skarpsinnet och klarsynen i mitt intellekt.

Fullkomligt oviktigt! Om jag nu inte är kontrakterad som åsiktsmaskin av Newsmill eller DN-debatt förstås. Fast då räknas man väl som proffs. En sort för sig.

Att jag drabbats av kärlkramp och ska bli opererad för det har inneburit ett uppvaknande som jag faktiskt är glad över. Mina ögon har öppnats i ett alldeles nytt förklarat ljus som egentligen är uråldrigt. Ett nyfött sken där jag får njuta intensivt bara av att titta. Slå upp ögonen, se mig omkring och andas. Högaktningsfullt skita i alla som avkräver mig åsikter eller ställningstaganden om sånt som jag egentligen är totalt iskall inför. Bli upprörd på beställning och förolämpa min nästa såsom mig själv.

I söndags var det kyrkoval. Vilket jag gav fan i. För vad angår det väl mig hur kyrkan styrs eller vill bli styrd? Låt henne sköta det utan min medverkan.Det gör hon ju i alla fall.

Näe. Just nu handlar livet mest om livet självt. Och där har inte Svenskans Brännpunkt något eget abonnemang. Jag finner lycka (ett av dom hetaste debattämnena just nu har jag förstått) i det lilla. I den lilla världen, den som Jarl Kulle beskriver så fint i Fanny och Alexanders avslutande dop- och återföreningskalas.

Man kan förstås hänvisa till att jag inte är frisk. Inte mig själv. Att jag säkert kommer igen efter behandling och då återvänder med full kraft.

Gud bevare mig! Det hoppas jag inte. Jag vill inte öda bort min tid mer på att prata, prata och åter prata om vad andra tycker och tänker att jag ska prata om och vill tvinga på mig. Jag vill på min höjd skapa någonting själv. Och det behöver inte ens vara bestående. Jag har inga behov av att sätta några avtryck.

Jag nöjer mig med att se hur fågelstrecken drar söderut och hoppas få vara med och välkomna dom åter till våren. Trampa sönder den första flortunna isskorpan på vattenpölarna och fundera över när det är dags att värma första glöggen. Invänta en ljummen vind i ansiktet som berättar att minus äntligen gått över till plus. Och klappa katten och försöka komma i takt med hennes spinnande.

Jag vill kort sagt vara ifred. Inte så att jag blir störd hela tiden. Nä, men att få koncentrera sig på det viktiga är det viktiga. Det är det jag vill. Nu och i morron. Och kanske även till våren...


Dagens låt: The Kinks med Sunny Afternoon. Nationalsången för alla oss som bara vill vara ifred.

onsdag 23 september 2009

En liten valnöt

När helvetet gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet, skrev Tage Danielsson. Jag har tjatat och gått an rätt rejält om min kommande hjärtoperation ett tag nu. Av nödvändighet för mig själv förstås och som uppbyggelse av allt det mod jag så nesligen saknar men behöver. Men även om det finns dom som tycker att det är först nu, med operationen i potten, som jag lyckats skapa nån sorts substans och hetta i färden mot ättestupan, så fick jag mig en tankeställare igår.

Jag talade men en släkting som jag inte haft kontakt med på decennier och fick veta att hon gått igenom ett femtiotal operationer! Ett femtiotal! Finns det nånstans kvar att skära då? Och finns det något kvar att frukta?

Jag kände hur min egen ångest krympte samman till en liten valnöt. En liten torr en som skramlade runt i ett alldeles för stort skal.

Nu ska man förstås inte jämföra alltför mycket. All erfarenhet är personlig, också smärta och rädsla. Men jag måste erkänna att jag faktiskt fick några hektos tillskott på mitt eget modighetskonto. Jag menar, har hon kunnat genomföra alla dessa ingrepp och ändå vara glad och nyter och positiv och prata med mig i telefon, så vore det väl fan om jag skulle krokna för en endaste skärorgie? (Nåja, två om man ska vara petig. Dom hämtar ju vener ur benet på mig också!)

Vill man invända något, och det är jag rätt bra på i det här sammanhanget, så är det att det här blir min allra första operation. (Ett nageltrång i tioårsåldern räknas inte.) Och allting har en första gång. Somt är ljuvt, annat bittert.

Så även om jag nu ska försöka penetrera min operation med versaler framöver, så tänker jag nog ändå förbehålla mig rätten att fortsätta göra det. Och att vara precis så skraj jag verkligen är när det sen väl blir dags.

Dagens låt: The Beatles once again med fantastiska I Am the Walrus.


tisdag 22 september 2009

Gengångare


Det finns alltid förklaringar. Och därmed bortförklaringar. Men när jag nu får höra att min släkt på pappas sida är ett enda långt pärlband av hjärtåkommor så går det liksom upp ett ljus för mig. Kanske är det inte bara ett rått och utsvävande liv som är boven bakom mina igenkläggade kranskärl. Kanske har något så grundläggande som gener också ett finger med i spelet?

För varför skulle mat och dryck vara det enda som tillsammans med en förslappad livsstil orsakar att det rasar in kalk i maskineriet? Det finns ju en massa människor som lever hur "fel" som helst och ändå förblir friska som nötkärnor. Och så finns det marathonlöpare, riktiga hälsotroll, som faller ihop med exploderande blodkärl trots att dom varken, rökt, druckit eller ätit smör utan bara sprungit och gnidit i hela sitt liv.

Min alldeles egna erfarenhet visar att sen jag lämnade tallriksmodellens kolhydratsöverskott för smör, grädde och proteiner (kött, fisk och fläsk) har jag inte bara mått så mycket bättre utan också tappat femton kilo. Mest fett antar jag. Och min diabetes, eller sockersjuka som jag föredrar att kalla den, är numera försumbar.

Jag vill på intet sätt dra in min korkbössa i det blodiga krig om LCHF:s vara eller icke vara som just nu råder. Jag vill bara konstatera att för mig har livet och tillvaron blivit avsevärt bättre utan potatis, bröd, pasta, ris och allt annat som omvandlas till socker av min kropp. Sen får var och en dra sina egna slutsatser av det och bli lycklig på sin tro. Vi är ju alla olika käril av olika sammansättning.

Att sen mina kranskärl behöver sig en rejäl omdragning har andra rutiga skäl och randiga orsaker, tror jag. Blame it on my name!

För åt generna tror jag inte det är så mycket att göra. Dom får man man helt enkelt leva med. Kanske kan man lära sig komma överens med dom, bara man ser dom som helt vanliga, simpla gengångare...?


Dagens låt: Injected med Gene Genie inspelad live på Cotton Club i Atlanta för fem år sen.


måndag 21 september 2009

Dom gjorde det igen!

Med Killinggängets desperata livskris på tunga och i mage inleder jag denna nya vecka. Den som beger sig till Dramaten för att få skratta livet ur sig kommer att bli besviken. Skratt medges men dom är både få och desperata. Det innebär dock inte att föreställningen är dålig. Tvärtom.

Den har stannat kvar både i hjärta och hjärna. Kolsvart tidvis och lite rosenröd ibland är den och jag känner en oerhörd beundran för gruppens ständiga drivkraft att gå vidare. Att hitta på nytt och inte stagnera. För Killinggänget är nog den enda artistkonstellation jag kan komma på som kan göra något äkta engagerande om sin egen livs- och skaparkris. Utan att vältra sig i självömkan eller trendkänslig opportunism.

Så tro inte på dom som förtalar utan gå dit och kolla själv. Om du sen inte gillar vad du ser så är felet ditt. Enbart ditt!


söndag 20 september 2009

Bakom galler


Ursäkta att jag tjatar, men jag är väl lite enkelspårig just nu. Om exakt två veckor skriver jag in mig på Karolinska sjukhuset, Thoraxkliniken, för hjärtoperation måndag morgon, den 5 oktober.

Jag får lite retrovibbar av den meningen. Inte för att jag blivit skuren i förut, men för att datum för nåt obehagligt blivit fixerat och bestämt. I oktober 1976 hade jag att infinna mig på fångvårdsanstalten i Skänninge för att sona min skuld till samhället. Två månaders fängelse för att jag vägrade lära mig den ädla konsten att ta livet av andra människor under militära former. Jag var kort sagt en tomhylsa. Och en återfallsförbrytare.

För eventuellt yngre läsare måste det te sig egendomligt att man blev inspärrad månadsvis på kåken tillsammans med mördare och våldtäktsmän för att man inte ville döda eller bruka våld mot sin nästa. Men så var det. Under sjuttiotalet var vi flera tusen unga män som blev satta bakom galler för vår halsstarriga vägran att lära oss hantera vapen.

Men det torde väl vara historia nu. Tiderna förändras och numera hör jag att vissa ber på sina bara knän att få göra lumpen men inte får. Lumpen finns tydligen knappt kvar. Och vem vore väl jag att sucka över det?

Fast just det där med att veta datum för sin exekution ger mig lite deja vu-känsla. Jag minns den sista måltiden på Mariefreds Värdshus på söndagen före färden ner till den vindompiskade östgötaslätten som en både dyster och uppsluppen måltid. Maten smakade både nektar och aska. Två månader är inte någon särskilt lång tid utanför fängelset. Men innanför stängslen känns varje minut. Åtminstone för oss som var kåkamatörer. Proffsen hade en förmåga att stänga av sin tidsuppfattning i samma ögonblick som dom drog på sig sina gröna anstaltspaltor.

Och lite av samma känsla är det jag har just nu. Jag ska få vara med om något helt nytt för mig. Något jag förstås helst sluppit, men som jag nu ändå på något sätt ser fram mot. Ett sorts Stockholmssyndrom kanske man kan säga. En definitivt ny erfarenhet om inte annat.

Allt som andra bestämmer över mitt huve vill jag sätta mig upp mot. Om inte annat så för principerna om den personliga friheten. Därav mitt tvärsättande mot militärtjänsten tror jag. Om jag inte var feg helt enkelt?

Men den som bygger ett försvar vill väl så snart som möjligt använda det? Mot svininfluensa till exempel. Mot ryssen. Eller mot rädslan att få bröstet uppskuret och hjärtat modifierat. Att då tvärt vägra måste väl antagligen straffas. Hur skulle det annars se ut?

Dagens låt: Beatles med Baby it's you. Textad på spanska!


lördag 19 september 2009

En helt vanlig lördag

Vanligheten är ytterst bedräglig. Att sitta i soffhörnans solö med MacBooken i knät en lördagsmorron med Beatles i högtalarna skulle kunna vara en bild av en normalsvensk medelklassidyll. Det skulle också kunna vara en iskall terrorist som lägger sista handen vid planeringen av en kommande dödlig aktion. Eller fader MacKenzie som sitter och skriver på en predikan som ingen kommer att lyssna till.

Det kan också vara jag som ska operera mitt hjärta om ett par veckor. Som sitter och känner doften av pumpagratäng och vitlök sprida sig genom rummen. Som funderar över om det verkligen känns annorlunda i bröstet idag eller om det är oron och medvetenheten som gör att jag plötsligt känner av att jag har ett hjärta?

Det har jag förvisso känt på ett mer filosofiskt plan tidigare men knappast på ett medicinskt. Eller snarare är det väl det jag gjort, allt sedan Japanresan då allt plötsligt tippade över kanten. Som med smärta är väl kärlkramp. Kärlet fylls droppe för droppe och man känner inte av det förrän det rinner över men då blir det en jävla blöta.

Fast nu är det alltså som det är och jag försöker lära mig att gilla läget. Here comes the sun! Fast just nu gärna lite mer av Love me do. Som en vädjan liksom...

Men att träffa vänner är en viktig del av den läkningsprocess som tagit sin början långt innan det finns några ärr att sy ihop. Så idag möter jag mina nära och kära och glömmer sorger och bekymmer. På det där gamla vanliga viset som vi alltid mötts. Det trygga, goa sättet. Med mat, dryck och varma famnar. Och jag hoppas för övrigt att det kommer någon och lyssnar på fader MacKenzie i morron bitti.

Dagens låt: Eleanor Rigby med The Beatles. Vad annars?

fredag 18 september 2009

Hjärtskärande



Vad lite mycket kan betyda. Att titta på en tidig förhandsvisning av en film tillsammans med regissören? Kul under normala förhållanden kanske. Men när datumet just meddelats för ens hjärtoperation minskar kulfaktorn med några hundra procent. Jag är rädd att jag inte alls gav filmen den uppskattning som den förtjänade.

Och att höra en sjuksyster i telefon uttrycka oro över ens tillstånd får tillståndet att bli än hetsigare. Hjärtrytmen ökar och nu är det inte bara infarkten som står på lut utan också en kraftig stroke. Fast jag har ju bägge dom där ugglorna på axeln. Pappas infarkt på den ena och mammas stroke på den andra. De sitter där, min banes Bill & Bull, och liksom bara väntar.

Fast att genomföra det här hjärtskärandet ska ju sätta P för det scenariot är det tänkt. Och det är förvisso rätt okej att ha fått rita en rund ring runt den 5 oktober. Att få fokusera på datumet och liksom bereda marken för kommande skördar. Att få ha en brunn att hoppa ner i när det är dags.

Ska in även fredagen före den helgen och bli informerad och få ansikten på mina operatörer. Och namn, antar jag. För det är faktiskt så att det känns lite bättre om man vet att kirurgen heter nåt. Som Bengt eller Yngve. Eller Birgitta för den delen. Att låta någon utföra nåt så intimt som att skära upp ens bröst och blottlägga hjärtmuskeln kräver identitet. Tager du denna NN att sätta skalpellen i din solar plexus? No way!

Solen fortsätter skina med ett nytt ljus. Inte det gamla vanliga septemberljuset utan det där som jag inbillar mig råder i Sankt Petersburg. Det förklarade. I Dostojevskijs romaner rör sig människorna mot sitt öde i just ett sånt ett ljus som jag inte tror författaren beskriver med ord. Men han lyckas förmedla strålarna mellan raderna. En undertext av ljus, helt unik för Dostojevskij.

Det kanske vore nåt att läsa om alla hans tungviktare när jag blir konvalescent? Under några år på nittiotalet försökte jag läsa en roman av honom varje sommar. Tiden som ledighet och semester gav gjorde det möjligt med den koncentration som är nödvändig för mig. Och tid är väl nåt jag kommer att få gott om framöver hoppas jag. Sen är det en annan sak med kraften.


torsdag 17 september 2009

Det går med musik

Vissa dagar känns nästan normala. Solen skiner som den brukar, löven skakar grant utanför fönstret som dom ska och det har blivit normalt höstkyligare om mornarna. Nästan som vanligt alltså.

Men så kommer den. Vågen. Rullande tillbaka. In igen. Och då är det inte nästan normalt längre utan komplett annorlunda. Som när bussen rullar förbi Karolinska på Solnavägen. Det bara blir så att jag hör hur knivarna slipas därinne. Känner hur dom munskyddstäckta ansiktena väntar under lamporna med främmande ögon som kikar ner på mig.

Jag har nog en för levande fantasi. En föreställningsvärld som spelar upp sin show i levande technicolor och i djupbaserad 16-kanalsstereo. Och tyvärr är det mer Fredagen den trettonde än Sound of music det handlar om.

Fast det kunde vara värre. Håller just på och läser om vendettor i Albanien. Där kan man snacka om ödesbestämda tillvaror. Att i decennium efter decennium hålla på och hämnas och skjuta en efter en av karlarna i tvenne rivaliserande släkter. Det verkar med förlov sagt dumt. Urdumt.

Men har man hållit på att hämnas i hundratals år så är det kanske svårt att bryta vanan. Enda gången man nästan stoppat denna groteska blodshämnd var under kommunisttiden. Knappt hade dock Enver Hoxhas genomruttna regim fallit så var vendettorna tillbaka igen. Och så håller det fortfarande på. Och på och på och på.

Så vad är väl en hjärtoperation på Karolinska mot en blodshämnd i Albanska bergen? Mest blaha, blaha känns det som.

Dessutom är inte livet slut än. Igår fick jag napp på Beatles limiterade mono-box från England. Här i landet är den slutsåld. Enligt uppgift var tilldelningen under tusen stycken. Men i Fab Fours eget hemland var de förstås fler. Och en av dom ska just vara på väg hem till mig.

Dom tretton skivorna ska jag hälla ner i min Ipod. För min återhämtning efter operationen ska ske till musik. Den allra bästa.

Dagens låt: Beatles förstås. Med Help!

Less is more

Jag funderade omkring det där jag skrev häromdagen om att blogga från operationsbordet. Stolligt eller?

För inte kan man blogga när man ligger djupt sövd och bortom allt medvetande. Men så plöjde jag på måfå igenom ett tjogtal olika bloggar i olika ämnen och upptäckte att det kan man visst. Ju mindre medvetande desto bättre. Verkar det.

onsdag 16 september 2009

Komma ikapp

Jag börjar komma ikapp. Mig själv. Åtminstone under vissa delar av dygnet. Och inte bara dom när jag sover. För sover gör jag. Djupt och gott faktiskt. Oväntat gott.

Visst vaknar jag till och visst funderar jag. Över hur det ska gå och bli. Hur ont det ska göra. Hur länge det ska dröja att läka ihop och bli hel igen. För det är ju så att jag blir uppskuren helt och hållet framtill.

Jag hade bestämt mig för att inte forska själv på nätet utan vänta på informationen från Thorax på Karolinska. Men så kunde jag inte hålla mig i alla fall utan måste få veta. Och det kanske är bäst så. Att veta så mycket som möjligt så att så lite som möjligt kommer som en överraskning.

Som att dom stoppar hjärtat i trekvart och kopplar in mig till en hjärt- och lungmaskin. Som att jag kommer att få ligga i respirator på intensiven under första dygnet efter operationen. Som att dom går in i benet på mig och karvar ut de ådror som ska sys fast på hjärtat. Som att det kan ta upp till en tre månader innan jag är pigg och rask igen.

Om eventuella komplikationer tänker jag inte. Visst finns dom, men dom finns vid blindtarmen och galloperationer också. Och ska det jävlas så gör det det.

Men just nu försöker jag mest tänka positivt. Glädja mig åt att jag lever i en tid när man kan göra sådana här operationer relativt enkelt. Att jag bor i ett land som fixar det och där jag inte måste betala en förmögenhet för att få det gjort.

Jag är kort sagt i övertalningsfasen av mig själv. Och eftersom jag är en envis jäkel så kommer jag inte att ge mig förrän jag tycker att det egentligen är något väldigt positivt som håller på och ska hända med mig. Även om jag rent etiskt kommer att vara död i trekvart. Fast det kanske blir upplysande det också..?

tisdag 15 september 2009

Tack för ordet

Ältande är ett aktuellt ämne. Alltid. Och är det nåt man blir bra på när hälsan börjar halta runt, så är det ältande. Särskilt när man tillhör sorten som varit rejält bortskämd med att få vara frisk.

Då är det gott att ha ett språk att bruka. Mitt dagliga värv går ju ut på att sätta samman bokstäver till ord till mening och förhoppningsvis Mening. Därför är tillfredsställelsen större än vanligt när jag nu satt punkt för en artikel som legat i röret ett slag. En intervju, ett personporträtt av en riktig superkändis. Vem ska jag berätta så småningom.

Men vad som känns bäst just nu är att under några timmar rent tekniskt ha fått klicka ner tangenterna på macen och se hur texten vuxit fram på skärmen. Huruvida den är bra har jag ingen aning om, men det blir nästa steg. Nu har jag satt en första punkt. Så tack för ordet.


måndag 14 september 2009

Strävhåriga taxar



Jag befinner mig för tillfället på fel sida om min skugga. Den rinner iväg framför mig, framåt. Pilsnabbt kilar den in och ut mellan solöarna och jag flänger efter med värkande bröst och frustande andhämtning.

Att hinna ifatt sig själv är svårt nog, att komma ikapp verkligheten är nödvändigt men känns omöjligt. Jag ser hela tiden rockskörten fara runt en knut och tror mig kunna fånga den. Bara för att upptäcka att den redan är framme vid nästa hörn när jag bara hunnit till det förra.

Jag åker förbi Karolinska varenda dag på väg till jobbet. Känner hur den röda tegelkolossen bara ligger där och väntar på mig. Som en jätteorganism andas den långsamt och kallar på mig. In och ut, in och ut. Jag vet att du är på väg, säger den. Snart är det dags.

Ibland lyckas jag nästan förtränga det som väntar i flera minuter. Jag vet att jag är patetisk, att människor stundligen går igenom sånt som är betydligt värre än det som väntar mig. Men det här är det värsta för just mig. Som händer mig, personligen. Just nu.

I natt drömde jag om taxar. Små, goa, strävhåriga taxar som dansade runt fötterna på mig i kärlek och tröst. Och när jag vaknade stod katten öga mot öga och tittade ner i mitt ansikte. Hon har lovat att komma som rehabhjälp till mig efter operationen. Som sällskap och som klok samtalspartner under långa, mörknande dagar.

Nu har jag mycket att hinna med innan det blir så dags. En ny tidning ska sättas ihop. Ett besök på bokmässan ska hinnas med. Och jag ska försöka att komma åtminstone jämsides med min skugga igen.

Dagens låt: Är en av mina all time favoriter alla kategorier: The Shadows med The Rise And Fall of Flingel Bunt. Odödliggjord på senare år i en av Nessers deckare, Kvinna med födelsemärke.

lördag 12 september 2009

Dagen efter

Det är konstigt, man vaknar i gryningen och vet omedelbart att ens liv är annorlunda. Att något är förändrat. Innan jag ens konstaterat att jag är vaken är ljuset vitare eller gulare eller rödare än det brukar och mina tankar flyter runt i helt andra banor.

Antagligen får man en chock i samma ögonblick som någonting blir väldigt definitivt. Som en hjärtoperation till exempel. Och ögonblicket därpå börjar man omedelbart att bearbeta det. En av dom första tankar som kom för mig igår var om jag ska kunna blogga från operationsbordet. Heroiskt eller bara ytterligt stendumt?

Fast tydligen funkar den mänskliga organismen så att sånt som rivs ner, det må vara celler eller stormfällda lador, det börjar man direkt bygga upp igen. Inte känns det kul att dom ska klippa upp bröstbenet på mig, skära och fippla runt med hjärtat i några timmar, men om dom nu ändå gör det så måste jag ju lappa ihop det igen. Det är det bara jag som kan. Ingen annan. Det är så det fungerar. Det är så vi fungerar. Åtminstone som jag fungerar. Och då får det vara hur lite kul det vill med den saken. Det måste lappas och lagas.

Stressen känns dock. Den ligger där och trycker som en flottyrhet rösti bak i nacken och den rör ständigt på sig. Fast det är väl för att jag inte ska kunna glömma bort utan hålla alla mina sinnen på topp.

När jag drog igång färden mot ättestupan den åttonde mars trodde jag inte den skulle bli så särskilt dramatisk. Bara ytterligare ett rutinår på den långa vandringen. Hur jag nu kunde tro det. Varenda dag bjuder ju på unika möjligheter till dramatik där ingenting är förutsägbart och absolut ingenting är givet.

Men det är förstås så vi fungerar. Vi lufsar på, vi finns och vi tror att det är så det kommer att fortsätta vara. Samtidigt som vi vet med all säkerhet att blixten kan - och kommer att - slå till i vilken sekund som helst. Att hinnan mellan liv och död är så tunn som ett cellmembran. Och att den kommer att brista.

Så bearbetningen den fortsätter och det gör färden mot ättestupan också. Med viss nödvändighet kommer det också att fortsättningsvis handla en del om hjärta och kanske även smärta. Fast om jag kommer att kunna blogga från under kniven är väl mer osäkert. Fram till dess fortsätter jag i alla fall. Och även efteråt.


fredag 11 september 2009

Hjärtat mitt

Det var inte oväntat, det var det inte. Fast kanske lite brutalare än vad jag trott. Eller hoppats. Men att se sitt hjärta plaska omkring på en TV-skräm i svartvitt, som en manet vid stranden i Köpingsvik och med kärlen igenkläggade, ger inte särskilt stor kaxighet och anledning till protest. Det är som det är. Angina pectoris. Kärlkramp alltså.

Precis som det alltmer lutat åt. Därför sitter jag idag hemma i soffan och försöker djupandas med Beethoven i högtalarna och intalar mig själv att det är fullkomligt normalt att skära upp bröstet och dra nya ledningar till och förbi hjärtmuskeln. By-pass kallas det för, men det handlar inte om att gå förbi någonting. Inte för mig i alla fall. Jag har inget val. Detta är något jag måste göra. Jag måste lägga mig på bordet under lampors starka sken och låta mig skäras upp. Och blir bra så småningom. Så försäkrar dom alla lugnande.

Det det är klart att man måste tro på det. Det kommer jag också att göra om ett tag, när jag hunnit ikapp mig själv. Det är bara ett dygn sen rundresan i kroppen med TV-kamera inne i aortan och kamrarna och det tar en stund vid att vänja sig för en som mest sett mitt blod i myggbett tidigare i livet. Jag har förstås haft tur. Varit bortskämd, skulle kanske lilla mamma ha sagt. Fått vara frisk och kry och sluppit allvarliga åkommor. Kunnat glädja mig åt hälsa och ett gott liv.

Men vad finns för garantier för sånt? Ingen enda givetvis. Bara sånt man tar för givet. Och jag har tjatat mig fram och fnyst åt alla besvärjare av sina liv, dom som prisat ständig hälsa och en mage som sköter sig. Men tydligen blir även jävulen själv äldre och klokare. För liksom i alla klyschor finns drösvis av sanning. Också för mig.

Idag har värken i skallen släppt efter det lugnande medlet igår som hindrade mig från panik vid undersökningen. Inte ens fyra Treo hjälpte igår men nu är det bortblåst.

Och Beethoven spelar och solen skiner och idag blir det ingen skalpell så nu ska jag njuta så mycket jag kan av sommarens allra sista suck.


onsdag 9 september 2009

090909

Idag är det den stora 09-dagen. Det vill säga:

1: Beatleskatalogen släpps i re-mastrad form. Bästa ljudet sen vinylspelarnas tid?

2: Ny Leica M9. Bästa Leican sen M7:an? Som kallas analog numera eftersom det är film och inte siffror som gör bilden.

3: Nytt från Apple. Bästa...ja, vadå? Ipod med kamera? Ny minidator?

Sammantaget visar det att det finns all anledning att kämpa på och hänga med ett tag till. Inte slänga in några tofflor i handduken. Även om jag redan beställt Beatles-boxen, aldrig får råd med Leican och känner mig fullt tillfredsställd på Mac-fronten.

För om det är den stora lanseringsdagen i dag, så är det den stora re-lanseringens dag i morron. Kärlröntgen på Karolinska. Sanningens dag. Fast ju mer jag läser på, desto pirrigare blir jag. Vem sa att kunskap ger trygghet? Fan tro't!

Men i väntan på fredag morgon, då allt det där förhoppningsvis är över och hjärtat börjat uppföra sig städat igen, så får jag väl glädja mig åt dom materiella ting som bjuds. Och det är inte varje dag ett utbud som dagens dyker upp.

måndag 7 september 2009

Det okända



När jag var liten var jag rädd för tandläkaren. Eller snarare, när jag blev lite större, tio så där, var jag rädd för tandläkaren. Och det var halta Lottas fel.

Hon kallades så, den urgamla tanten (hon kanske var fyrtio men dolde fejset väl bakom en mask) på folktandvården i Norrköping som misshandlade eleverna vid Sankt Olofsskolan. Jag vet för jag var en av dom. Min pappa, som följt med som moraliskt stöd, var tvungen att gå ut när den urgamla doktorn satte slipskivorna mot mina sneda tänder i underkäken så att blodet stänkte. Här skulle minsann inte spenderas på nån tandställning inte. Nä, nä ett gott hantverk med slipen var både billigare och enklare.

Jag överlevde blodbadet och det gjorde min pappa också. Men följden blev att jag led alla helvetets kval i många år framåt när den lilla vita papperslappen med kallelsen till käftis hamnade på klasslärarens kateder. Och eftersom mitt efternamn kom långt ner på klasslistan fick jag vänta länge på besöket och hann därmed höra alla skräckskildringar mina olyckskamrater med efternamn från A till S hade att förtälja.

Så varför dessa dystra minnen just nu? Jo, för att egentligen var det ju så att jag sällan hade några hål och därför slapp jag misshandel i tandläkarstolen förutom den där famösa gången med slipmaskinen. Men det handlade - och handlar - snarare om bävan inför det okända. Att lämna ut sig till nånting man inte vet så mycket om och framför allt inte kan påverka.

På torsdag ska jag göra en kärlröntgen. Äntligen ska det klargöras huruvida det handlar om igenslammade ådror, angina pectoris alltså eller kärlkramp på ren svenska. Jag har gogglat i ämnet och vet i teorin det mesta om hur, var och möjligen varför. Jag vet att man kan göra en ballongsprängning. Men jag vet inte hur det känns. Och det är det som får mig att återuppleva den gamla tandläkarskräck jag varit fri från i fyrtio år.

Men det är väl så att man är lite extra känslig när det gäller den gamla kära pumpen. Det är ju helt klart en hjärtefråga det handlar om. Inte ett krånglande knä eller en värkande visdomstand.
Förhoppningsvis kommer jag på tordag kväll att känna precis som när jag varit hos tandläkaren och fått beskedet "inga hål den här gången heller". Fast egentligen vill jag inte det. Allra bäst vore om dom hittar orsaken till att min gamla utmattning efter Japanresan i våras fortfarande består. Och vad jag kan begripa är den mest troliga förklaringen just kärlkramp.

Så må det vara och mot det kan man sätta in effektiv behandling idag. Fast det finns ju alltid det där lilla "men tänk om..."

Äh, va fan! Jag har läst för mycket Stephen King. What-if-teorier må vara perfekta som intrigskapare i spänningsromaner, men som vägledare i det verkliga livet är dom förödande. Så jag försöker bestämma mig för att bortse från att undersökningen på torsdag inte är helt riskfri - jo så säger dom faktiskt. Och i stället ta fasta på att angina pectoris är en folksjukdom och att ingreppet närmast är rutin idag.

Ja, så får det bli. Så måste jag tänka. Men what if...?

fredag 4 september 2009

Panikångest

Det rullar vidare. Medierna verkar ha bestämt sig: vi ska drabbas av kollektiv panikångest över grishostan. Dom ger sig inte förrän vi alla lallar runt, hålögt stirrande. Inte av flunsan men av den förlamande skräck som gör oss alla än mer mottagliga och sårbara för undergångsprofetior.

Fast det finns undantag. Idag skriver en förnuftets röst i Svenskan. Lyssna på henne och tänk efter. Vad är värst? Några dagar i sängen eller en evighet i graven?

Det senare är en synnerligen faktisk möjlighet när vi alla blivit resistenta på grund av ett drogmissbruk på högsta nivå. Bakterierna skrattar snart ut oss när vi kommer där med vår gamla antibiotika. Den har ju blivit deras snacks i Bacilland som dom muntert mumsar i sig framför TV:n medan dom kollar in människornas komiska panikflykt åt alla håll.

Proportion är ett ord från förr som alltmer sjunker undan i glömskans land.

torsdag 3 september 2009

Sidbyte


Idag för 42 år sen bytte vi sida. Från vänster till höger. I månader hade vi förberetts och peppats. Överplastade skyltar hade satts upp och Peter Himmelstrands låt Håll dig till höger, Svensson hade näst intill plågat livet ur oss när vi satte på radion.

Jag saknar inte vänstertrafiken. Inte ett dugg. Men jag saknar den enorma kraftansamlingen och det nationella gemensamma fokus vi alla hade på att lyckas genomdriva detta gigantiska projekt. Och jag minns den otroliga känsla det var den första morronen, då jag körde min Vespa genom Linköpings gator och insåg att vi faktiskt hade gjort det. Vi hade allesammans, tillsammans, lyckats genomföra en av dom största reformer som nånsin gjorts. Inte bara i det här landet utan över huvudtaget.

Tyvärr tror jag inte det kommer att ske något lika storslaget nån mer gång. Inte för att vi inte skulle kunna skapa nationell enighet. Nationalismen har ju ett tryne som både kan dregla och pussas. Men landet är helt enkelt inte tillräckligt homogent längre för att vi ska lyckas. Hur mycket konsensus vi än må åberopa. Och det är på både gott och ont.

Gott då vi självklart ska använda våra hjärnor till självständigt tänkande och ett agerande där efter. Ont för att om vi verkligen måste samlas omkring något, så kommer vi i stället att ränna iväg åt en massa håll som en skock panikslagna vildhästar. Individuellt fria men kollektivt ofria som en skock med lämlar som begår kollektivt självmord i norrlandsälven.

Den så omtalade och inväntade svininfluensan blir en intressant måttstock på vad som hänt sen 1967. En tid då asiaten vaccinerade folk mot kommande virus men inte förmådde göra något åt kommande nationell panik.

onsdag 2 september 2009

Mot avgrunden!



Jag vill i och för sig inte slänga fler pinnar i svinisbrasan; tillräckligt många pyr där redan. Men är inte alla panikreaktioner för tillfället ett strålande exempel på hur vi övervärderar våra egna roller och insatser i samhället? Utan mig går allt under. Utan min insats kan jobbet lägga ner. Utan mig väntar bara svarta avgrunden.

Tänk om det i stället är så att dom andas ut för att jag ligger hemma och snyter mig några dagar. Att inte samhället står och faller med just min insats. Särskilt som krisen har blivit alibi för arbetsgivare att rensa ut och sparka så många dom bara hinner och orkar nu när ingen orkar hålla koll på alla regler.

Jag som är på väg mot ättestupan minns förstås asiaten, den stora flunsaepidemin på sextiotalet. Folk nös och föll som käglor runt omkring och en och annan dog säkert också. Men världen gick inte under för det och samhället stöp inte på näsan. Det var inte pestens tid. Vi bet ihop, led och överlevde. Och fick väl nån sorts motståndskraft.

Kanske gör det inte så mycket att folk inte sitter och surfar bort dyr arbetstid. Kanske är det bara bra att dom inte hemsöker nedsuttna vårdcentraler utan ligger hemma till sängs så att läkare och syrror får en chans att tagga ner några veckor. Och älgjakten! Glöm inte den. Snart är det dags att lägga ner sin tiotaggare.

Dom säger att det är läkemedelsindustrin som tjänar på svinis men inte heller medierna går lottlösa ur det här högsummespelet. Alla vi som jobbat på en nyhetsredaktion vet att ingenting piggar upp och säljer lika bra som en katastrof. Kolsvarta versaler på löpet och hotfulla pekfingrar på ettan kan få vem som helst att må illa och ropa efter Iprenmannen.

Så kliar vi varandras ryggar tills det sista av sommarens färg flagnat och när vi tröttnat på det vänder vi sökarljusen åt ett annat håll i denna ständiga språngmarsch mot galenskapens avgrund.