lördag 26 september 2009

Retur Göteborg

Jag överlevde Göteborg. Sitter på X2000 norrut och drar efter andan. Natten var rätt svår; vaknade vid fyra och ångesten var stark. Skulle jag klara pressen och kraven på ett bra framträdande på bokmässan, Se människan-scenen, utan att utlösa den där lurande hjärtinfarkten som helt plötsligt inte bara sitter på axeln utan också gräver där med klorna? Tyckte hjärtat bankade rätt våldsamt för att bryta sig ut, men det var bara mitt vanliga tramsiga ego som spelade hartsfiol på mina själsliga fönsterkarmar. Och det lugnade ner sig.

Det funkade. Faktiskt. Jag mådde - och mår- rätt fint. Fick en kram av Alex och ska jag försöka recensera mig själv (vilket är omöjligt) så var det okej, vårt framträdande. Folk gillade vad de såg och hörde. Och Alex Schulman var givetvis lysande. Han är sån den grabben; det är bara att slicka i sig! Alla gamla surkart som tycker annorlunda kan dra nåt textilt över sig.

Har gjort en wine-hopping nedför Avenyn. Rött. Gått från ställe till ställe och dragit ett glas rött i mig och mår följaktligen rätt bra just nu. Sitter och jäser på tåget i första klass med en mycket känd författarinna bakom mig som jag konverserat mycket spirituellt med innan vi klev på. Vi förstod varandra intellektuellt, helt klart!

Ändå slår det mig - som så ofta - att jag trivs bäst i vanliga barer. Bland "vanligt" folk. Inte bland eliten på bokmässor. Såna som Göran Hägglund häcklar. Jag tror inte ett ögonblick på att han representerar den "lilla människan". För han är inte sån. Egentligen. Han spelar, han förställer sig. Han älskar inte folket på puben på Centralen i Göteborg. Han står bara ut bland dom tills bilden är tagen.

Att sitta på Centralens bar i Göteborg (en stad jag gillar starkt) samtidigt som IFK spelar på storbild och ölet flödar är stort. Jag kan ju inte dricka bärs men rött är okej och jag stöts inte ur gemenskapen för det. Så det tar inte många sekunder innan snacket är igång. Ingen aning om vem jag pratar med men det känns bra och det är inte VAD vi säger som spelar nån roll utan ATT vi säger det. För här behövs lite beröring. Lite kontakt.

Kanske blir man lite sentimental av vinet - alkoholen har den effekten ibland - men det gör gott. För om det är nåt jag behöver just nu så är det kramar. Mänskliga kramar. Varma beröringar som försäkrar mig om att jag inte har någonting i världen att frukta.

Jag skulle kunna starta en Facebookgrupp för Bypassopererade och få hur många medlemmar som helst. För vem jag än öppnar mitt hjärta för så visar det sig att dom har åtminstone en bekant som gått igenom operationen. Och som nu mår SÅÅÅ mycket bättre. Tack kära vänner! Jag vet att ni vill mig väl. Och att det säkert stämmer. Dom mår skitfint. Men jag är ändå dödsskraj. Och det ger inte med sig.

Men vad fan, det är en dryg vecka kvar. En lång tid. Och jag tröstar mig fortfarande med att jag inte kommer att vara med under själva ingreppet. Jag kommer att vara släckt. Uträknad. Det enda jag kommer att vara med om är den jävulska smärtan efteråt. När jag vaknar upp. Men det är ju jobbigt att födas också. Så det kan jag väl överleva?