måndag 14 september 2009

Strävhåriga taxar



Jag befinner mig för tillfället på fel sida om min skugga. Den rinner iväg framför mig, framåt. Pilsnabbt kilar den in och ut mellan solöarna och jag flänger efter med värkande bröst och frustande andhämtning.

Att hinna ifatt sig själv är svårt nog, att komma ikapp verkligheten är nödvändigt men känns omöjligt. Jag ser hela tiden rockskörten fara runt en knut och tror mig kunna fånga den. Bara för att upptäcka att den redan är framme vid nästa hörn när jag bara hunnit till det förra.

Jag åker förbi Karolinska varenda dag på väg till jobbet. Känner hur den röda tegelkolossen bara ligger där och väntar på mig. Som en jätteorganism andas den långsamt och kallar på mig. In och ut, in och ut. Jag vet att du är på väg, säger den. Snart är det dags.

Ibland lyckas jag nästan förtränga det som väntar i flera minuter. Jag vet att jag är patetisk, att människor stundligen går igenom sånt som är betydligt värre än det som väntar mig. Men det här är det värsta för just mig. Som händer mig, personligen. Just nu.

I natt drömde jag om taxar. Små, goa, strävhåriga taxar som dansade runt fötterna på mig i kärlek och tröst. Och när jag vaknade stod katten öga mot öga och tittade ner i mitt ansikte. Hon har lovat att komma som rehabhjälp till mig efter operationen. Som sällskap och som klok samtalspartner under långa, mörknande dagar.

Nu har jag mycket att hinna med innan det blir så dags. En ny tidning ska sättas ihop. Ett besök på bokmässan ska hinnas med. Och jag ska försöka att komma åtminstone jämsides med min skugga igen.

Dagens låt: Är en av mina all time favoriter alla kategorier: The Shadows med The Rise And Fall of Flingel Bunt. Odödliggjord på senare år i en av Nessers deckare, Kvinna med födelsemärke.