fredag 27 november 2009

Som Molly Bloom

Fredag. En fredag mot slutet, den sista? Eller den första. Den då allt börjar om på nytt? En period går mot sitt slut, en ny följer. Och vem är då jag? Den gamle vandraren eller den nye följeslagaren?

På måndag fyller mina nya kärl åtta veckor och på fredag hoppas jag bli friskskriven och få börja jobba igen. Om en vecka. Ytterligare en fas är avklarad. Ingen jag skulle ha valt om den möjligheten funnits. Men en jag inte skulle vilja vara utan nu.

För som professionellt nyfiken är varje erfarenhet ett presumtivt knäck. En oskriven artikel, en dikt, den stora romanen. Jag tyckte inte alls om att ligga på en bår som rullade in under en skylt där det stod operationsavdelning. Men om jag nu ändå låg där så var det väl lika bra att göra det bästa av det?

Och vad var då det bästa?

Att försöka reflektera kanske. Att vända på stenarna och rota bland tankar och känslor som mulade runt därunder som gråsuggor. För att i bästa fall hitta något som jag inte haft förut. I sämsta fall bli fast vid status quo. Men att ändå vara där.

Att någon är inne i kroppen på en och pillar på hjärtat är känsligt. Det är ju själv processorn det handlar om. Motorn. Det självklara centrum varifrån allt liv utgår. Kanske inte underligt att man får en närmast trånande känsla för sin kirurg. Att man möter honom med tårar i ögonen. Tacksam och full av beundran.

Jag har lämnat mycket av sjukperiodens tankar bakom mig. Traskat ifrån dom under mina långa promenader i Hagaparken, runt Djurgården eller i minglet i vår vackra stad. Men jag har inte glömt dom. Jag minns hur de kändes varenda en. Hur de smärtade, hur rädslan kröp som en kall snigel i nacken på mig. Hur jag inte ville. INTE VILLE alls!

Fast nu vill jag. Fast annat. Säger som Molly Bloom: Ja sa jag ja jag vill Ja.


onsdag 25 november 2009

Mixed memories

Jag lagar pumpasoppa, lyssnar på Glenn Millers Gold Collection och lyckas nästan bli nostalgisk. Sjunger med i refrängerna med lidelsefull inlevelse och längtar efter nåt. Jag undrar vad? Och varför. GM var ju verkligen före min tid och pumpa är ingen vidare svensk tradition. Så kan det vara på det sättet att man blir nostalgisk utifrån ett önsketänkande?

Att Jussi Björlings röst på radion fortfarande framkallar reflexer av arbetsnedläggning och absolut största möjliga tyssssstnad är mig väl bekant. "Tyst! Det är Jussi!" hör jag pappas röst skalla genom hyrestvåan under femtiotalets solskensindränkta himmel. Och mamma hon stängde förstås lydigt av Voltan. Och ve mig om jag så mycket som fes innan Jussi var klar med sin aria och sitt höga C.

Kanske är det samma sak med Glenn Miller? Vi som avlades strax efter andra världskriget fick ju hålla till godo med föräldragenerationens kultur, mode och musik till att börja med. Först senare blev det dags att skapa vår egen. Det började väl med Elvis men för min del var det Beatleseran som betydde nåt. Och därför blir jag heller inte nostalgisk när jag lyssnar på dom. Det handlar ju om mitt liv.

Fast jag minns pappas gamla stenkakor där det fanns ett raspigt exemplar av In The Mood med sagde Glenn Millers orkester. Och jag minns mammas lite vemodiga leende när jag spelade den skivan på radiogrammofonen. Åtminstone ibland. För andra gånger fräste hon irriterat att jag skulle stänga av. Annars kunde hon få ännu ondare i huvet. Vilket underförstått var mitt fel.

Nu är det där historia och kommer aldrig tillbaka. Men som med Prousts jävla gamla kaka är det med musik för mig. Ett ackord, en harmoni, en röst. Det kan räcka mer än väl för att revyn ska börja, ridån gå upp och föreställningen dra igång.

Och sen står jag där med en satans klump i halsen och kör mixerstaven genom pumpageggan. Funderande över tidens gång och alltings förgänglighet.

I morron får det bli korv tror jag. Chorizo. Det fanns inte i Linköping på femtiotalet.

måndag 23 november 2009

Sju

Just det, sju veckor har gått sen min bypass och jag börjar känna mig färdigvårdad. Återanpassad och rehabiliterad. Dessutom har rehabkissen rest hem så mitt ensliga tjäll känns än mer öde och ensamt idag. Så återhämtningstiden tiden närmar sig definitivt sitt slut.

Är sjukskriven t.o.m den 3 december och det är jullunch på jobbet den 4 så det kan väl vara en bra dag för omstart. Dessutom är det en fredag och jag har alltid hört att det är bättre att börja om i slutet än i inledningen av veckan. Fast först ska förstås doktorn säga sitt och det gör hon dagen innan.

Men jag tror att man känner när man är beredd. Jag har inte känt mig starkare och i bättre form på år och dag än jag gör nu och jag inser också hur min kärlkramp faktiskt urholkade mig under betydligt längre tid än jag var medveten om. Det var inte förrän droppen rann över och jag knappt orkade kliva över tröskeln, som jag insåg att något var galet.

Fast det är historia nu. Samtiden säger mig att snart är det första advent med glögg och en massa levande och slingade ljus i stakar och på balkonger. Och hela den annalkande månaden går ju i ljusets tecken. Så varför inte adda på med lite arbetslust? Det är faktiskt inte utan än att den finns där.


fredag 20 november 2009

Lundell 60!

Idag fyller Ulf Lundell 60. Det fanns en tid då det knappast var självklart att den dagen skulle infalla. Men han vred sig ur greppet av sin självdestruktiva livsstil och fortsatte, han som alla andra, mot ättestupan. Och jag tycker att han åldras med värdighet.

Jag minns dagen då Jack gavs ut och recenserades. På den tiden fanns det en tidningsaffär vid Sergels torg som sålde alla landsortstidningar. Och tidningarna på den tiden inte bara respekterade första recensionsdag, utan satte också en ära i att publicera dom just den dagen.

Jag kände igen Lundell för jag hade lyssnat på hans musik, som faktiskt kom före Jack. Ja, jag var på hans allra första spelning på källaren Kurbits i Gamla stan där en mycket nervös debutant lirade rock tillsammans med Nature.

I dörren till tidningsbutiken vid Sergels torg stötte jag denna första-dag alltså ihop med Lundell i beige trenchcoat och med en försvarlig packe tidningar under armen. Jag antar att han var på väg hem för att plöja recensioner och han bör ha blivit nöjd över utfallet. Jack fick, vill jag minnas, överlag välvillig kritik även om inte alla var lika hänförda som den kritiker som utnämnde den till årtiondets generationsroman.

Jag har följt Lundell rätt tätt genom åren. Köpt hans skivor, läst hans böcker och varit på ett oräkneligt antal konserter. Några gånger har jag blivit ombedd att skriva om honom och även försöka få till en intervju, men jag har alltid avböjt. På något vis känns han för nära, trots att jag inte alls känner honom.

Med bara några månaders åldersskillnad är våra referensramar påfallande lika. Vi har gjort ungefär samma resa litterärt och konstnärligt och gillar samma musik, även om han förstås varit framgångsrik medan jag mest försörjt mig.

Fast en gång har jag faktiskt träffat honom. På Klara kyrkogård. Jag jobbade i Aftonbladets mörkrum (som låg i Klara då) när någon från nöjesavdelningen ringde upp och berättade att Lundell var på redaktionen och att dom behövde ett porträtt av honom. Inga fotografer fanns i huset så kunde kanske vi i mörkret fixa det?

Jag lånade en Nikon F och mötte honom nere vid kyrkogårdsmuren. Vi småpratade lite och jag minns att han fnissade när jag berättade att jag inte var fotograf på tidningen utan jobbade i mörkrummet.

- Mörkrumsneger, sa han och sen skrattade han hest medan han lydigt poserade mot kyrkväggen.

Det har gått några år sen dess och som vanligt ligger han några månader före mig. Men jag bugar djupt för honom idag och hyllar honom för att han nu nått fram. Förhoppningsvis inte till ättestupan men till det där laddade 60-strecket.

Så grattis, Ulf! En fri man i stan va're va?

torsdag 19 november 2009

Hem till kisse

Krogen igår kväll. En varm och ljus punkt i en blöt, novembersvärtad stad. Regnet häller spannvis ner och stadens alla gator är belamrade av bilar och människor som i en osannolik röra försöker överlista den ryske presidenten och hans entourage som gett staden en trafikinfarkt av sällan skådat slag.

Jag lyckas till sist hitta alternativa vägar från Solna och småspringer från Karlbergs station mot Vasaparken. Och där, i hörnan, lyser den inbjudande skylten och snart har jag ett glas rött framför mig på bordet. En stund senare kommer kalvlevern in och lyckan är fullständig. Åtminstone tills den är uppäten och slut. Fast vin har dom förstås i oändliga mängder och det är en tröst.

Så småningom får kvällen sitt slut. Trevliga kvällar får det och jag står vid busshållplatsen där regnet listar sig in under taket och droppar ner i min nacke, mellan skjorta och hud. Kallt och inte särskilt inbjudande är det, men ändå så levande november. Denna förtalade månad där kvällstidningarna slåss om att ge oss tips för överlevnad. Försök anlägga ett leende på läpparna, säger jag. Det räcker långt.

En cyklist kommer sprutande nedför Odengatan med en v-formad kaskadplog av vatten på bägge sidor om hjulen. Ekrarna blixtrar i bågljusskenet, han hukar över tramporna och flyger vidare mot Sankt Eriksplan. Sju minuter tills bussen kommer. Några fotgängare småspringer på trottoaren med paraplyer som lustiga hattar över huvudena.

Så kommer bussen.

Inte många sitter i den men alla pillar dom med sina mobiler. En spelar patiens, en annan skriver sms. Displayerna lyser upp deras ansiketn som är alldeles tomma och orörliga.

TORSGATAN. Fyra nya stiger på. En tar genast upp sin mobil och kollar om han existerar.

TORSPLAN. Hållplatsen tom.

KAROLINSKA INSTITUTET. Sex våta ungdomar stiger på. Jag sneglar upp mot "mitt" fönster på Thorax. Känner en viss värme strömma mot mig.

KAROLINSKA VÄGEN. Den hållplatsen är också tom.

INDUSTRIVÄGEN. En ung kille kliver på. Han stirrar sömnigt framför sig och gäspar.

ALBYDAL. Tre mycket små människor kliver på. Thailändare? Dom är välklädda med stickade luvor och tumvantar. Två av dom har välfyllda bagar i händerna. Två personer kliver av.

SOLNA STADSHUS. Fyra kliver av, två på.

FRÖSUNDALEDEN. En kliver av. Ingen på.

SÖDRA LÅNGGATAN. Tom hållplats. En kliver av.

SOLNA STATION. Thailändarna kliver av och studerar turlistorna för andra busslinjer.

LILLA FRÖSUNDA, FRÖSUNDA TORG. Folk av, inga nya på.

Och så FRÖSUNDA PORT. Jag stiger av. Fäller upp paraplyet mot regnet som är lika kraftigt som när jag stod här och väntade på den buss som aldrig kom några timmar tidigare. Allting var avstängt. Man fick inte ens gå bron över E4.

Medvedev är väl också hemma vid det här laget. Lyckligt ovetande om vilket helvete han ställt till för alla som försökte ta sig hem från jobbet. Men han fick ju träffa både kungen och statsministern och EU-topparna så han kanske har annat att tänka på.

Portkoden funkar fortfarande så klockan är inte så mycket. Jag vittjar postfacket på några räkningar och traskar upp för trapporna. Sätter nyckeln i dörren och möts förstås av katten.

Rehabkissen. Låne-Humla. Med sin svarta, silverblänkande mjuka päls. Jag lyfter upp henne och håller henne liggande som ett spädbarn i famnen. Hon spinner intensivt och trycker sina framtassar mot mitt skägg.

Det känns gott att vara hemma under eget tak igen en sådan här ruggig. kväll. Undrar om Medvedev tycker det också?

måndag 16 november 2009

6 veckor

Japp, det har faktiskt gått sex veckor sen stambytet. Och tillfrisknandet fortsätter i maklig takt. Har försökt tänka mig in i jobbande men det tar fortfarande emot en del och ömheten och trycket över bröstbenet är ännu ganska kännbart så det blir nog att se tiden an.

Helgen har gått i lättjans tecken så idag var jag helt enkelt tvungen att klämma mina nittio minuter i parken, oavsett vädret. Vilket var blött. Regnet kanske inte direkt hinkade ner men det hällde i strilande, koncentrerade strålar. Fast med min illröda Everestjacka och fånig New York Rangers-keps klarade jag ändå mitt pensum.

Sen har jag sorterat och kastat en massa papper, typ deklarationer från 2001, kontobesked, betalda räkningar från förra året och sånt. Hittade också en del gamla texter som nog borde gått samma väg men jag hade inte riktigt hjärta att slänga dom. Har kanske blivit ett uns sentimental efter op.

Idén är i alla fall att jag ska slänga ut min gamla hängmappshurts som en gång i tiden rymde mitt arkiv. I stället ska jag skaffa nån form av förvaringsskåp där alla mina kameror ryms. Pappren - de få som återstår - tänker jag stuva ner i stapelbara kartonger som finns på det IKEA som jag igår trotsade och överlevde. Utan att köpa en endaste liten grej.

Så dagarna lufsar på. Sjukgympa i morron och på torsdag, möte med leverbröderna på onsdag och långa promenader varvade med Lost och Boston Legal. Och så hoppas jag att Amazon har skickat Stephen Kings senaste, Under The Dome, så att jag får nåt att uppslukas av. 1100 sidor tjock ska den vara. Awsome!


söndag 15 november 2009

Leve analogin!

Jag gillar den analoga känslan. I en värld av ettor och nollor är det välgörande att det inte alltid går att överföra något via en tråd eller satellit. Att jag inte har resultatet i min hand någon millisekund efter att jag tryckt på en knapp.

Jag var hos Frippe igår och hämtade en kamera. En av mina "analoga" kameror som jag hade med mig till Japan i våras. En sån där gammal maskin av metall där resultatet av knappövningen redovisas på film. Ni vet en remsa av celluloid som man stoppar in bakom en lucka och som tillåter 36 bilder i rad och som det tar åtminstone någon dag att framkalla för att kunna titta på.

Kameran av det ädla märket Contax - nedlagt och utgånget tyvärr - hade fått nåt litet fnatt och behövde träffa en doktor. Det är det som är finessen med märken som Contax, Rollei och Leica: att de går att reparera. Om man hittar nån som kan göra jobbet vill säga. Det kan Frippe. Han har sysslat med att reparera kameror i hela sitt liv men nu har han gått i pension. Fast han fortsätter ändå från en liten källarlokal med att bota sjuka kameror. Har väl svårt att sluta upp. Kanske i medvetande om att han är sist i kön. Att ingen kommer efter honom.

Jag brukar ju med närmast religiös nit hylla proffs av alla de slag. Människor som med hängivenhet och oerhörda kunskaper utför små och stora mirakler mitt ibland oss andra. Som att laga en gammal filmkamera till exempel. Och nu tillhör Frippe mitt proffsgalleri också.

Kameran är hel igen och ska få gå nya tuffa matcher med filmrullar i magen. Förhoppningsvis redan till påsk då jag planerar att resa till New York.

Att jag sen också är en flitig användare av digital teknik är en helt annan sak. Men det handlar om känsla. Känsla för något slags bestående. För värden som finns kvar. Också sedan den sista displayen slocknat och alla lithiumbatterier dött. Då ljudet av en mekanisk slutare är det enda som hörs. Tillsammans med raspet från en reservoarpenna mot ett handgjort papper.


torsdag 12 november 2009

So far so good

Bättre och bättre dag för dag, sjöng han, Rolf. Och det kan jag väl stämma in i. Det har jag dessutom nästan kungsord på. Eller åtminstone doktorsord. För idag var jag på återbesök på Thoraxkliniken för lungröntgen och möte med min käre cutter, läkaren som gjorde min bypassoperation.

Han var synbart nöjd med resultatet, tittade nästan beundrande på ärret där han idkat konstsöm, och även om det halkar lite efter principen två steg fram, ett bakåt just nu, så går det ändå framåt. Bröstbenet växer ihop som det ska och snart får jag köra bil igen. Jag ska fortsätta med gympan och mina maratonpromenader och jag ska framför allt vara glad att jag lever.

Fick reda på att två av dom tre kärl som byttes ut var helt igensatta. Så nära en infarkt har jag väl knappast varit tidigare och jag vill inte dit igen. Så det blir fortsatt hälsosamt leverne för min del.

Regelbundna kontroller hos min husläkare och medicinering är vad som väntar men det är ett lågt pris för ett gott liv. Och egentligen är det väl knappast så stor skillnad mot tidigare. Fast det är ju inte helt kul att veta att man lever med den här sjukdomen i kroppen och att den, likt mögel i ett gammalt hus, ständigt lurar och jobbar på comeback. Fast jag ska göra vad jag kan för att snuva anginan på några nya femton minuter i ljuset.

Så väx ihop, sternum, väx!


tisdag 10 november 2009

In i garderoben

En lång blank dag ligger framför mig. Precis som en nyspolad isbana brer den ut sig och väntar på mina idéer. För efter gårdagens maratonvandring så behöver mina benhinnor en dags frist och vila. Och där är gud tydligen med mig för sjukgympa-Henrik ringde nyss och meddelade att dagens pass är inställt.

Så vad göra? Jag måste hålla mig hemma runt tolv för att ta emot ett paket från UPS. Vilket får mig att fundera över deras och andra budares roll för klimatet. Dom var här igår och ringde på utan att ha berättat att dom tänkte komma. Det kan väl inte vara särskilt klimatsmart att bara köra ut till nån med ett paket, utan att ringa först eller på annat sätt berätta att man kommer? Många blindkörningar måste det ju bli och hur smart är väl det?

Och ringer man själv och frågar när dom kommer så blir ofta svaret mellan 8 och 15 eller nåt sånt diffust. Det är ju nästan en hel arbetsdag bara till att gå och vänta. Icke smart, varken för klimat eller för den personliga ekonomin.

Fast nu är jag ju sjukskriven och ändå hemma och då kan det väl kanske göra detsamma. Men jag måste ju ändå företa mig något vettigt denna långa tisdag. Kan inte bara häcka i soffan och kolla på Lost eller Boston Legal. Även om bägge serierna är underhållning av yppersta klass.

Så jag har bestämt mig för en garderobsrensning. Lagom kul, lagom tungt/lätt för en som inte får lyfta tungt. Kläder väger ju inte mycket. Särskilt inte skjortor och tröjor. Och jag kan ju lyfta en i taget och lägga ner i kassar för vidare befordran till Myrorna.

Det är ju nämligen så att när man förändrar sin vikt så förlorar även ens kläder passformen. Och det är synnerligen hemskt när man går upp och blir bredare runt magen, men otroligt trevligt när man går ner och allt smalnar av. Jag har redan hävt iväg ett antal par byxor som någon bredbakakd snubbe där ute nu får ta över. Fast jag tänker vänta ännu några kilon - sex, sju - innan jag gör en butiksrepa på stan och förnyar garderoben.

Att jag tappat 17 kilo har väl egentligen inte med operationen att göra. Fast kanske lite indirekt är det ändå så. För jag mådde ju så tjyvis hela våren att det liksom föll sig självklart att börja skala bort kilon. Och det gick lätt. För bär man sjutton påsar socker i en ryggsäck så blir vandringen mot ättestupan både svettig och än mer motbjudande. Inte alls särskilt kul faktiskt.

Nu börjar jag långsamt närma mig min gymnasistvikt igen och den var det flera decennier sen jag var i närheten av. Att gå upp förlorade kilon igen har jag varit expert på tidigare, men nu känns det som med rökningen: ALDRIG MER!

För även om jag tror att kärlkramp och annat liknande elände mest är genetiskt betingat, så kan det knappast skada att aldrig mer låta vågen bli det skräckredskap det var tidigare och som jag till varje pris ville fly från. Att fortsätta tänka på vad jag stoppar i mig, att fortsätta äta kolhydratfattigt. Att till varje pris undvika midjeutläggning och blodsockersvaj i onödan.

För det är inte av kosmetisk anledning som jag smalnar av. Bara av trivsel- och hälsoskäl. För att orka friskna till och fortsätta med mina maratonpromenader. Förra vintern orkade jag fortfarande gå till jobbet varje dag. Det ska jag göra i år också när jag väl börjar arbeta igen. Och helst även gå hem från Kungsholmstorg också.

Och från och med februari ska jag bli en sån där farfar som tar med sig barnbarnet på Tom Tits, Skansen och Formel 1. En aktiv sort alltså. Ingen sur pillergubbe som dväljs i en gammal lusig kofta nedsjunken i en infist fåtölj medan livet pågår där ute.

Näe, framåt är mitt stridsrop! Så mot garderoben!

måndag 9 november 2009

Fem på nya äventyr

Har firat fem veckor med nya, friska kärl idag. Gjorde det genom att promenera i två timmar och tjugo minuter från Solna och till stan. Benhinnorna på smalbenen är alldeles ömma och soffan känns inte fel just nu.

Gick från Frösunda via Nortull till Sveavägen som jag fortsatte ner till Odengatan. Gick den upp till Roslagsgatan och fortsatte sen Birger Jarlsgatan förbi Stureplan. Förbi Bukowskis och ner på Karl den tolftes torg och vidare ut på Skeppsbron. Österlånggatan, Västerlånggatan och Drottninggatan. Ända upp till toppen klättrade jag, till Odenplan där den varma och goa buss 70 sen tog mig hem.

Törs jag säga att jag känner mig stolt?


fredag 6 november 2009

Steg fram och tillbaka

Det blir inte alltid som man tänkt sig och bakslagens tid är ännu inte förbi. Häromdagen var jag och hälsade på mina arbetskamrater på jobbet. Alla undrade förstås hur jag mådde och jag svarade som jag brukar: Allt bättre. MEN. Det är fortfarande två steg framåt och ett bakåt. Ibland.

Att jag skulle bli snabbt synad på den given hade jag nog redan lite på känn eftersom jag natten innan drabbats av elak klåda under armarna och i ljumskarna. Utanpå körteldepåerna vid lymfan alltså. Men det var inte så allvarligt och ingenting att prata om och timmarna tillsammans med kamraterna var trevliga och gick fort.

Det var när jag sen kom hem som det började kärva till sig. Klådan tilltog allt mer och det handlade inte längre om några begränsade ytor. Hela kroppen var lovlig. Det var som om jag rullat mig naken bland nässlor. Till sist lyckades jag somna men vaknade på natten av att helvetet brakats löst. Och på morgonen såg jag ut som om jag gått femton ronder mot Paolo Roberto. Höger öga helt igenmurat, kroppen som en topografisk karta med röda bergskedjor och dalar om vartannat. Och hela helvetet kliade mig fram till nervsammanbrottets rand.

Så det var bara att ligga på luren när vårdcentralen öppnade. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Hagalunds vårdcentral i Solna är min lifesaver. Sveriges bästa? För inte nog med att dom ringde upp exakt på den tid som den automatiska telefonsvararen lovat, dom fixade också en tid för ett läkarbesök ASAP. Trots att min husläkare var på datakurs.

Och denna reservläkare var precis lika mycket ängel för mig som min ordinarie. Allergisk reaktion, var budet. Mot vad var svårt att säga. Men en rejäl kortisoncocktail först och sen en tablett mot elak klåda och undertecknad var tillbaka på banan efter ett par timmar.

Så nu har jag ännu ett piller att peta i mig. För att inte krafsandet ska göra comeback. Men det är det värt. För när ska man äta piller om inte när man verkligen behöver dom? Och idag törs jag nästan se mig själv i spegeln igen. Svullnaden har ramlat ner och hänger som påsar under ögonen men förhoppningsvis är dom på väg bort tillsammans med de där jävla snömolnen som härjade igår.

Vad jag vill säga med denna drapa är, att kroppen - som jag påpekat tidigare - är en komplicerad och högst sammansatt struktur. Och ger man sig på den med cirkelsåg och morfin, så må det vara förståeligt att den tar tid och kraft på sig för att funka igen. Det är både rimligt och högst mänskligt, tycker jag.

Och nu kliver jag två steg framåt igen. Ingen snö och ingen sol idag. En rättvis fördelning på nåt sätt. Så Hagaparken, here I come!

onsdag 4 november 2009

Den inneboende kraften

Det handlar om psykologi. Om hur tankarna går och hjärnan jobbar. För läkningsprocessen och ihoplappningen av kroppen sitter allra mest i skallen. Precis som viktminskning.

Jag har sovit rätt risigt ända sedan operationen. Dels på grund av smärtor, dels för att jag varit rädd för att ligga fel. Och det beror på att jag fick höra hur viktigt det var att lägga sig och sätta sig upp på rätt sätt för att inte min delade bröstkorg skulle krackelera igen.

Men på sjukgympan igår fick jag veta att jag kan sova hur sjutton jag vill. Jag behöver inte alls plåga mig med att försöka sova på rygg vilket nästan är omöjligt för mig. Jag kan ligga på sidan, på magen eller ihoprullad som en kålmask, kramande en kudde. Bröstet håller och skulle det fresta på för mycket så gör det ont, ja då vaknar jag av mig själv och kan byta ställning. Enkelt och lättfattligt.

Men tänk att det behövdes en sjukgympaledare för att få mig att fatta det. Självklart kan man tycka, men inte när hjärnan skickar ut sina blockerare. Då handlar det bara om no-non och faror och värsta-scenarier.

Att hjärnan nu håller på att lugna ner sig ser jag som ytterligare ett tecken på att läkningsprocessen pågår som den ska. Att kropp och själ är oseparerbara storheter har jag förstås alltid varit medveten om. Men att den där odefinierbara själskraften, lika osynlig som elström, har en inneboende styrka utöver allt annat, det kan jag verkligen beundra. Och anpassa mig efter.

måndag 2 november 2009

Jubileum igen

Fyra veckor fyller de nya kärlen i mitt hjärta idag. Jag åkte förbi Thorax på förmiddagen och tittade upp mot raden av fönster där operationsavdelningen ligger. Och det var en rätt overklig känsla att veta att jag låg där med uppskuret bröst för bara 28 dagar sen och att jag nu faktiskt rör mig rätt oberört ute i världen igen. Om än med en del smärta vars intensitet kommer och går.

När jag kollar in mina ärr idag är de snyggt igenvuxna och trådarna har i stort sett upplösts. Ytan har slutit sig men på djupet finns det fortfarande en glipa i mitt bröst. Upp till åtta veckor tar det innan den har slutit sig och sen fortsätter man ofta att känna av både tryck och en viss smärta under en tid som kan vara olika lång.

I natt sov jag förhållandevis gott för första gången på rätt länge. Jag vågar inte gå och lägga mig för tidigt på kvällen av rädsla att vakna efter bara någon timme så jag höll mig vaken till efter midnatt. Sen somnade jag som en stock medan resten av Solna firade guldet till AIK.


söndag 1 november 2009

Ljusets val

Alla ljusen igår kväll. Som en stjärnhimmel nere på marken. Med en svävande atmosfär av vax och stearin uppblandad med oset från grillad tjockis och Apelsinmer.

Jag gillar när människor tar kommandot över sina riter. Själva bestämmer vad det är dom vill göra med sina känslor. Känslorna av sorg och saknad till exempel. När vi går ut i höstmörkret i tiotusental och tänder våra ljus i mörkret. Vid stenar som kanske står obemärkta de andra 364 dagarna på året. Men som för en enda kväll bildar universums enda ljuspunkt.

Sorgen är personlig och ska inte vara något andra krafter får profitera på. Tankarna på döden är mina egna och får anta precis vilka former de vill och kan. Ingen annan än jag själv har rätten att styra och ställa över dom känslorna. Därav styrkan i dessa massor av människor som skugglikt rör sig där ute i mörkret.

Sen skiter jag fullkomligt i om dom sätter brinnande pumpor på gravarna. Eller tomtar eller Musse Pigg eller bara lägger teckningar av barnbarnen med små dikter på. Och om dom tar kort med blixt i mörkret som bara blir en oskarp, platt skenbild av vad mörkret faktiskt innehöll.

För allhelgonadagen har blivit vår. Ingen annan än vi som drar ut i skymningen kan lägga några anspråk på kvällen. Ingen överhet, inga institutioner, inga programmakare. För en enda gångs skull är det bara vi själva som bestämmer. Och vi bestämmer ljuset. Det är stort.