onsdag 25 november 2009

Mixed memories

Jag lagar pumpasoppa, lyssnar på Glenn Millers Gold Collection och lyckas nästan bli nostalgisk. Sjunger med i refrängerna med lidelsefull inlevelse och längtar efter nåt. Jag undrar vad? Och varför. GM var ju verkligen före min tid och pumpa är ingen vidare svensk tradition. Så kan det vara på det sättet att man blir nostalgisk utifrån ett önsketänkande?

Att Jussi Björlings röst på radion fortfarande framkallar reflexer av arbetsnedläggning och absolut största möjliga tyssssstnad är mig väl bekant. "Tyst! Det är Jussi!" hör jag pappas röst skalla genom hyrestvåan under femtiotalets solskensindränkta himmel. Och mamma hon stängde förstås lydigt av Voltan. Och ve mig om jag så mycket som fes innan Jussi var klar med sin aria och sitt höga C.

Kanske är det samma sak med Glenn Miller? Vi som avlades strax efter andra världskriget fick ju hålla till godo med föräldragenerationens kultur, mode och musik till att börja med. Först senare blev det dags att skapa vår egen. Det började väl med Elvis men för min del var det Beatleseran som betydde nåt. Och därför blir jag heller inte nostalgisk när jag lyssnar på dom. Det handlar ju om mitt liv.

Fast jag minns pappas gamla stenkakor där det fanns ett raspigt exemplar av In The Mood med sagde Glenn Millers orkester. Och jag minns mammas lite vemodiga leende när jag spelade den skivan på radiogrammofonen. Åtminstone ibland. För andra gånger fräste hon irriterat att jag skulle stänga av. Annars kunde hon få ännu ondare i huvet. Vilket underförstått var mitt fel.

Nu är det där historia och kommer aldrig tillbaka. Men som med Prousts jävla gamla kaka är det med musik för mig. Ett ackord, en harmoni, en röst. Det kan räcka mer än väl för att revyn ska börja, ridån gå upp och föreställningen dra igång.

Och sen står jag där med en satans klump i halsen och kör mixerstaven genom pumpageggan. Funderande över tidens gång och alltings förgänglighet.

I morron får det bli korv tror jag. Chorizo. Det fanns inte i Linköping på femtiotalet.