fredag 20 november 2009

Lundell 60!

Idag fyller Ulf Lundell 60. Det fanns en tid då det knappast var självklart att den dagen skulle infalla. Men han vred sig ur greppet av sin självdestruktiva livsstil och fortsatte, han som alla andra, mot ättestupan. Och jag tycker att han åldras med värdighet.

Jag minns dagen då Jack gavs ut och recenserades. På den tiden fanns det en tidningsaffär vid Sergels torg som sålde alla landsortstidningar. Och tidningarna på den tiden inte bara respekterade första recensionsdag, utan satte också en ära i att publicera dom just den dagen.

Jag kände igen Lundell för jag hade lyssnat på hans musik, som faktiskt kom före Jack. Ja, jag var på hans allra första spelning på källaren Kurbits i Gamla stan där en mycket nervös debutant lirade rock tillsammans med Nature.

I dörren till tidningsbutiken vid Sergels torg stötte jag denna första-dag alltså ihop med Lundell i beige trenchcoat och med en försvarlig packe tidningar under armen. Jag antar att han var på väg hem för att plöja recensioner och han bör ha blivit nöjd över utfallet. Jack fick, vill jag minnas, överlag välvillig kritik även om inte alla var lika hänförda som den kritiker som utnämnde den till årtiondets generationsroman.

Jag har följt Lundell rätt tätt genom åren. Köpt hans skivor, läst hans böcker och varit på ett oräkneligt antal konserter. Några gånger har jag blivit ombedd att skriva om honom och även försöka få till en intervju, men jag har alltid avböjt. På något vis känns han för nära, trots att jag inte alls känner honom.

Med bara några månaders åldersskillnad är våra referensramar påfallande lika. Vi har gjort ungefär samma resa litterärt och konstnärligt och gillar samma musik, även om han förstås varit framgångsrik medan jag mest försörjt mig.

Fast en gång har jag faktiskt träffat honom. På Klara kyrkogård. Jag jobbade i Aftonbladets mörkrum (som låg i Klara då) när någon från nöjesavdelningen ringde upp och berättade att Lundell var på redaktionen och att dom behövde ett porträtt av honom. Inga fotografer fanns i huset så kunde kanske vi i mörkret fixa det?

Jag lånade en Nikon F och mötte honom nere vid kyrkogårdsmuren. Vi småpratade lite och jag minns att han fnissade när jag berättade att jag inte var fotograf på tidningen utan jobbade i mörkrummet.

- Mörkrumsneger, sa han och sen skrattade han hest medan han lydigt poserade mot kyrkväggen.

Det har gått några år sen dess och som vanligt ligger han några månader före mig. Men jag bugar djupt för honom idag och hyllar honom för att han nu nått fram. Förhoppningsvis inte till ättestupan men till det där laddade 60-strecket.

Så grattis, Ulf! En fri man i stan va're va?