lördag 10 oktober 2009

When my heart starts beating like a hammer

Det ljusnar långsamt och diset hänger oktobertjockt utanför fönstren efter en av dom längsta och märkligaste nätter jag genomlevt. Hur då? Jag vet inte riktigt. Jag får väl prata mig igenom den.

Gårdagen var utpumpande på det där lutherska viset: när jag la mig kände jag att jag fullföljt mitt dagsverke. Jag åt inget bröd i mitt anletes svett, men jag var trött, rent fysiskt efter en hel dag på benen, och psykiskt efter omflyttningarna i tillvaron.

Att hamna på rehab i Saltsjöbaden är nog inte så dumt. Egentligen. Åtminstone under några dagar. Sen måste jag fortsätta resan själv, på egen hand. Fast det brådskar inte.

Direkt när jag la mig kände jag hur mitt hjärta arbetade på ett annat sätt. Ett sätt jag inte kände igen men som ingav en viss respekt. Inte skräck, inte rädsla. Inte nu-kommer-alla-infarkters-moder-känslan. Nej, det kändes som att ha satt in en V8-motor i en gammal folka. När den startade så fick sig varenda skruv, mutter och bussning en omgång. Gammal rost skakade bort och redan på tomgång släpptes en massa energi loss som fick mig att inse att det skulle bli svårt att somna. Trots tröttheten.

Och så blev det. Visserligen sov jag nog, fast jag upplevde en massa saker i ett annat land, i en främmande tillvaro som jag inte besökt tidigare. Andligt? Javisst. Kroppsligt? Definitivt!

Jag vandrade nedför den obligatoriska vägen i ett diffust, odefinierbart landskap. Jag saknade kropp men jag såg trots det mina bruna kraftiga boots riva upp en massa damm vid vartenda steg jag tog. Det var alldeles tyst. Inga fåglar pep, ingen vind ven. Inga ljud fanns över huvudtaget. Jag bara gick där utan mål och riktning. Och i min kroppslösa kropp bultade hjärtat hårt.

Vid vartenda slag höjde jag mig lite i sängen som jag låg i samtidigt som jag gick där på vägen. Slagen var så kraftiga att dom flyttade på kroppen, inte bara upp och ner utan även sidledes. Jag låg som på en blöt tvål och gled runt. Fast jag saknade inte balans.

Så var jag inte ensam på den där vägen längre. Någon gick bredvid mig. Och det var jag.

Jag gick bredvid mig själv och så var jag den där andra jag. Den nya. Inte längre den gamla.

Dammet rördes upp runt mina boots nu också, precis som förut och det enda jag hörde var ljudet från hjärtat som slog. Och jag menar verkligen slog. Som en slägga. Vartenda slag ekade mellan mina öron och så var jag ensam på vägen. Mitt gamla jag var inte med mig längre. Det var bara jag kvar.

Först blev jag lite rädd. Dog jag nu? Sen ledsen. Ändå levde jag ju, jag var inte död. Fast jag saknade sällskap och det var trist. Så började jag frysa och skaka av frossa och mitt bröst öppnade sig långsamt, som ett stort gap, med möda. Det liksom knirkade och knarrade sig öppet och lät som när gamla läderremmar spänns.

Och ut ur kroppen flöt hjärtat. Jag kunde tydligt se dom nya kärlen som dom sytt dit. Dom var stora och kraftiga och dom bultade på ett nästan obscent vackert vis. Som neonrör i rödaste rött. Blodet forsade fram genom dom, friskt och levande.

Bilden påminde om piratskeppet i det där förspelet till Monty Pythons Meningen med livet. Historien om försäkringsbolaget som kapas av de gamla tjänstemännen och seglar ut som en pirat på försäkringshaven. Mitt hjärta flöt på samma vis genom ett tyngdlöst universum. Och allting var nästan otillständigt skönt.

Men så slukades hjärtat upp igen av den vidöppna bröstkorgen som slöt sig som hajkäftar och låstes. Jag skakade när jag vaknade, hackade tänder och hade kraftig feberfrossa. Men känslan i bröstet var ny.

Den obestämda smärta som jag levt med sedan i måndags var ersatt av en rent kroppslig ömhet. Det fanns inte något hett, glödgande kvar. Inga farhågor om stag som skulle brista, suturer som skulle gå sönder och öppna sig. Bara den ömhet som jag kan tänka mig en boxare känner efter femton tuffa ronder.

Jag var igenom.Sen dess har jag legat här och lyssnat på musik i lurarna och som alltid upplevt den totala harmoni som musiken skänker mig. Bara flutit med. Och den första låt som kom upp random på iPoden i natt var faktiskt den här: