lördag 12 september 2009

Dagen efter

Det är konstigt, man vaknar i gryningen och vet omedelbart att ens liv är annorlunda. Att något är förändrat. Innan jag ens konstaterat att jag är vaken är ljuset vitare eller gulare eller rödare än det brukar och mina tankar flyter runt i helt andra banor.

Antagligen får man en chock i samma ögonblick som någonting blir väldigt definitivt. Som en hjärtoperation till exempel. Och ögonblicket därpå börjar man omedelbart att bearbeta det. En av dom första tankar som kom för mig igår var om jag ska kunna blogga från operationsbordet. Heroiskt eller bara ytterligt stendumt?

Fast tydligen funkar den mänskliga organismen så att sånt som rivs ner, det må vara celler eller stormfällda lador, det börjar man direkt bygga upp igen. Inte känns det kul att dom ska klippa upp bröstbenet på mig, skära och fippla runt med hjärtat i några timmar, men om dom nu ändå gör det så måste jag ju lappa ihop det igen. Det är det bara jag som kan. Ingen annan. Det är så det fungerar. Det är så vi fungerar. Åtminstone som jag fungerar. Och då får det vara hur lite kul det vill med den saken. Det måste lappas och lagas.

Stressen känns dock. Den ligger där och trycker som en flottyrhet rösti bak i nacken och den rör ständigt på sig. Fast det är väl för att jag inte ska kunna glömma bort utan hålla alla mina sinnen på topp.

När jag drog igång färden mot ättestupan den åttonde mars trodde jag inte den skulle bli så särskilt dramatisk. Bara ytterligare ett rutinår på den långa vandringen. Hur jag nu kunde tro det. Varenda dag bjuder ju på unika möjligheter till dramatik där ingenting är förutsägbart och absolut ingenting är givet.

Men det är förstås så vi fungerar. Vi lufsar på, vi finns och vi tror att det är så det kommer att fortsätta vara. Samtidigt som vi vet med all säkerhet att blixten kan - och kommer att - slå till i vilken sekund som helst. Att hinnan mellan liv och död är så tunn som ett cellmembran. Och att den kommer att brista.

Så bearbetningen den fortsätter och det gör färden mot ättestupan också. Med viss nödvändighet kommer det också att fortsättningsvis handla en del om hjärta och kanske även smärta. Fast om jag kommer att kunna blogga från under kniven är väl mer osäkert. Fram till dess fortsätter jag i alla fall. Och även efteråt.