torsdag 29 oktober 2009

Hos August


Gick förbi August idag. På väg till sjukgympan på Karolinska. O crux ave spes unica. O kors, vårt enda hopp. Så står det på det mörka ekkorset.

Nånstans känns det som om den gode August valde att helgardera på slutet. Som om han trots allt inte ville eller vågade vara den konsekvente gudsförnekare han tidigare sagt sig vara. Inte förmådde förneka gud när slutet närmade sig utan trots allt öppnade dörren för andra möjligheter. Och så kanske det är?

För vad har vi att förlora? Skulle det finnas en gud så kan man ju lika gärna säga sig tro på honom och kanske bli frälst. Och finns han inte så är ju ingen skada skedd.

I vilket fall som helst så förtjänar Strindberg respekt för vilken hållning han än intar. Så på lördag går jag förbi hans grav igen på väg till minneslunden på Solna kyrkogård. Och precis som på julafton så tänder jag ett ljus för honom vid hans vackra kors.


tisdag 27 oktober 2009

Bättre än terapi

Jag undrar om det gjorts några statliga utredningar om den terapeutiska nyttan av en varm, ombonad krog i sena oktober i sällskap med en kär vän? Eller att gå till sin favvobutik och inhandla ett par nya jeans i en storlek som är sex nummer mindre än sist?

Jag garanterar att den inre tillfredsställelsen vida överstiger nyttan av aldrig så mycket piller och smärtstillande. Det onda finns inte som inte kan med gott fördrivas. Den inre varma känslan av att må som en prins efter en ljummen skaldjurssallad och få prata som förr. Också om annat än min egen bröstkorg och dess innehåll. Synd bara att det var aningen för tidigt för ett glas Chablis till djuren.


måndag 26 oktober 2009

Tre veckor idag

Idag fyller mina ärr tre veckor. Hip, hip hurra, hurra, hurra alltså. För trefaldigt ska det va lärde jag mig i den svenska filmen Bröllopsfotografen i helgen. Åtminstone i traditionstyngda Danderyd. Fast det kan väl gälla små läkande sår i nybyggda Frösunda också?

Man blir lite som panschisarna när man traskar runt tillvaron ensam med sig själv och med enda uppgift att bli en starkare och friskare människa. Man börjar planera, man måste ha minst en anteckning i almanackan varenda dag. Det försöker den friska Göran undvika, det är både en princip- och frihetssak. Men rehab-Göran vill gärna ha små krumelurer i kalendern att hänga upp timmarna på.

Sålunda är denna måndag vikt åt promenad till Solna centrum för inköp av ett par innegympaskor till torsdagens stora event: sjukgymnastiken på Karolinska. Tisdag och onsdag ska jag träffa vänner så då återstår endast fredag som hittills gapar tom. Men man får inte ha panik. Det är ju flera dagar dit och jag kan säkert hitta på något piffigt att rafsa ner efter datumet den 30 okt.

Köpa pumpa till exempel. Om dom inte vore så förbannat tunga. Jag kan inte bära dom. Får kanske rulla hem den, som ett bowlingklot. Man äter ju ändå inte skalet utan bara innankråmet. Jag brukar gratinera pumpa, som potatisgratäng ungefär. Med grädde och vitlök. Och så en massa parmesan på toppen. Klart underbart till både fisk och kött.

Ja, ni hör. Jag måste ha nåt planerat, nåt att se fram mot. För än är jag ju inte panschis. Jag har ju inte ens nått sextio. Fast det kommer jag nog att göra nu efter stambytet. Vägen mot ättestupan har plötsligt blivit längre än vad den var för ett par månader sen. Och jag upplever det knappt som en färd ens längre. Lite övermodigt kanske. Det finns ju istappar som faller och the big C sover aldrig. Men vem orkar fundera på sånt nu? När blodet far så nytt och rött och hett genom mina ådror.

Så grattis på treveckorsdagen, mina kära små kärl!


söndag 25 oktober 2009

Söndagskänsla

För en som ändå vaknar alldeles för tidigt om morgnarna är omställningen till vintertid bara ytterligare en vaken timme att ta hand om. Och då inställer sig även frukosten tidigare liksom promenaden i Hagaparken. Nittio minuter, backe upp och backe ner, genom palettens alla löv och färger.

Men varför klaga? Det är bara att njuta av livet när det blir mer av det. Hörde idag tips om hur man ska kura inomhus och käka godis och kolla på film medan mörkret faller där ute. Fel, fel, fel, tycker jag. Det är där ute man ska vara nu. Så mycket som möjligt. Då får man i sig en massa luft som fyller lungorna. Och då blir hjärnan klarare och humöret bättre. Då kan man också kosta på sig att kura inomhus och käka godis och kolla på film. Med väl syresatta sinnen.

Så kan man förstås fortsätta projektet med att beta av svenska filmer på repertoaren. Igår såg jag Bröllopsfotografen. Mycket bra film med starka skådespelarinsatser och en bra story. Om två timmar ska jag se Det enda rationella. Sen väntar ju även Apan om jag nu vågar mig på den. Den har fått oroväckande fin kritik av tvivelaktiga personer. Men man ska ju inte vara fördomsfull utan (för)döma alldeles själv, på egen hand.


fredag 23 oktober 2009

Jag är den glade vandraren

Denna gråmuliga fredag är fantastisk. Jag bestämmer mig för ett mål och en mening varje förmiddag sedan rutinerna är avklarade. Det gör jag varje dag. Idag blev det en promenad från Frösunda till Moderna museet på Skeppsholmen. Den tog en timma och femtio minuter.

Jag kollade Dali-utställningen som faktiskt inte var mycket att hänga i grenen. Och började därefter traska från Skeppsholmen mot stan igen. Gick genom Kungsan via Norrlandsgatan till Kungsgatan och upp till Hötorget. Nu började det svida en del i benhinnorna på smalbenet och skallen var en merry-go-round med positivmusik och blinkande kulörta lyktor.

Tog därför t-banan till Odenplan där buss 70 lämpligt stod och väntade. Hemma så igen nästan tre och en halv timme efter avgång. Jag är trött. Men mycket, mycket nöjd.


I natt jag drömde också

Varje natt drömmer jag. Varenda en späckas med de märkligaste känslor och upplevelser. I vanliga fall drömmer jag sällan. Och om jag gör det så kommer jag åtminstone inte ihåg det. Men nu, sedan operationen, är varenda natt en hisnande resa från halvvaket och kvartsvaket till utbombat tillstånd.

Antagligen är hjärnan, precis som resten av kroppen, omskakad och rejält tilltufsad efter att ha varit avstängd och nedsläckt under ett par timmar. Åtminstone vad gäller den medvetna biten.

Men det myckna drömmandet tar på krafterna. Det finns kvällar då jag tvekar att gå och lägga mig bara för att det är så jobbigt att harva fram genom dessa halvvakna hallucinationer. För det är precis vad de känns som. Maniska upprepningar i en halvvärld där ena hälften är vaken realism och den andra medvetslös absurdism.

Jag är ständigt medveten om rummet, vad som finns i det, om att täcket håller på att glida av och att det är kallt. Eller för varmt. Att kudden är blöt av svett och att jag borde gå upp och ta en dusch. Samtidigt hålls jag tillbaka av märkliga tester och prover som ständigt tas på min kropp. Blod och nålar. Reminiscenser från sjukhuset förstås, men hur länge ska det pågå? Är det en biverkning av morfinet kanske?

Jag är rädd för att ligga fel. Att hamna snett så att såret i bröstet ska spricka upp och jag måste göra om allting igen. Eller få en svart infektion som jag tvingas fajtas med i månader och kanske år. Jag hör skräckhistorierna som berättades av medpatienter på Thorax alltför väl.

När sen gryningen kommer och jag äntligen får stiga upp känns det som en lättnad även om jag är alldeles utmattad. Alla de jobbiga drömmarna börjar tona bort och jag får svårt att greppa dom. Vad var det de handlade om nu igen?

Tyvärr kommer svaret om tolv, tretton timmar då helvetet börjar om igen. Illusionen om en god natts sömn är alltmer en grimas. Och jag som är så beroende av en djup orörd sömn blir ständigt aningen tröttare. Allt mindre utsövd.

Men, som spanjoren säger: Los suenos, suenos son. Drömmarna är blott drömmar. Verkligheten är den att jag för var dag trots allt blir starkare och mår bättre. Har allt större aptit på livet igen och känner hur friskt blod forsar genom mina nya kärl. Kan inte en och annan jobbig skitdröm få vara ett billigt pris då? Jo, åtminstone tills vidare. Fast rätt snart önskar jag mig en drömfri natt. Jag kan byta den mot en dagdröm.


torsdag 22 oktober 2009

En vandringssägen

Jag tror på gåendets kraft. Att man kan traska sig frisk. Gå sig till hälsa. Precis som dom gjorde redan på 1940-talet med Riksmarschen. Då gick herrar 15 km och damer 10. Startavgiften var 25 öre. Jag går gratis.

Igår vandrade jag genom Hagaparken in till Odenplan för att köpa en ny sladd till mina hörlurar. Den fanns inte där så jag måste traska vidare till Humlegårdsgatan. När jag väl hittat den och var klar hade jag varit ute nästan i tre timmar. Och jag mådde så bra.

Det senaste halvåret har jag inte orkat gå. Mitt bröst har hotat att sprängas. Mina armar har värkt. Det har svartnat för ögonen. Så är det inte längre. Efter stambytet kan jag precis som förr knalla på i stort sett hur långt som helst. Inte så fort kanske, men detta är ingen tävling. Det behövs ingen anmälningsavgift, ingen stegräknare, ingen konkurrens. Jag går med mig själv. Och för mig själv.

Tillvaron består till hälften av gångare och jag är en, sa Gösta Ekman en gång i en intervju och jag ansluter mig. För genom att gå blir man en del av det enda kollektiv som jag kan vara en del av. De levande. De som vill. De som överlever.

Att ha fått den här chansen som hjärtoperationen innebär är ett sorts ansvar. Som att jag fått nytt material att förvalta. Sånt som måste underhållas och skötas. Inte misskötas för att så småningom åter behöva bytas ut. För hur många chanser får man egentligen?

Jag har levt i decennier med hjärtinfarktsspöket på min axel. Känt dess närvaro, dess ständiga beredskap att hoppa igång och skapa lite action. För första gången sen 1968 är mina båda axlar nu fria. Ingen skugga ruvar där. Jag kan dra djupt efter andan och känna lätthet i stället för tyngd. Och det gäller inte bara på ytan utan också i djupet. I det som brukar kallas själen.

Man har sagt mig att en hjärtoperation är en omvälvande händelse som inte bara påverkar kroppen. Själen är minst lika inblandad. Nu vet jag att det är så. Nu vet jag.

tisdag 20 oktober 2009

Bättre och bättre dag för dag

Man ramlar lättast ner i gropar som man vet om. De finns där ju, man ser dom. Och då släpper uppmärksamheten en sekund och vips, så ligger man på bottnen och sprattlar.

Att jag skulle drabbas av en backlash var väl egentligen bara att vänta. Jag var faktiskt en smula förvånad själv över hur relativt smärtfritt hela min operation hade gått. Att jag var så pigg och relativt stark, det sa ju alla! Så det var liksom upplagt för en dipp.

Fast just ordet relativt stryker jag härmed under med dubbla streck. För inte blir man återställd och frisk på knappt två veckor bara för att man får komma hem inte. Det var snarare som att allting kom ikapp mig när jag väl fick krypa ihop i hemmet lugna famn. Både fysik och psyke fick gå nya oväntade matcher mot motståndare som varken var seedade eller tidigare kända.

Men det det är historia nu. Några dagars dvälgande i svarta hål kan man väl klara av när ljuset hela tiden ändå finns där uppe ovan kanten. Och i söndags så vände det.

Efter ett misslyckats promenadförsök i lördags - jag fick ta bussen hem - tog jag nya tag på söndagen. Då sken solen och himlen var så där krispigt oktoberblå.

Jag traskade lugnt ner i Hagaparken och tänkte först bara ta en liten tur. Men så blev jag nyfiken på hur det ser ut runt slottet som nu börjat byggas om inför Vickans inflyttning. Och efter att ha sett det och vilat en stund på en bänk, fortsatte jag en bit till. Det slutade med en tvåtimmarspromenad och två välfyllda lungor som drog i sig säckvis med luft. Jag har inte mått bättre på år och dag, tyckte jag.

Ärret i bröstet då? Jo då, det sitter där det sitter och ibland värker det lite och ibland värker det lite mer. Men det är uthärdligt och det blir hela tiden bättre. Och så har jag ju min rehab-katt, Humla, denna tillfrisknandevarelse som ständigt finns i min närhet. Att djur är bra för hälsan är ett stort understatement.

Så trots ett grågrinigt ansikte på denna tisdag tycker jag den skiner av skönhet. Jag kan ju klä mig varmt och bekvämt och bege mig ut på nya vandringar. Fast idag får det bli till Solna centrum och apoteket. Behöver nya testremsor till min blodmätare. För jag håller på att vinna kampen mot den uppkäftiga diabetesen. Bra mat och långa promenader, det är medicinen. Så jag kommer tillbaka.


onsdag 14 oktober 2009

Kolla mina ärr!

Man måste ju få skryta lite. Kolla in mina ärr efter operation.


måndag 12 oktober 2009

Jubiluemsdag

Min operation fyller en vecka. För exakt sju dagar sen låg jag nyskuren och just ihopsydd och försökte fästa blicken på världen. Tror jag. Eller snarare vet jag. För runt halv fem bör klockan ha varit när det började gå upp för mig att ingen skulle ta numret på långtradaren som just manglat ut mig. Det var helt enkelt så här det kändes när mister Black&Decker gjort sitt genom mitt bröstben.

Idag har jag traskat runt hotellet för tredje gången, en och en halv kilometer, och mina sår är förvandlade från köttiga kratrar till häftiga troféer som läker snällt och sluter sig som finmekaniska mästerverk.

En vecka från pre-op till post-op. Eller snarare: veckan som delade mitt liv i ett före och ett efter.

Och i morron så åker jag hem. Lämnar sjukhemmet, institutionen, för att rehabilitera mig i den enda miljö som kan göra mig frisk: vardagen. Normaliteten.

För den parentes man lever i som patient, vårdfall, offer, ställer mig utanför allt det som normalt läggs till vartannat och bildar vad som brukar kallas livet. Det jag är med om just nu är - gudskelov - undantaget. En plats man måste besöka och använda sig av för att kunna återvända till vardagen. Och i morron börjar alltså den resan.


söndag 11 oktober 2009

Tidig morgon i oktober

Det är fortfarande becksvart utanför fönstren. Jag har sovit djupt och gott. Inga promenader med mig själv denna natt. Inga hjärt- eller smärtutbyten. Hela stället sussar fortfarande djupt. Men snart kommer nattpasset och kollar upp att jag lever innan dom får gå hem.

Och visst lever jag. Gott dessutom. Pratade med en syrra igår kväll om framtiden och hon sa att man trycker på utifrån om platser här eftersom många står på kö. Så det ger mig ett utmärkt utgångsläge att redan i morron måndag skriva ut mig och återvända hem till Frösunda. Om inget oförutsett inträffar förstås.

Kroppen den läker på. Jag har varken tagit smärtstillande eller så mycket annat heller det sista dygnet och jag har framför allt inte ont. Värken har lagt ner sitt akutläge. Det är verkligen förbluffande vad kroppen klarar av. Jag vet att jag tjatat om det förut, men det kan sägas hur många gånger som helst: Kroppen är fantastisk.

Hoppas att denna söndag blir solig som gårdagens lördag. Oavsett det ska jag ta en rejäl promenad runt samhället idag för att sen vara med på sjukgymnastiken. Trappträningen kommer ju liksom av sig självt. Det är bara att låta hissen stå.

Inte en endaste strimma ljus skymtar än vid horisonten så jag kryper tillbaka i bingen och fortsätter njuta av Beatlesboxen som faktiskt blev just den följeslagare och tillfrisknare som jag hade hoppats. Och Revolver är väl ingen tokig start på en söndag i oktober?


lördag 10 oktober 2009

Att få möta sin smärta

Det har blivit omodernt med smärta. Och inte bara omodernt utan otänkbart. Inte ens när man tar en cirkelsåg av tyskt kvalitetsstål och delar på bröstkorgen får man erkänna smärtans existens. Smärta tar energi från ert tillfrisknande, har man sagt oss. Bort den!

Sant. Men det gör ändå ont att dela på sitt bröst. Man kan inte komma ifrån det. Att göra en massa saker gör ont.

Jag har käkat slevvis med medicin sen jag blev hjärtpatient. Och den tackar jag för. Det mesta är säkert vällovligt och bra och hellre förebygga än nysa är ju tidens tecken. Men idag är jag lite sur. För i morse var morronfacket i min pillerburk fullt. Några gamla bekanta fanns där men också ett helt gäng nykomlingar. Nåväl, det var tidigt och jag var inte så alert så jag slukade dom. Och blev med tiden tämligen bombad.

Syster som så småningom dök upp med droglistan bekräftade att jag fortfarande stod på morfin. Jag som trodde det tog slut igår. Som var så glad att ha fått passera vallen mellan artificell lindring och alldeles normal ömhet tidigare idag. Nu fumblar jag omkring här som en sömnig zombie igen.

Visst ska man lindra smärta. Inte ska man lida i onödan. Men det finns också en punkt där kroppen måste få möta sina egna endorfiner eller vilka det nu är och säga: Okej, grabbar. Ni har gjort ett storartat jobb, men nu tar vi över. Från och med nu så kör vi det här internt. Kanske inte lika utplånande metoder som era, men våra funkar också. Lite känns det, visst. Men levandet gör faktiskt ont ibland. Jävligt ont till och med. I själen såväl som kroppen.

When my heart starts beating like a hammer

Det ljusnar långsamt och diset hänger oktobertjockt utanför fönstren efter en av dom längsta och märkligaste nätter jag genomlevt. Hur då? Jag vet inte riktigt. Jag får väl prata mig igenom den.

Gårdagen var utpumpande på det där lutherska viset: när jag la mig kände jag att jag fullföljt mitt dagsverke. Jag åt inget bröd i mitt anletes svett, men jag var trött, rent fysiskt efter en hel dag på benen, och psykiskt efter omflyttningarna i tillvaron.

Att hamna på rehab i Saltsjöbaden är nog inte så dumt. Egentligen. Åtminstone under några dagar. Sen måste jag fortsätta resan själv, på egen hand. Fast det brådskar inte.

Direkt när jag la mig kände jag hur mitt hjärta arbetade på ett annat sätt. Ett sätt jag inte kände igen men som ingav en viss respekt. Inte skräck, inte rädsla. Inte nu-kommer-alla-infarkters-moder-känslan. Nej, det kändes som att ha satt in en V8-motor i en gammal folka. När den startade så fick sig varenda skruv, mutter och bussning en omgång. Gammal rost skakade bort och redan på tomgång släpptes en massa energi loss som fick mig att inse att det skulle bli svårt att somna. Trots tröttheten.

Och så blev det. Visserligen sov jag nog, fast jag upplevde en massa saker i ett annat land, i en främmande tillvaro som jag inte besökt tidigare. Andligt? Javisst. Kroppsligt? Definitivt!

Jag vandrade nedför den obligatoriska vägen i ett diffust, odefinierbart landskap. Jag saknade kropp men jag såg trots det mina bruna kraftiga boots riva upp en massa damm vid vartenda steg jag tog. Det var alldeles tyst. Inga fåglar pep, ingen vind ven. Inga ljud fanns över huvudtaget. Jag bara gick där utan mål och riktning. Och i min kroppslösa kropp bultade hjärtat hårt.

Vid vartenda slag höjde jag mig lite i sängen som jag låg i samtidigt som jag gick där på vägen. Slagen var så kraftiga att dom flyttade på kroppen, inte bara upp och ner utan även sidledes. Jag låg som på en blöt tvål och gled runt. Fast jag saknade inte balans.

Så var jag inte ensam på den där vägen längre. Någon gick bredvid mig. Och det var jag.

Jag gick bredvid mig själv och så var jag den där andra jag. Den nya. Inte längre den gamla.

Dammet rördes upp runt mina boots nu också, precis som förut och det enda jag hörde var ljudet från hjärtat som slog. Och jag menar verkligen slog. Som en slägga. Vartenda slag ekade mellan mina öron och så var jag ensam på vägen. Mitt gamla jag var inte med mig längre. Det var bara jag kvar.

Först blev jag lite rädd. Dog jag nu? Sen ledsen. Ändå levde jag ju, jag var inte död. Fast jag saknade sällskap och det var trist. Så började jag frysa och skaka av frossa och mitt bröst öppnade sig långsamt, som ett stort gap, med möda. Det liksom knirkade och knarrade sig öppet och lät som när gamla läderremmar spänns.

Och ut ur kroppen flöt hjärtat. Jag kunde tydligt se dom nya kärlen som dom sytt dit. Dom var stora och kraftiga och dom bultade på ett nästan obscent vackert vis. Som neonrör i rödaste rött. Blodet forsade fram genom dom, friskt och levande.

Bilden påminde om piratskeppet i det där förspelet till Monty Pythons Meningen med livet. Historien om försäkringsbolaget som kapas av de gamla tjänstemännen och seglar ut som en pirat på försäkringshaven. Mitt hjärta flöt på samma vis genom ett tyngdlöst universum. Och allting var nästan otillständigt skönt.

Men så slukades hjärtat upp igen av den vidöppna bröstkorgen som slöt sig som hajkäftar och låstes. Jag skakade när jag vaknade, hackade tänder och hade kraftig feberfrossa. Men känslan i bröstet var ny.

Den obestämda smärta som jag levt med sedan i måndags var ersatt av en rent kroppslig ömhet. Det fanns inte något hett, glödgande kvar. Inga farhågor om stag som skulle brista, suturer som skulle gå sönder och öppna sig. Bara den ömhet som jag kan tänka mig en boxare känner efter femton tuffa ronder.

Jag var igenom.Sen dess har jag legat här och lyssnat på musik i lurarna och som alltid upplevt den totala harmoni som musiken skänker mig. Bara flutit med. Och den första låt som kom upp random på iPoden i natt var faktiskt den här:

fredag 9 oktober 2009

Framåt marsch!

Saltsjöbaden är en liten slumrande idyll i grönt och gult. Fast det vet förstås alla hundratals människor som pendlar härifrån varenda dag in till staden. Att sen orten går i oljebolaget BP:s färger just nu beror ju på årstiden.

Och nog fan är här vackert. Och nog fan är fjärdarna utanför havsblå liksom himlarna är himmelsblå. Men inte är det enbart det estetiska som gör en människa frisk och nyter. Jag tror den inre rikedomen och skönheten är minst lika viktig. Och för det krävs andra människor, något sånär på samma våglängd.

Dom som är här är alla svårt sjuka och ska rehabiliteras från sin svåra sjukdom. Där är vi lika. Jag är likadan som dom. Men dom andra är mycket äldre än jag och dom som inte är det enligt almanackan verkar vara det enligt den egna självbilden.

Är det något som alltid skrämt mig så är det sjukdomsidentitet. Ända sen jag fick ifyllda medlemspapper från transportarbetarförbundet, diabetesförbundet och psoriasisföreningen i brevlådan så har jag hållit mig på min kant. Inte för att dom klubbarna inte behövs och är viktiga, det är dom säkert. Men alla passar inte att arbeta som jordbruksminister eller nagelskulptris. Alla fixar inte med att engagera och organisera sig. Inte ens i Kennelklubben.

Vissa måste få rätten att smita undan. Eller få TA sig rätten att smita undan. Att inte gå på bostadsrättsföreningens årsstämma är förvisso asocialt, en dödssynd i vår folkhemskultur. Men icke desto mindre är det den jag är. Jag är inte den som fattar klubban och leder sammanträden. Jag fattar inte ens hur en tågordning för klubba ser ut eller går till. För det krävs en sort som jag icke är.

Nu finns jag alltså här i Saltis och känner mig som nyinskriven medlem i PRO. Och sån vill jag inte känna mig. Jag vill vara den gamla vanliga cynikern, den smågrinande resenären på väg mot ättestupan. Men jag vill vara det med ungdomlig touch. Jag vill vara mitt gamla vanliga hedersironiska jag. Då tror jag nämligen att mitt bröstben växer ihop snabbare och att min hjärna återgår till ett visst mått av skarpsinne.

Jag har ingen aning om hur länge jag blir här. Fem till sju dagar är tydligen nån sorts standard. Men jag kan tänka mig kortare tid ifall inget stöter till. Vilket det visst kan göra. Sjukdomshistorier, främst om olyckskamrater från Thorax är standard här. Den och den som fick svarta infektioner under bröstbenet och måste omopereras sex gånger. Mysigt! Det är precis sånt man behöver höra för att bli kåt, glad och tacksam.

Vi är ju allihop här bara av en enda orsak: vår sjukdomshistoria. Att vi alla skulle ha en civil identitet, det räknas liksom inte. Vadå tandläkare? Jag som trodde att du var klaffopererad.

Men jag har bestämt mig för att spotta i nävarna och elda på rejält nu. Och skulle det bli något litet hack i den processen - eller ett stort för den delen - så får vi ta det därifrån. Riktningen är ändå bara en: Framåt.

torsdag 8 oktober 2009

Fortsättning följer

Man är en rätt finurlig apparat. Själen, visst. Men kroppen! Den har min stora beundran. Ett stycke levande materia som kan behandlas i stort sätt hur som helst - och stå ut med det. Visst, den gnäller och protesterar, den mobiliserar när det blir krig mellan blodkroppar och celler. Den tar hand om alla tillkortakommanden när någon är grym mot den och ger sig på och bryter ner och förstör.

Idag drog dom bort plåstren och under fanns det rejäla ärr, sår och en massa stygn. Att dom tillfogats på en levande kropp som inte protesterar värre är fantastiskt. Att reagera på smärta är ju kroppens sätt protestera. Och skrika aj, om man kan. Att vråla rätt ut ifall man passerar nivåer.

Men att kroppen har den läkande förmåga den har imponerar sant. Den börjar i samma ögonblick som nedrivningen tar vid, att börja bygga igen. Som i Flitiga Bäverdammen. Här hörs hammarslagen och sågandet över vattnet. Här byggs för att få luft och ljus. Så länge leve Bävern i oss ala.


onsdag 7 oktober 2009

Come back

Tillbaka i spelet. Mellanakten är över. Det svarta har blivit vitt igen och jag sitter med huvet upp och fötterna ner.

Jag fick alltså vänta med att rycka in till på måndag och slapp därigenom en riktigt nervös natt på avdelning 23. För visst är man rejält skakig inför en stor operation. Och stor är den. Det känns ungefär som att bli nedmejad av en bil. Bröstkorgen tar mycket stryk och tröttheten bara spolas ut i kroppen i stora vågor.

Och så är det sjukdomsidentiteten. Den som man helst inte vill kännas vid men som sväljer en i samma ögonblick som man går över tröskeln till avdelningen. När man blir det där protokollet på sänggaveln.

Nu är det två dagar sen operationen och jag har gått korridoren upp och ner ett par gånger. Att man överhuvudtaget orkar stå på benen känns sant revolutionerande med tanke på hur stort ärret i bröstet är.

Nu är detta mest ett litet livstecken från färden. Jag orkar inte bli långrandig. Febern har slagit till: 38 grader drygt Men i morron hörs vi igen. Hoppas jag.






måndag 5 oktober 2009

Da capo

Så var det då dags. Igen. Har sovit som Törnrosa hemma i egen säng i natt. Och ett par glas rött var nog klart bättre än det sömnpiller jag skulle fått om jag sovit på sjukhuset. Inte bara dämpande utan även Amaronegott.

Måndag den 5 oktober. Det magiska datumet. Dagen då mitt hjärta ska opereras. Det finns ett före och det finns ett efter. Vad jag funderar över just nu är hur de kommer att skilja sig åt. Föret och efteret. Man brukar ju prata om delare, om händelser som har en så avgörande betydelse att de för alltid stannar kvar. F. Kr och E.Kr. typ. Kanske är en hjärtoperation en sån delare. Jag har ju sagt det förut, men just hjärtat är en hjärtefråga. Av central betydelse.

Att färden mot ättestupan skulle innehålla den här typen av resa hade jag inte förväntat mig. Men vad förväntar man sig egentligen av ett år, då, på nyårsafton? Ingenting särskilt i mitt fall. Jag utgår alltid från att allt ska fortsätta som det varit året innan och året före det. Vilket bara visar att jag är samma sorts struts som dom flesta av oss. För det "oväntade" händer dagligen och stundligen. När som helst och vem som helst.

Klockan är nu halv sju på morronen denna måndag och jag får varken äta eller dricka. Fast ärligen skulle jag knappast kunna det heller. Aptit och hunger lyser med sin frånvaro. Men om en halvtimme ska jag traska ut till bussen. Sen ska dom raka min överkropp och mina ben. Duscha mig en tredje gång på tolv timmar. Och så natti natti.


söndag 4 oktober 2009

Mittåt!

Kontraorder. Bristen på vårdplatser på Thorax är stor i kväll så nu har dom ringt och undrat om jag kan sova hemma i natt och komma in i morron bitti i stället. Självklart, säger jag. Inga problem. Det enda jag behöver göra är att åka in nu och hämta duschtvålen - desinfektionsspecial - och duscha här hemma i kväll i stället. Och så vara fastande från midnatt och åka in tidigt för operation direkt i gryningen. Klart bättre, faktiskt, om jag ska vara ärlig. Fast det är kanske bäst att bädda rent i egna sängen i natt. Där finns antagligen en hel del katthår kvar från Humlas besök.


Det närmar sig

Så har det blivit dags att ta ett tillfälligt avbrott i färden mot ättestupan. För ett besök i verkligheten. Om ett par timmar ska jag vara på sjukhuset och börja förberedelserna inför morgondagens bypassoperation. Så därför släcker jag ner nu för ett tag. Och så får vi se hur jag mår framåt mitten av veckan. Ifall jag orkar så återkommer jag då. Annars får det bli när det blir.

Allt gott mina vänner!


lördag 3 oktober 2009

Lördagskväll

Sista lördagskvällen på den här sidan operationen. Ser fram mot samvaron med goda vänner, en köttbit, utsökt Amarone och bästa rockmusiken. I morron är en annan dag.


fredag 2 oktober 2009

Läget?

Igår var jag på Thorax hela dagen, informerades och provtogs. Från åtta på morronen till sex på kvällen. Alldeles för länge förstås, men ändå effektivt och bra för själen. Trots att doktorn glömde bort mig och att jag till sist måste hojta till om min existens.

Jag fick träffa kirurgen, narkosläkaren, sjukgymnasten och ett par syrror. Och jag åt av den så kritiserade nya sjukhusmaten som faktiskt inte alls var så illa som det sagts i debatten. Men framför allt blev den kommande veckans aktiviteter avdramatiserade genom att jag fick reda på varenda liten detalj om hur det kommer att gå till. Det minskar förstås inte dramatiken i själva operationen - den är fortfarande stor och omfattande - men min skräck och mina känslor har fått lite mer normala proportioner nu när jag vet. Och det var gott att få höra att man inte får ha ont. Det stjäl energi från läkandet.

Men allra bäst var samtalet med kirurgen. Han berättade nämligen att mina förutsättningar är dom bästa. Jag är ung (!) vilket man ju inte längre är van att betrakta sig som men som stämmer i det här sammanhanget. Jag lider inte av en massa andra sjukdomar som komplicerar bilden. Och, vilket känns allra bäst, mitt hjärta är friskt. Det är kärlen som är kleggiga. Jag har inte haft nån hjärtinfarkt. Det har man kunnat konstatera och det är förstås en enorm tröst för mig. Hjärtat pumpar på precis som det ska och varken klaffar eller andra delar felar.

Sen betonade kirurgen att en operation alltid är en operation, vilket jag är fuller väl medveten om. Och att komplikationer alltid kan tillstöta och inträffa. Fast han vore knappast ett proffs om han inte informerade om det också. Och finns det någon yrkeskategori som jag avkräver yttersta professionalism så är det kirurger. Tillsammans med piloter då. Hos dom är vi totalt utlämnade. Dom sitter ju bokstavligen med våra liv i sina händer. På ett helt annat vis än vad en rörmokare eller skatteutredare gör till exempel.

Under den långa dagen hann jag med en paus på ett par timmar och tog bussen till Odenplan för några inköp. Och det var en märklig känsla hur snabbt jag steppat ut ur det civila samhället. Det var som en annan värld där ute med andra sorters människor. Folk utan slangar och ärr över bröstet gick omkring i en annan verklighet än den jag befann mig i. Och när jag återvände till sjukhuset infann sig en skum "komma-hem-känsla". Det är väl det som kallas institutionalisering antar jag. Fast att den hoppade på mig så snabbt förvånar en aning.

Nåväl, den försvann sen snabbt på kvällen inne i den goa värmen på en italiensk krog vid Sankt Eriksplan. För när man firar 32-årig bröllopsdag så firar man också en sorts institutionalisering. Fast den är inget man vill fly från och komma ur. Den har blivit mer än en vana. Den är livet.