onsdag 16 september 2009

Komma ikapp

Jag börjar komma ikapp. Mig själv. Åtminstone under vissa delar av dygnet. Och inte bara dom när jag sover. För sover gör jag. Djupt och gott faktiskt. Oväntat gott.

Visst vaknar jag till och visst funderar jag. Över hur det ska gå och bli. Hur ont det ska göra. Hur länge det ska dröja att läka ihop och bli hel igen. För det är ju så att jag blir uppskuren helt och hållet framtill.

Jag hade bestämt mig för att inte forska själv på nätet utan vänta på informationen från Thorax på Karolinska. Men så kunde jag inte hålla mig i alla fall utan måste få veta. Och det kanske är bäst så. Att veta så mycket som möjligt så att så lite som möjligt kommer som en överraskning.

Som att dom stoppar hjärtat i trekvart och kopplar in mig till en hjärt- och lungmaskin. Som att jag kommer att få ligga i respirator på intensiven under första dygnet efter operationen. Som att dom går in i benet på mig och karvar ut de ådror som ska sys fast på hjärtat. Som att det kan ta upp till en tre månader innan jag är pigg och rask igen.

Om eventuella komplikationer tänker jag inte. Visst finns dom, men dom finns vid blindtarmen och galloperationer också. Och ska det jävlas så gör det det.

Men just nu försöker jag mest tänka positivt. Glädja mig åt att jag lever i en tid när man kan göra sådana här operationer relativt enkelt. Att jag bor i ett land som fixar det och där jag inte måste betala en förmögenhet för att få det gjort.

Jag är kort sagt i övertalningsfasen av mig själv. Och eftersom jag är en envis jäkel så kommer jag inte att ge mig förrän jag tycker att det egentligen är något väldigt positivt som håller på och ska hända med mig. Även om jag rent etiskt kommer att vara död i trekvart. Fast det kanske blir upplysande det också..?