lördag 10 oktober 2009

Att få möta sin smärta

Det har blivit omodernt med smärta. Och inte bara omodernt utan otänkbart. Inte ens när man tar en cirkelsåg av tyskt kvalitetsstål och delar på bröstkorgen får man erkänna smärtans existens. Smärta tar energi från ert tillfrisknande, har man sagt oss. Bort den!

Sant. Men det gör ändå ont att dela på sitt bröst. Man kan inte komma ifrån det. Att göra en massa saker gör ont.

Jag har käkat slevvis med medicin sen jag blev hjärtpatient. Och den tackar jag för. Det mesta är säkert vällovligt och bra och hellre förebygga än nysa är ju tidens tecken. Men idag är jag lite sur. För i morse var morronfacket i min pillerburk fullt. Några gamla bekanta fanns där men också ett helt gäng nykomlingar. Nåväl, det var tidigt och jag var inte så alert så jag slukade dom. Och blev med tiden tämligen bombad.

Syster som så småningom dök upp med droglistan bekräftade att jag fortfarande stod på morfin. Jag som trodde det tog slut igår. Som var så glad att ha fått passera vallen mellan artificell lindring och alldeles normal ömhet tidigare idag. Nu fumblar jag omkring här som en sömnig zombie igen.

Visst ska man lindra smärta. Inte ska man lida i onödan. Men det finns också en punkt där kroppen måste få möta sina egna endorfiner eller vilka det nu är och säga: Okej, grabbar. Ni har gjort ett storartat jobb, men nu tar vi över. Från och med nu så kör vi det här internt. Kanske inte lika utplånande metoder som era, men våra funkar också. Lite känns det, visst. Men levandet gör faktiskt ont ibland. Jävligt ont till och med. I själen såväl som kroppen.