fredag 27 november 2009

Som Molly Bloom

Fredag. En fredag mot slutet, den sista? Eller den första. Den då allt börjar om på nytt? En period går mot sitt slut, en ny följer. Och vem är då jag? Den gamle vandraren eller den nye följeslagaren?

På måndag fyller mina nya kärl åtta veckor och på fredag hoppas jag bli friskskriven och få börja jobba igen. Om en vecka. Ytterligare en fas är avklarad. Ingen jag skulle ha valt om den möjligheten funnits. Men en jag inte skulle vilja vara utan nu.

För som professionellt nyfiken är varje erfarenhet ett presumtivt knäck. En oskriven artikel, en dikt, den stora romanen. Jag tyckte inte alls om att ligga på en bår som rullade in under en skylt där det stod operationsavdelning. Men om jag nu ändå låg där så var det väl lika bra att göra det bästa av det?

Och vad var då det bästa?

Att försöka reflektera kanske. Att vända på stenarna och rota bland tankar och känslor som mulade runt därunder som gråsuggor. För att i bästa fall hitta något som jag inte haft förut. I sämsta fall bli fast vid status quo. Men att ändå vara där.

Att någon är inne i kroppen på en och pillar på hjärtat är känsligt. Det är ju själv processorn det handlar om. Motorn. Det självklara centrum varifrån allt liv utgår. Kanske inte underligt att man får en närmast trånande känsla för sin kirurg. Att man möter honom med tårar i ögonen. Tacksam och full av beundran.

Jag har lämnat mycket av sjukperiodens tankar bakom mig. Traskat ifrån dom under mina långa promenader i Hagaparken, runt Djurgården eller i minglet i vår vackra stad. Men jag har inte glömt dom. Jag minns hur de kändes varenda en. Hur de smärtade, hur rädslan kröp som en kall snigel i nacken på mig. Hur jag inte ville. INTE VILLE alls!

Fast nu vill jag. Fast annat. Säger som Molly Bloom: Ja sa jag ja jag vill Ja.