onsdag 30 september 2009

Grattis!

Idag, den 30 september, skulle min pappa blivit 87 år. Svårt att tänka sig. Han, som en gammal man? Han var ju så ung när en massiv hjärtinfarkt släckte honom 1968. Bara 46 år. Och jag var 18.

Hjärtproblem är genetiska men jag har levt med det där infarktspöket på axeln så länge att det till sist blivit som med pojken och vargen: när den väl morrar på allvar runt knuten så tror jag inte på den längre. Fast jag blir ändå allt mer övertygad om att det var en attack som slog till i Japan tidigare i våras. Under en svår natt i Kyoto. Så nu kan jag inte låtsas som att vargen är en dvärgpudel längre.

Sjukdomsinsikt ska man ha, antar jag. Men lagoma korvar är bäst och jag blir allt tröttare på ältandet och den allt tilltagande känslan av att trampa runt på krossat glas med nitroglycerin i fickan.

Ja, jag vet att pumpen är sliten och behöver ett stambyte. Ja, jag vet att hjärtat är hjärtat så att säga. Att det är Houstonkontrollen som styr alltihopa. Ja, jag vet att vad som helst kan hända och att om det vill sig riktigt illa kan allt skita sig.

Men jag kan få en istapp i skallen till våren, bli nermejad av en galen cyklist i kroppskondom eller sätta ett fiskben i halsen redan till lunch om olyckan skulle vara framme. Man kan helt enkelt inte gå runt i tillvaron och tänka sig allt elände som kan inträffa. Då blir det till sist ingen tillvaro att gå runt i.

I stället tänker jag som en nära vän till mig påpekade: Jag får chansen som min pappa aldrig fick. 1968 fanns det inga bypassoperationer. Jag hade inte ens hört ordet infarkt när den slog till. Jag bor i ett land där man kan göra något och jag behöver inte ruinera mig på kuppen.

Så måndagens äventyr tillägnar jag dig, pappa. Och grattis på födelseda'n förresten!