onsdag 4 november 2009

Den inneboende kraften

Det handlar om psykologi. Om hur tankarna går och hjärnan jobbar. För läkningsprocessen och ihoplappningen av kroppen sitter allra mest i skallen. Precis som viktminskning.

Jag har sovit rätt risigt ända sedan operationen. Dels på grund av smärtor, dels för att jag varit rädd för att ligga fel. Och det beror på att jag fick höra hur viktigt det var att lägga sig och sätta sig upp på rätt sätt för att inte min delade bröstkorg skulle krackelera igen.

Men på sjukgympan igår fick jag veta att jag kan sova hur sjutton jag vill. Jag behöver inte alls plåga mig med att försöka sova på rygg vilket nästan är omöjligt för mig. Jag kan ligga på sidan, på magen eller ihoprullad som en kålmask, kramande en kudde. Bröstet håller och skulle det fresta på för mycket så gör det ont, ja då vaknar jag av mig själv och kan byta ställning. Enkelt och lättfattligt.

Men tänk att det behövdes en sjukgympaledare för att få mig att fatta det. Självklart kan man tycka, men inte när hjärnan skickar ut sina blockerare. Då handlar det bara om no-non och faror och värsta-scenarier.

Att hjärnan nu håller på att lugna ner sig ser jag som ytterligare ett tecken på att läkningsprocessen pågår som den ska. Att kropp och själ är oseparerbara storheter har jag förstås alltid varit medveten om. Men att den där odefinierbara själskraften, lika osynlig som elström, har en inneboende styrka utöver allt annat, det kan jag verkligen beundra. Och anpassa mig efter.