torsdag 19 november 2009

Hem till kisse

Krogen igår kväll. En varm och ljus punkt i en blöt, novembersvärtad stad. Regnet häller spannvis ner och stadens alla gator är belamrade av bilar och människor som i en osannolik röra försöker överlista den ryske presidenten och hans entourage som gett staden en trafikinfarkt av sällan skådat slag.

Jag lyckas till sist hitta alternativa vägar från Solna och småspringer från Karlbergs station mot Vasaparken. Och där, i hörnan, lyser den inbjudande skylten och snart har jag ett glas rött framför mig på bordet. En stund senare kommer kalvlevern in och lyckan är fullständig. Åtminstone tills den är uppäten och slut. Fast vin har dom förstås i oändliga mängder och det är en tröst.

Så småningom får kvällen sitt slut. Trevliga kvällar får det och jag står vid busshållplatsen där regnet listar sig in under taket och droppar ner i min nacke, mellan skjorta och hud. Kallt och inte särskilt inbjudande är det, men ändå så levande november. Denna förtalade månad där kvällstidningarna slåss om att ge oss tips för överlevnad. Försök anlägga ett leende på läpparna, säger jag. Det räcker långt.

En cyklist kommer sprutande nedför Odengatan med en v-formad kaskadplog av vatten på bägge sidor om hjulen. Ekrarna blixtrar i bågljusskenet, han hukar över tramporna och flyger vidare mot Sankt Eriksplan. Sju minuter tills bussen kommer. Några fotgängare småspringer på trottoaren med paraplyer som lustiga hattar över huvudena.

Så kommer bussen.

Inte många sitter i den men alla pillar dom med sina mobiler. En spelar patiens, en annan skriver sms. Displayerna lyser upp deras ansiketn som är alldeles tomma och orörliga.

TORSGATAN. Fyra nya stiger på. En tar genast upp sin mobil och kollar om han existerar.

TORSPLAN. Hållplatsen tom.

KAROLINSKA INSTITUTET. Sex våta ungdomar stiger på. Jag sneglar upp mot "mitt" fönster på Thorax. Känner en viss värme strömma mot mig.

KAROLINSKA VÄGEN. Den hållplatsen är också tom.

INDUSTRIVÄGEN. En ung kille kliver på. Han stirrar sömnigt framför sig och gäspar.

ALBYDAL. Tre mycket små människor kliver på. Thailändare? Dom är välklädda med stickade luvor och tumvantar. Två av dom har välfyllda bagar i händerna. Två personer kliver av.

SOLNA STADSHUS. Fyra kliver av, två på.

FRÖSUNDALEDEN. En kliver av. Ingen på.

SÖDRA LÅNGGATAN. Tom hållplats. En kliver av.

SOLNA STATION. Thailändarna kliver av och studerar turlistorna för andra busslinjer.

LILLA FRÖSUNDA, FRÖSUNDA TORG. Folk av, inga nya på.

Och så FRÖSUNDA PORT. Jag stiger av. Fäller upp paraplyet mot regnet som är lika kraftigt som när jag stod här och väntade på den buss som aldrig kom några timmar tidigare. Allting var avstängt. Man fick inte ens gå bron över E4.

Medvedev är väl också hemma vid det här laget. Lyckligt ovetande om vilket helvete han ställt till för alla som försökte ta sig hem från jobbet. Men han fick ju träffa både kungen och statsministern och EU-topparna så han kanske har annat att tänka på.

Portkoden funkar fortfarande så klockan är inte så mycket. Jag vittjar postfacket på några räkningar och traskar upp för trapporna. Sätter nyckeln i dörren och möts förstås av katten.

Rehabkissen. Låne-Humla. Med sin svarta, silverblänkande mjuka päls. Jag lyfter upp henne och håller henne liggande som ett spädbarn i famnen. Hon spinner intensivt och trycker sina framtassar mot mitt skägg.

Det känns gott att vara hemma under eget tak igen en sådan här ruggig. kväll. Undrar om Medvedev tycker det också?