torsdag 24 september 2009

Så mycket man inte behöver bry sig om

Ibland drabbas jag som alla andra av snetändning. Får för mig att någonting är särskilt viktigt. Att det betyder något att tycka till om nåt bestämt. Att ha en pregnant åsikt kort sagt. Och så är det ju faktiskt inte alls.

För inte finns det nån naturlag som säger att jag måste kunna formulera mig kring ett visst problem i varje givet ögonblick. Klämma ur mig smarta tankar som väcker omgivningens ohöljda beundran över skarpsinnet och klarsynen i mitt intellekt.

Fullkomligt oviktigt! Om jag nu inte är kontrakterad som åsiktsmaskin av Newsmill eller DN-debatt förstås. Fast då räknas man väl som proffs. En sort för sig.

Att jag drabbats av kärlkramp och ska bli opererad för det har inneburit ett uppvaknande som jag faktiskt är glad över. Mina ögon har öppnats i ett alldeles nytt förklarat ljus som egentligen är uråldrigt. Ett nyfött sken där jag får njuta intensivt bara av att titta. Slå upp ögonen, se mig omkring och andas. Högaktningsfullt skita i alla som avkräver mig åsikter eller ställningstaganden om sånt som jag egentligen är totalt iskall inför. Bli upprörd på beställning och förolämpa min nästa såsom mig själv.

I söndags var det kyrkoval. Vilket jag gav fan i. För vad angår det väl mig hur kyrkan styrs eller vill bli styrd? Låt henne sköta det utan min medverkan.Det gör hon ju i alla fall.

Näe. Just nu handlar livet mest om livet självt. Och där har inte Svenskans Brännpunkt något eget abonnemang. Jag finner lycka (ett av dom hetaste debattämnena just nu har jag förstått) i det lilla. I den lilla världen, den som Jarl Kulle beskriver så fint i Fanny och Alexanders avslutande dop- och återföreningskalas.

Man kan förstås hänvisa till att jag inte är frisk. Inte mig själv. Att jag säkert kommer igen efter behandling och då återvänder med full kraft.

Gud bevare mig! Det hoppas jag inte. Jag vill inte öda bort min tid mer på att prata, prata och åter prata om vad andra tycker och tänker att jag ska prata om och vill tvinga på mig. Jag vill på min höjd skapa någonting själv. Och det behöver inte ens vara bestående. Jag har inga behov av att sätta några avtryck.

Jag nöjer mig med att se hur fågelstrecken drar söderut och hoppas få vara med och välkomna dom åter till våren. Trampa sönder den första flortunna isskorpan på vattenpölarna och fundera över när det är dags att värma första glöggen. Invänta en ljummen vind i ansiktet som berättar att minus äntligen gått över till plus. Och klappa katten och försöka komma i takt med hennes spinnande.

Jag vill kort sagt vara ifred. Inte så att jag blir störd hela tiden. Nä, men att få koncentrera sig på det viktiga är det viktiga. Det är det jag vill. Nu och i morron. Och kanske även till våren...


Dagens låt: The Kinks med Sunny Afternoon. Nationalsången för alla oss som bara vill vara ifred.