fredag 6 november 2009

Steg fram och tillbaka

Det blir inte alltid som man tänkt sig och bakslagens tid är ännu inte förbi. Häromdagen var jag och hälsade på mina arbetskamrater på jobbet. Alla undrade förstås hur jag mådde och jag svarade som jag brukar: Allt bättre. MEN. Det är fortfarande två steg framåt och ett bakåt. Ibland.

Att jag skulle bli snabbt synad på den given hade jag nog redan lite på känn eftersom jag natten innan drabbats av elak klåda under armarna och i ljumskarna. Utanpå körteldepåerna vid lymfan alltså. Men det var inte så allvarligt och ingenting att prata om och timmarna tillsammans med kamraterna var trevliga och gick fort.

Det var när jag sen kom hem som det började kärva till sig. Klådan tilltog allt mer och det handlade inte längre om några begränsade ytor. Hela kroppen var lovlig. Det var som om jag rullat mig naken bland nässlor. Till sist lyckades jag somna men vaknade på natten av att helvetet brakats löst. Och på morgonen såg jag ut som om jag gått femton ronder mot Paolo Roberto. Höger öga helt igenmurat, kroppen som en topografisk karta med röda bergskedjor och dalar om vartannat. Och hela helvetet kliade mig fram till nervsammanbrottets rand.

Så det var bara att ligga på luren när vårdcentralen öppnade. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Hagalunds vårdcentral i Solna är min lifesaver. Sveriges bästa? För inte nog med att dom ringde upp exakt på den tid som den automatiska telefonsvararen lovat, dom fixade också en tid för ett läkarbesök ASAP. Trots att min husläkare var på datakurs.

Och denna reservläkare var precis lika mycket ängel för mig som min ordinarie. Allergisk reaktion, var budet. Mot vad var svårt att säga. Men en rejäl kortisoncocktail först och sen en tablett mot elak klåda och undertecknad var tillbaka på banan efter ett par timmar.

Så nu har jag ännu ett piller att peta i mig. För att inte krafsandet ska göra comeback. Men det är det värt. För när ska man äta piller om inte när man verkligen behöver dom? Och idag törs jag nästan se mig själv i spegeln igen. Svullnaden har ramlat ner och hänger som påsar under ögonen men förhoppningsvis är dom på väg bort tillsammans med de där jävla snömolnen som härjade igår.

Vad jag vill säga med denna drapa är, att kroppen - som jag påpekat tidigare - är en komplicerad och högst sammansatt struktur. Och ger man sig på den med cirkelsåg och morfin, så må det vara förståeligt att den tar tid och kraft på sig för att funka igen. Det är både rimligt och högst mänskligt, tycker jag.

Och nu kliver jag två steg framåt igen. Ingen snö och ingen sol idag. En rättvis fördelning på nåt sätt. Så Hagaparken, here I come!