onsdag 7 oktober 2009

Come back

Tillbaka i spelet. Mellanakten är över. Det svarta har blivit vitt igen och jag sitter med huvet upp och fötterna ner.

Jag fick alltså vänta med att rycka in till på måndag och slapp därigenom en riktigt nervös natt på avdelning 23. För visst är man rejält skakig inför en stor operation. Och stor är den. Det känns ungefär som att bli nedmejad av en bil. Bröstkorgen tar mycket stryk och tröttheten bara spolas ut i kroppen i stora vågor.

Och så är det sjukdomsidentiteten. Den som man helst inte vill kännas vid men som sväljer en i samma ögonblick som man går över tröskeln till avdelningen. När man blir det där protokollet på sänggaveln.

Nu är det två dagar sen operationen och jag har gått korridoren upp och ner ett par gånger. Att man överhuvudtaget orkar stå på benen känns sant revolutionerande med tanke på hur stort ärret i bröstet är.

Nu är detta mest ett litet livstecken från färden. Jag orkar inte bli långrandig. Febern har slagit till: 38 grader drygt Men i morron hörs vi igen. Hoppas jag.