söndag 15 november 2009

Leve analogin!

Jag gillar den analoga känslan. I en värld av ettor och nollor är det välgörande att det inte alltid går att överföra något via en tråd eller satellit. Att jag inte har resultatet i min hand någon millisekund efter att jag tryckt på en knapp.

Jag var hos Frippe igår och hämtade en kamera. En av mina "analoga" kameror som jag hade med mig till Japan i våras. En sån där gammal maskin av metall där resultatet av knappövningen redovisas på film. Ni vet en remsa av celluloid som man stoppar in bakom en lucka och som tillåter 36 bilder i rad och som det tar åtminstone någon dag att framkalla för att kunna titta på.

Kameran av det ädla märket Contax - nedlagt och utgånget tyvärr - hade fått nåt litet fnatt och behövde träffa en doktor. Det är det som är finessen med märken som Contax, Rollei och Leica: att de går att reparera. Om man hittar nån som kan göra jobbet vill säga. Det kan Frippe. Han har sysslat med att reparera kameror i hela sitt liv men nu har han gått i pension. Fast han fortsätter ändå från en liten källarlokal med att bota sjuka kameror. Har väl svårt att sluta upp. Kanske i medvetande om att han är sist i kön. Att ingen kommer efter honom.

Jag brukar ju med närmast religiös nit hylla proffs av alla de slag. Människor som med hängivenhet och oerhörda kunskaper utför små och stora mirakler mitt ibland oss andra. Som att laga en gammal filmkamera till exempel. Och nu tillhör Frippe mitt proffsgalleri också.

Kameran är hel igen och ska få gå nya tuffa matcher med filmrullar i magen. Förhoppningsvis redan till påsk då jag planerar att resa till New York.

Att jag sen också är en flitig användare av digital teknik är en helt annan sak. Men det handlar om känsla. Känsla för något slags bestående. För värden som finns kvar. Också sedan den sista displayen slocknat och alla lithiumbatterier dött. Då ljudet av en mekanisk slutare är det enda som hörs. Tillsammans med raspet från en reservoarpenna mot ett handgjort papper.