fredag 2 oktober 2009

Läget?

Igår var jag på Thorax hela dagen, informerades och provtogs. Från åtta på morronen till sex på kvällen. Alldeles för länge förstås, men ändå effektivt och bra för själen. Trots att doktorn glömde bort mig och att jag till sist måste hojta till om min existens.

Jag fick träffa kirurgen, narkosläkaren, sjukgymnasten och ett par syrror. Och jag åt av den så kritiserade nya sjukhusmaten som faktiskt inte alls var så illa som det sagts i debatten. Men framför allt blev den kommande veckans aktiviteter avdramatiserade genom att jag fick reda på varenda liten detalj om hur det kommer att gå till. Det minskar förstås inte dramatiken i själva operationen - den är fortfarande stor och omfattande - men min skräck och mina känslor har fått lite mer normala proportioner nu när jag vet. Och det var gott att få höra att man inte får ha ont. Det stjäl energi från läkandet.

Men allra bäst var samtalet med kirurgen. Han berättade nämligen att mina förutsättningar är dom bästa. Jag är ung (!) vilket man ju inte längre är van att betrakta sig som men som stämmer i det här sammanhanget. Jag lider inte av en massa andra sjukdomar som komplicerar bilden. Och, vilket känns allra bäst, mitt hjärta är friskt. Det är kärlen som är kleggiga. Jag har inte haft nån hjärtinfarkt. Det har man kunnat konstatera och det är förstås en enorm tröst för mig. Hjärtat pumpar på precis som det ska och varken klaffar eller andra delar felar.

Sen betonade kirurgen att en operation alltid är en operation, vilket jag är fuller väl medveten om. Och att komplikationer alltid kan tillstöta och inträffa. Fast han vore knappast ett proffs om han inte informerade om det också. Och finns det någon yrkeskategori som jag avkräver yttersta professionalism så är det kirurger. Tillsammans med piloter då. Hos dom är vi totalt utlämnade. Dom sitter ju bokstavligen med våra liv i sina händer. På ett helt annat vis än vad en rörmokare eller skatteutredare gör till exempel.

Under den långa dagen hann jag med en paus på ett par timmar och tog bussen till Odenplan för några inköp. Och det var en märklig känsla hur snabbt jag steppat ut ur det civila samhället. Det var som en annan värld där ute med andra sorters människor. Folk utan slangar och ärr över bröstet gick omkring i en annan verklighet än den jag befann mig i. Och när jag återvände till sjukhuset infann sig en skum "komma-hem-känsla". Det är väl det som kallas institutionalisering antar jag. Fast att den hoppade på mig så snabbt förvånar en aning.

Nåväl, den försvann sen snabbt på kvällen inne i den goa värmen på en italiensk krog vid Sankt Eriksplan. För när man firar 32-årig bröllopsdag så firar man också en sorts institutionalisering. Fast den är inget man vill fly från och komma ur. Den har blivit mer än en vana. Den är livet.