lördag 19 september 2009

En helt vanlig lördag

Vanligheten är ytterst bedräglig. Att sitta i soffhörnans solö med MacBooken i knät en lördagsmorron med Beatles i högtalarna skulle kunna vara en bild av en normalsvensk medelklassidyll. Det skulle också kunna vara en iskall terrorist som lägger sista handen vid planeringen av en kommande dödlig aktion. Eller fader MacKenzie som sitter och skriver på en predikan som ingen kommer att lyssna till.

Det kan också vara jag som ska operera mitt hjärta om ett par veckor. Som sitter och känner doften av pumpagratäng och vitlök sprida sig genom rummen. Som funderar över om det verkligen känns annorlunda i bröstet idag eller om det är oron och medvetenheten som gör att jag plötsligt känner av att jag har ett hjärta?

Det har jag förvisso känt på ett mer filosofiskt plan tidigare men knappast på ett medicinskt. Eller snarare är det väl det jag gjort, allt sedan Japanresan då allt plötsligt tippade över kanten. Som med smärta är väl kärlkramp. Kärlet fylls droppe för droppe och man känner inte av det förrän det rinner över men då blir det en jävla blöta.

Fast nu är det alltså som det är och jag försöker lära mig att gilla läget. Here comes the sun! Fast just nu gärna lite mer av Love me do. Som en vädjan liksom...

Men att träffa vänner är en viktig del av den läkningsprocess som tagit sin början långt innan det finns några ärr att sy ihop. Så idag möter jag mina nära och kära och glömmer sorger och bekymmer. På det där gamla vanliga viset som vi alltid mötts. Det trygga, goa sättet. Med mat, dryck och varma famnar. Och jag hoppas för övrigt att det kommer någon och lyssnar på fader MacKenzie i morron bitti.

Dagens låt: Eleanor Rigby med The Beatles. Vad annars?