onsdag 23 september 2009

En liten valnöt

När helvetet gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet, skrev Tage Danielsson. Jag har tjatat och gått an rätt rejält om min kommande hjärtoperation ett tag nu. Av nödvändighet för mig själv förstås och som uppbyggelse av allt det mod jag så nesligen saknar men behöver. Men även om det finns dom som tycker att det är först nu, med operationen i potten, som jag lyckats skapa nån sorts substans och hetta i färden mot ättestupan, så fick jag mig en tankeställare igår.

Jag talade men en släkting som jag inte haft kontakt med på decennier och fick veta att hon gått igenom ett femtiotal operationer! Ett femtiotal! Finns det nånstans kvar att skära då? Och finns det något kvar att frukta?

Jag kände hur min egen ångest krympte samman till en liten valnöt. En liten torr en som skramlade runt i ett alldeles för stort skal.

Nu ska man förstås inte jämföra alltför mycket. All erfarenhet är personlig, också smärta och rädsla. Men jag måste erkänna att jag faktiskt fick några hektos tillskott på mitt eget modighetskonto. Jag menar, har hon kunnat genomföra alla dessa ingrepp och ändå vara glad och nyter och positiv och prata med mig i telefon, så vore det väl fan om jag skulle krokna för en endaste skärorgie? (Nåja, två om man ska vara petig. Dom hämtar ju vener ur benet på mig också!)

Vill man invända något, och det är jag rätt bra på i det här sammanhanget, så är det att det här blir min allra första operation. (Ett nageltrång i tioårsåldern räknas inte.) Och allting har en första gång. Somt är ljuvt, annat bittert.

Så även om jag nu ska försöka penetrera min operation med versaler framöver, så tänker jag nog ändå förbehålla mig rätten att fortsätta göra det. Och att vara precis så skraj jag verkligen är när det sen väl blir dags.

Dagens låt: The Beatles once again med fantastiska I Am the Walrus.