torsdag 17 september 2009

Det går med musik

Vissa dagar känns nästan normala. Solen skiner som den brukar, löven skakar grant utanför fönstret som dom ska och det har blivit normalt höstkyligare om mornarna. Nästan som vanligt alltså.

Men så kommer den. Vågen. Rullande tillbaka. In igen. Och då är det inte nästan normalt längre utan komplett annorlunda. Som när bussen rullar förbi Karolinska på Solnavägen. Det bara blir så att jag hör hur knivarna slipas därinne. Känner hur dom munskyddstäckta ansiktena väntar under lamporna med främmande ögon som kikar ner på mig.

Jag har nog en för levande fantasi. En föreställningsvärld som spelar upp sin show i levande technicolor och i djupbaserad 16-kanalsstereo. Och tyvärr är det mer Fredagen den trettonde än Sound of music det handlar om.

Fast det kunde vara värre. Håller just på och läser om vendettor i Albanien. Där kan man snacka om ödesbestämda tillvaror. Att i decennium efter decennium hålla på och hämnas och skjuta en efter en av karlarna i tvenne rivaliserande släkter. Det verkar med förlov sagt dumt. Urdumt.

Men har man hållit på att hämnas i hundratals år så är det kanske svårt att bryta vanan. Enda gången man nästan stoppat denna groteska blodshämnd var under kommunisttiden. Knappt hade dock Enver Hoxhas genomruttna regim fallit så var vendettorna tillbaka igen. Och så håller det fortfarande på. Och på och på och på.

Så vad är väl en hjärtoperation på Karolinska mot en blodshämnd i Albanska bergen? Mest blaha, blaha känns det som.

Dessutom är inte livet slut än. Igår fick jag napp på Beatles limiterade mono-box från England. Här i landet är den slutsåld. Enligt uppgift var tilldelningen under tusen stycken. Men i Fab Fours eget hemland var de förstås fler. Och en av dom ska just vara på väg hem till mig.

Dom tretton skivorna ska jag hälla ner i min Ipod. För min återhämtning efter operationen ska ske till musik. Den allra bästa.

Dagens låt: Beatles förstås. Med Help!