torsdag 22 oktober 2009

En vandringssägen

Jag tror på gåendets kraft. Att man kan traska sig frisk. Gå sig till hälsa. Precis som dom gjorde redan på 1940-talet med Riksmarschen. Då gick herrar 15 km och damer 10. Startavgiften var 25 öre. Jag går gratis.

Igår vandrade jag genom Hagaparken in till Odenplan för att köpa en ny sladd till mina hörlurar. Den fanns inte där så jag måste traska vidare till Humlegårdsgatan. När jag väl hittat den och var klar hade jag varit ute nästan i tre timmar. Och jag mådde så bra.

Det senaste halvåret har jag inte orkat gå. Mitt bröst har hotat att sprängas. Mina armar har värkt. Det har svartnat för ögonen. Så är det inte längre. Efter stambytet kan jag precis som förr knalla på i stort sett hur långt som helst. Inte så fort kanske, men detta är ingen tävling. Det behövs ingen anmälningsavgift, ingen stegräknare, ingen konkurrens. Jag går med mig själv. Och för mig själv.

Tillvaron består till hälften av gångare och jag är en, sa Gösta Ekman en gång i en intervju och jag ansluter mig. För genom att gå blir man en del av det enda kollektiv som jag kan vara en del av. De levande. De som vill. De som överlever.

Att ha fått den här chansen som hjärtoperationen innebär är ett sorts ansvar. Som att jag fått nytt material att förvalta. Sånt som måste underhållas och skötas. Inte misskötas för att så småningom åter behöva bytas ut. För hur många chanser får man egentligen?

Jag har levt i decennier med hjärtinfarktsspöket på min axel. Känt dess närvaro, dess ständiga beredskap att hoppa igång och skapa lite action. För första gången sen 1968 är mina båda axlar nu fria. Ingen skugga ruvar där. Jag kan dra djupt efter andan och känna lätthet i stället för tyngd. Och det gäller inte bara på ytan utan också i djupet. I det som brukar kallas själen.

Man har sagt mig att en hjärtoperation är en omvälvande händelse som inte bara påverkar kroppen. Själen är minst lika inblandad. Nu vet jag att det är så. Nu vet jag.