måndag 28 september 2009

Countdown

Nedräkningen har börjat. Om en vecka är allt över. Uppskuret, ihopsytt och väckt. Hoppas jag. Om allt nu går som det ska.

Faktiskt börjar det kännas lätt otåligt nu. Jag vill att det ska bli gjort. Färdigt. Vill få det överstökad så att jag kan börja om. Börja bygga på nytt. Styrka, muskler, livskraft.

Har lagt in alla Beatles monoplattor i iPoden för att ha att vakna upp till och bli frisk av. Det låter så otroligt fräscht att jag måste nypa mig för att komma ihåg att det är mer än 45 år sen dom första plattorna kom.

Den här veckan debuterade med höst. Med gula löv, störtregn och friska vindar. Som en välbehövlig vädring efter en fesljummen indiansommar som jag mest förknippar med stark oro.

Nu betar jag av dag för dag och på torsdag ska jag bli informerad och provtagen på hela dagen. För att sen på söndag kväll skrivas in och lugnas ner inför Operation Bypass på måndag.

Det är som om tillvaron växlat in på mitt alldeles egna spår där allmänheten inte har rätt att åka. Jag ser dom där ute i världen men dom lägger inte märke till mig, även om många verkligen visar sympati och ger mig uppmuntrande välgångsönskningar. Men nu är det en sak mellan mig och mig. För vissa saker ska man bara fixa ensam. Det ges inget utrymme för grupparbeten, inga kollektiva lösningar.

Antagligen handlar det om anpassning. Att kroppen och själen samverkar i en gemensam fade out för att man inte ska bli heltokig och löpa amok i tillvaron. För när det sen närmar sig, den stora utmaningen, ja då trycker dom en spruta i armen på en och släcker ner. Natti, natti! För att så skaka om och försöka väcka en med glada tillrop när väl allt är över. Skönt att man inte behöver vara med!

Jag har läst på alla papper och broschyrer och faktiskt kollat en aning på nätet också. Så nu är jag en operationsobjektens Christer Fuglesang beredd på take off. Taggad till tänderna och så väl insatt som jag vågar. 10, 9, 8, 7............