tisdag 10 november 2009

In i garderoben

En lång blank dag ligger framför mig. Precis som en nyspolad isbana brer den ut sig och väntar på mina idéer. För efter gårdagens maratonvandring så behöver mina benhinnor en dags frist och vila. Och där är gud tydligen med mig för sjukgympa-Henrik ringde nyss och meddelade att dagens pass är inställt.

Så vad göra? Jag måste hålla mig hemma runt tolv för att ta emot ett paket från UPS. Vilket får mig att fundera över deras och andra budares roll för klimatet. Dom var här igår och ringde på utan att ha berättat att dom tänkte komma. Det kan väl inte vara särskilt klimatsmart att bara köra ut till nån med ett paket, utan att ringa först eller på annat sätt berätta att man kommer? Många blindkörningar måste det ju bli och hur smart är väl det?

Och ringer man själv och frågar när dom kommer så blir ofta svaret mellan 8 och 15 eller nåt sånt diffust. Det är ju nästan en hel arbetsdag bara till att gå och vänta. Icke smart, varken för klimat eller för den personliga ekonomin.

Fast nu är jag ju sjukskriven och ändå hemma och då kan det väl kanske göra detsamma. Men jag måste ju ändå företa mig något vettigt denna långa tisdag. Kan inte bara häcka i soffan och kolla på Lost eller Boston Legal. Även om bägge serierna är underhållning av yppersta klass.

Så jag har bestämt mig för en garderobsrensning. Lagom kul, lagom tungt/lätt för en som inte får lyfta tungt. Kläder väger ju inte mycket. Särskilt inte skjortor och tröjor. Och jag kan ju lyfta en i taget och lägga ner i kassar för vidare befordran till Myrorna.

Det är ju nämligen så att när man förändrar sin vikt så förlorar även ens kläder passformen. Och det är synnerligen hemskt när man går upp och blir bredare runt magen, men otroligt trevligt när man går ner och allt smalnar av. Jag har redan hävt iväg ett antal par byxor som någon bredbakakd snubbe där ute nu får ta över. Fast jag tänker vänta ännu några kilon - sex, sju - innan jag gör en butiksrepa på stan och förnyar garderoben.

Att jag tappat 17 kilo har väl egentligen inte med operationen att göra. Fast kanske lite indirekt är det ändå så. För jag mådde ju så tjyvis hela våren att det liksom föll sig självklart att börja skala bort kilon. Och det gick lätt. För bär man sjutton påsar socker i en ryggsäck så blir vandringen mot ättestupan både svettig och än mer motbjudande. Inte alls särskilt kul faktiskt.

Nu börjar jag långsamt närma mig min gymnasistvikt igen och den var det flera decennier sen jag var i närheten av. Att gå upp förlorade kilon igen har jag varit expert på tidigare, men nu känns det som med rökningen: ALDRIG MER!

För även om jag tror att kärlkramp och annat liknande elände mest är genetiskt betingat, så kan det knappast skada att aldrig mer låta vågen bli det skräckredskap det var tidigare och som jag till varje pris ville fly från. Att fortsätta tänka på vad jag stoppar i mig, att fortsätta äta kolhydratfattigt. Att till varje pris undvika midjeutläggning och blodsockersvaj i onödan.

För det är inte av kosmetisk anledning som jag smalnar av. Bara av trivsel- och hälsoskäl. För att orka friskna till och fortsätta med mina maratonpromenader. Förra vintern orkade jag fortfarande gå till jobbet varje dag. Det ska jag göra i år också när jag väl börjar arbeta igen. Och helst även gå hem från Kungsholmstorg också.

Och från och med februari ska jag bli en sån där farfar som tar med sig barnbarnet på Tom Tits, Skansen och Formel 1. En aktiv sort alltså. Ingen sur pillergubbe som dväljs i en gammal lusig kofta nedsjunken i en infist fåtölj medan livet pågår där ute.

Näe, framåt är mitt stridsrop! Så mot garderoben!