söndag 20 september 2009

Bakom galler


Ursäkta att jag tjatar, men jag är väl lite enkelspårig just nu. Om exakt två veckor skriver jag in mig på Karolinska sjukhuset, Thoraxkliniken, för hjärtoperation måndag morgon, den 5 oktober.

Jag får lite retrovibbar av den meningen. Inte för att jag blivit skuren i förut, men för att datum för nåt obehagligt blivit fixerat och bestämt. I oktober 1976 hade jag att infinna mig på fångvårdsanstalten i Skänninge för att sona min skuld till samhället. Två månaders fängelse för att jag vägrade lära mig den ädla konsten att ta livet av andra människor under militära former. Jag var kort sagt en tomhylsa. Och en återfallsförbrytare.

För eventuellt yngre läsare måste det te sig egendomligt att man blev inspärrad månadsvis på kåken tillsammans med mördare och våldtäktsmän för att man inte ville döda eller bruka våld mot sin nästa. Men så var det. Under sjuttiotalet var vi flera tusen unga män som blev satta bakom galler för vår halsstarriga vägran att lära oss hantera vapen.

Men det torde väl vara historia nu. Tiderna förändras och numera hör jag att vissa ber på sina bara knän att få göra lumpen men inte får. Lumpen finns tydligen knappt kvar. Och vem vore väl jag att sucka över det?

Fast just det där med att veta datum för sin exekution ger mig lite deja vu-känsla. Jag minns den sista måltiden på Mariefreds Värdshus på söndagen före färden ner till den vindompiskade östgötaslätten som en både dyster och uppsluppen måltid. Maten smakade både nektar och aska. Två månader är inte någon särskilt lång tid utanför fängelset. Men innanför stängslen känns varje minut. Åtminstone för oss som var kåkamatörer. Proffsen hade en förmåga att stänga av sin tidsuppfattning i samma ögonblick som dom drog på sig sina gröna anstaltspaltor.

Och lite av samma känsla är det jag har just nu. Jag ska få vara med om något helt nytt för mig. Något jag förstås helst sluppit, men som jag nu ändå på något sätt ser fram mot. Ett sorts Stockholmssyndrom kanske man kan säga. En definitivt ny erfarenhet om inte annat.

Allt som andra bestämmer över mitt huve vill jag sätta mig upp mot. Om inte annat så för principerna om den personliga friheten. Därav mitt tvärsättande mot militärtjänsten tror jag. Om jag inte var feg helt enkelt?

Men den som bygger ett försvar vill väl så snart som möjligt använda det? Mot svininfluensa till exempel. Mot ryssen. Eller mot rädslan att få bröstet uppskuret och hjärtat modifierat. Att då tvärt vägra måste väl antagligen straffas. Hur skulle det annars se ut?

Dagens låt: Beatles med Baby it's you. Textad på spanska!