onsdag 2 september 2009

Mot avgrunden!



Jag vill i och för sig inte slänga fler pinnar i svinisbrasan; tillräckligt många pyr där redan. Men är inte alla panikreaktioner för tillfället ett strålande exempel på hur vi övervärderar våra egna roller och insatser i samhället? Utan mig går allt under. Utan min insats kan jobbet lägga ner. Utan mig väntar bara svarta avgrunden.

Tänk om det i stället är så att dom andas ut för att jag ligger hemma och snyter mig några dagar. Att inte samhället står och faller med just min insats. Särskilt som krisen har blivit alibi för arbetsgivare att rensa ut och sparka så många dom bara hinner och orkar nu när ingen orkar hålla koll på alla regler.

Jag som är på väg mot ättestupan minns förstås asiaten, den stora flunsaepidemin på sextiotalet. Folk nös och föll som käglor runt omkring och en och annan dog säkert också. Men världen gick inte under för det och samhället stöp inte på näsan. Det var inte pestens tid. Vi bet ihop, led och överlevde. Och fick väl nån sorts motståndskraft.

Kanske gör det inte så mycket att folk inte sitter och surfar bort dyr arbetstid. Kanske är det bara bra att dom inte hemsöker nedsuttna vårdcentraler utan ligger hemma till sängs så att läkare och syrror får en chans att tagga ner några veckor. Och älgjakten! Glöm inte den. Snart är det dags att lägga ner sin tiotaggare.

Dom säger att det är läkemedelsindustrin som tjänar på svinis men inte heller medierna går lottlösa ur det här högsummespelet. Alla vi som jobbat på en nyhetsredaktion vet att ingenting piggar upp och säljer lika bra som en katastrof. Kolsvarta versaler på löpet och hotfulla pekfingrar på ettan kan få vem som helst att må illa och ropa efter Iprenmannen.

Så kliar vi varandras ryggar tills det sista av sommarens färg flagnat och när vi tröttnat på det vänder vi sökarljusen åt ett annat håll i denna ständiga språngmarsch mot galenskapens avgrund.