fredag 9 oktober 2009

Framåt marsch!

Saltsjöbaden är en liten slumrande idyll i grönt och gult. Fast det vet förstås alla hundratals människor som pendlar härifrån varenda dag in till staden. Att sen orten går i oljebolaget BP:s färger just nu beror ju på årstiden.

Och nog fan är här vackert. Och nog fan är fjärdarna utanför havsblå liksom himlarna är himmelsblå. Men inte är det enbart det estetiska som gör en människa frisk och nyter. Jag tror den inre rikedomen och skönheten är minst lika viktig. Och för det krävs andra människor, något sånär på samma våglängd.

Dom som är här är alla svårt sjuka och ska rehabiliteras från sin svåra sjukdom. Där är vi lika. Jag är likadan som dom. Men dom andra är mycket äldre än jag och dom som inte är det enligt almanackan verkar vara det enligt den egna självbilden.

Är det något som alltid skrämt mig så är det sjukdomsidentitet. Ända sen jag fick ifyllda medlemspapper från transportarbetarförbundet, diabetesförbundet och psoriasisföreningen i brevlådan så har jag hållit mig på min kant. Inte för att dom klubbarna inte behövs och är viktiga, det är dom säkert. Men alla passar inte att arbeta som jordbruksminister eller nagelskulptris. Alla fixar inte med att engagera och organisera sig. Inte ens i Kennelklubben.

Vissa måste få rätten att smita undan. Eller få TA sig rätten att smita undan. Att inte gå på bostadsrättsföreningens årsstämma är förvisso asocialt, en dödssynd i vår folkhemskultur. Men icke desto mindre är det den jag är. Jag är inte den som fattar klubban och leder sammanträden. Jag fattar inte ens hur en tågordning för klubba ser ut eller går till. För det krävs en sort som jag icke är.

Nu finns jag alltså här i Saltis och känner mig som nyinskriven medlem i PRO. Och sån vill jag inte känna mig. Jag vill vara den gamla vanliga cynikern, den smågrinande resenären på väg mot ättestupan. Men jag vill vara det med ungdomlig touch. Jag vill vara mitt gamla vanliga hedersironiska jag. Då tror jag nämligen att mitt bröstben växer ihop snabbare och att min hjärna återgår till ett visst mått av skarpsinne.

Jag har ingen aning om hur länge jag blir här. Fem till sju dagar är tydligen nån sorts standard. Men jag kan tänka mig kortare tid ifall inget stöter till. Vilket det visst kan göra. Sjukdomshistorier, främst om olyckskamrater från Thorax är standard här. Den och den som fick svarta infektioner under bröstbenet och måste omopereras sex gånger. Mysigt! Det är precis sånt man behöver höra för att bli kåt, glad och tacksam.

Vi är ju allihop här bara av en enda orsak: vår sjukdomshistoria. Att vi alla skulle ha en civil identitet, det räknas liksom inte. Vadå tandläkare? Jag som trodde att du var klaffopererad.

Men jag har bestämt mig för att spotta i nävarna och elda på rejält nu. Och skulle det bli något litet hack i den processen - eller ett stort för den delen - så får vi ta det därifrån. Riktningen är ändå bara en: Framåt.