måndag 7 september 2009

Det okända



När jag var liten var jag rädd för tandläkaren. Eller snarare, när jag blev lite större, tio så där, var jag rädd för tandläkaren. Och det var halta Lottas fel.

Hon kallades så, den urgamla tanten (hon kanske var fyrtio men dolde fejset väl bakom en mask) på folktandvården i Norrköping som misshandlade eleverna vid Sankt Olofsskolan. Jag vet för jag var en av dom. Min pappa, som följt med som moraliskt stöd, var tvungen att gå ut när den urgamla doktorn satte slipskivorna mot mina sneda tänder i underkäken så att blodet stänkte. Här skulle minsann inte spenderas på nån tandställning inte. Nä, nä ett gott hantverk med slipen var både billigare och enklare.

Jag överlevde blodbadet och det gjorde min pappa också. Men följden blev att jag led alla helvetets kval i många år framåt när den lilla vita papperslappen med kallelsen till käftis hamnade på klasslärarens kateder. Och eftersom mitt efternamn kom långt ner på klasslistan fick jag vänta länge på besöket och hann därmed höra alla skräckskildringar mina olyckskamrater med efternamn från A till S hade att förtälja.

Så varför dessa dystra minnen just nu? Jo, för att egentligen var det ju så att jag sällan hade några hål och därför slapp jag misshandel i tandläkarstolen förutom den där famösa gången med slipmaskinen. Men det handlade - och handlar - snarare om bävan inför det okända. Att lämna ut sig till nånting man inte vet så mycket om och framför allt inte kan påverka.

På torsdag ska jag göra en kärlröntgen. Äntligen ska det klargöras huruvida det handlar om igenslammade ådror, angina pectoris alltså eller kärlkramp på ren svenska. Jag har gogglat i ämnet och vet i teorin det mesta om hur, var och möjligen varför. Jag vet att man kan göra en ballongsprängning. Men jag vet inte hur det känns. Och det är det som får mig att återuppleva den gamla tandläkarskräck jag varit fri från i fyrtio år.

Men det är väl så att man är lite extra känslig när det gäller den gamla kära pumpen. Det är ju helt klart en hjärtefråga det handlar om. Inte ett krånglande knä eller en värkande visdomstand.
Förhoppningsvis kommer jag på tordag kväll att känna precis som när jag varit hos tandläkaren och fått beskedet "inga hål den här gången heller". Fast egentligen vill jag inte det. Allra bäst vore om dom hittar orsaken till att min gamla utmattning efter Japanresan i våras fortfarande består. Och vad jag kan begripa är den mest troliga förklaringen just kärlkramp.

Så må det vara och mot det kan man sätta in effektiv behandling idag. Fast det finns ju alltid det där lilla "men tänk om..."

Äh, va fan! Jag har läst för mycket Stephen King. What-if-teorier må vara perfekta som intrigskapare i spänningsromaner, men som vägledare i det verkliga livet är dom förödande. Så jag försöker bestämma mig för att bortse från att undersökningen på torsdag inte är helt riskfri - jo så säger dom faktiskt. Och i stället ta fasta på att angina pectoris är en folksjukdom och att ingreppet närmast är rutin idag.

Ja, så får det bli. Så måste jag tänka. Men what if...?