torsdag 8 oktober 2009

Fortsättning följer

Man är en rätt finurlig apparat. Själen, visst. Men kroppen! Den har min stora beundran. Ett stycke levande materia som kan behandlas i stort sätt hur som helst - och stå ut med det. Visst, den gnäller och protesterar, den mobiliserar när det blir krig mellan blodkroppar och celler. Den tar hand om alla tillkortakommanden när någon är grym mot den och ger sig på och bryter ner och förstör.

Idag drog dom bort plåstren och under fanns det rejäla ärr, sår och en massa stygn. Att dom tillfogats på en levande kropp som inte protesterar värre är fantastiskt. Att reagera på smärta är ju kroppens sätt protestera. Och skrika aj, om man kan. Att vråla rätt ut ifall man passerar nivåer.

Men att kroppen har den läkande förmåga den har imponerar sant. Den börjar i samma ögonblick som nedrivningen tar vid, att börja bygga igen. Som i Flitiga Bäverdammen. Här hörs hammarslagen och sågandet över vattnet. Här byggs för att få luft och ljus. Så länge leve Bävern i oss ala.