torsdag 3 september 2009

Sidbyte


Idag för 42 år sen bytte vi sida. Från vänster till höger. I månader hade vi förberetts och peppats. Överplastade skyltar hade satts upp och Peter Himmelstrands låt Håll dig till höger, Svensson hade näst intill plågat livet ur oss när vi satte på radion.

Jag saknar inte vänstertrafiken. Inte ett dugg. Men jag saknar den enorma kraftansamlingen och det nationella gemensamma fokus vi alla hade på att lyckas genomdriva detta gigantiska projekt. Och jag minns den otroliga känsla det var den första morronen, då jag körde min Vespa genom Linköpings gator och insåg att vi faktiskt hade gjort det. Vi hade allesammans, tillsammans, lyckats genomföra en av dom största reformer som nånsin gjorts. Inte bara i det här landet utan över huvudtaget.

Tyvärr tror jag inte det kommer att ske något lika storslaget nån mer gång. Inte för att vi inte skulle kunna skapa nationell enighet. Nationalismen har ju ett tryne som både kan dregla och pussas. Men landet är helt enkelt inte tillräckligt homogent längre för att vi ska lyckas. Hur mycket konsensus vi än må åberopa. Och det är på både gott och ont.

Gott då vi självklart ska använda våra hjärnor till självständigt tänkande och ett agerande där efter. Ont för att om vi verkligen måste samlas omkring något, så kommer vi i stället att ränna iväg åt en massa håll som en skock panikslagna vildhästar. Individuellt fria men kollektivt ofria som en skock med lämlar som begår kollektivt självmord i norrlandsälven.

Den så omtalade och inväntade svininfluensan blir en intressant måttstock på vad som hänt sen 1967. En tid då asiaten vaccinerade folk mot kommande virus men inte förmådde göra något åt kommande nationell panik.