fredag 25 september 2009

På spåret

Sitter på Göteborgståget och känner mig för första gången som en sjukling. Inte för att jag mår dåligt, men för att det plötsligt slog mig att faktiskt jag är det. Skulle nåt hända mig skulle jag omtalas som en äldre, svårt hjärtsjuk man. Och det är den insikten som får mig att känna mig sjuk.

Det gör saker med en att vara sjuk, att inte kroppen är som den ska. Och särskilt när det handlar om hjärtat. Den kära gamla pumpen är ju Vita Huset på nåt vis. Maktens centrum varifrån all dådkraft ska stråla ut. Om det då går husbock i trossbottnen så att bygget riskerar att rasa samman så blir blotta existensen skör.

Att bära ryggsäcken till pendeltåget var jobbigt vilket visar att jag dels blivit sämre, dels att mina tankar skärrar mig mer än förr. För inte gick jag omkring med känslan av att bära runt på TNT, en bomb som inte är tidsinställd men reagerar på hastiga rörelser.

Nu är det visserligen inte så, men det KÄNNS så. Som om minsta knyck, en aldrig så liten stöt, skulle kunna få allt att flyga i luften.

Lösningen är väl att engagera sig i annat. Som bokmässan jag är på väg till. Men det är svårt. Förut ville jag inte opereras, nu kan det inte gå fort nog till nästa måndag då det är dags. Jag tänker konstant på det, det gör jag. Och ändå förtränger jag det. Vill vara en mycket liten pojke igen som ber mamma jaga bort dom läskiga mardrömmarna.

Fast jag sover djupt och gott. Men drömmer. Dock inga maror utan rika, märkliga drömmar som jag glömmer i samma ögonblick som jag vaknar. Och när jag vaknar tidigt, som i morse kvart i fyra, så inbillar jag mig att det pågår nån sorts icke-auktoriserad aktivitet i mitt bröst och då kan jag inte somna om utan måste kapitulera och stiga upp.

Jag ska göra en offentlig intervju på bokmässan inför en förväntat stor publik. I normala fall skulle jag varit pirrig och spänd inför det, men det är jag inte nu. Tänker nästan inte på det. Jo, det gör jag, men inte med bävan utan snarare en önskan att det snart kommer att vara över och att jag bara har en vecka kvar tills jag skrivs in på Karolinska. Att jag snart är hemma igen och att hjärtat inte ska ha exploderat i Göteborg.

Det är väl som med all ångest att det inte är kroppen som manglar fram den utan skallen. Hjärnan, själen. Vad ni vill. Den kraft som kickar igång fantasin som ibland är ett så underbart sällskap, ibland en skräckfigur av samma kaliber som Stephen Kings Det.

Landskapet utanför fönstret har börjat sin transformering från grönt till gult och spelar med rött i palettens mellanregister. Sist jag åkte snabbtåg var i Japan. Tänker på det och hur det ser ut där nu när alla lönnar står i brand. Vill gärna tillbaka dit med friskt hjärta. Kanske ett bra mål att sätta upp för tillfrisknande. Fast tills dess får det duga med Göteborg för en gammal hjärtsjuk man.