måndag 12 oktober 2009

Jubiluemsdag

Min operation fyller en vecka. För exakt sju dagar sen låg jag nyskuren och just ihopsydd och försökte fästa blicken på världen. Tror jag. Eller snarare vet jag. För runt halv fem bör klockan ha varit när det började gå upp för mig att ingen skulle ta numret på långtradaren som just manglat ut mig. Det var helt enkelt så här det kändes när mister Black&Decker gjort sitt genom mitt bröstben.

Idag har jag traskat runt hotellet för tredje gången, en och en halv kilometer, och mina sår är förvandlade från köttiga kratrar till häftiga troféer som läker snällt och sluter sig som finmekaniska mästerverk.

En vecka från pre-op till post-op. Eller snarare: veckan som delade mitt liv i ett före och ett efter.

Och i morron så åker jag hem. Lämnar sjukhemmet, institutionen, för att rehabilitera mig i den enda miljö som kan göra mig frisk: vardagen. Normaliteten.

För den parentes man lever i som patient, vårdfall, offer, ställer mig utanför allt det som normalt läggs till vartannat och bildar vad som brukar kallas livet. Det jag är med om just nu är - gudskelov - undantaget. En plats man måste besöka och använda sig av för att kunna återvända till vardagen. Och i morron börjar alltså den resan.