torsdag 31 december 2009

Nyårslöften

Sådana brukar jag aldrig avge. Varför skulle jag göra det? Goda föresatser är ju något man ska leva med varenda dag i livet. Varenda morron, sedan man tacksamt konstaterat att man vaknat till ännu en dag, är i sig en god föresats och ett löfte om att göra det bästa av den.

Kylan målar världen vackert vit och uppe på himlen smyger solen. Det är väl ett löfte så gott som något denna årtiondets sista dag? Och det räcker.

Att lova sånt som man ändå inte kommer att hålla spär bara på självföraktet och lägger ytterligare stenar och stresskakor på axlarna. Och stress, det har vi redan nog av i världen.

Om jag ska framhålla något högprioriterat, inte för det kommande året utan för resten av livet, så är det att inte låta mig stressas.

Fast jag är en ostressad person. Det finns till och med inskrivet i min journal på Thorax, att jag inte upplever mitt liv som stressigt och det känner jag mig rätt stolt över. Att stress för många är högstatus och en fullklottrad Filofax blivit detsamma som en bekräftelse på ens betydelse, är mest sorgligt tycker jag. Lika sorgligt som att man varannan minut måste plocka fram mobilen och se efter om inte någon ringt eller messat.

Bekräftelse som något som ska komma utifrån, genom en maskin eller apparat? Näe tack!

Friheten har inte något namn, varken Nokia eller Sony Ericsson. Inte ens Iphone, hur häftigt den än säljs in. Nej, frihet stavas personlig integritet och den skriver man med sitt hjärteblod. På ett vackert pergamentsblad som drar åt gult.

Så till sist vill jag, så här på årets allra sista dag, önska mina trogna läsare ett gott slut på det gamla och en välsignad inledning på det nya. Året. Äventyret. Livet.


onsdag 30 december 2009

En fyr i mörkret

Det är nu man ska drömma. När det är som mörkast och när året nästan är slut. Och när det inte kan bli så mycket kallare, ödsligare och mer övergivet.

Hela världen är vit på väg mot grått idag. Något pudersockerliknande pulver lägger sig över tillvarons semmellock, men den söta mandelmassan där under är gjord på bittermandel som är dödlig i större doser.

Igår satte jag ut en fyr. Tände ett bloss i svärtan att spana efter. Att se fram emot och sträcka sina händer mot. Det har alltid varit en överlevnadsstrategi under de mörkaste dagarna och veckorna men i år har jag inte orkat eller förmått agera. Men så kom kicken. Sparken i baken som uppmanade mig att göra något. Att simma uppåt mot ytan och det skimrande ljuset i stället för att sjunka mot den döende syrefattiga bottnen.

New York är väl en av de bästa av fyrar? Särskilt i påsktid då våren bör vara i antågande och ekorrarna i Central Park håller på att hänga in sina gråa vinterpälsar för säsongen. Då linnen och flipflops ersatt jackor och boots. Då värmen i människors blickar tinar upp känslorna i stället för att döda dom. Och då tiden för närhet och beröring kan bli parentessatt för en dag, men ändå är den givna segraren till kvällen.

Jag vet att jag ska sitta under en ljummen himmel med något gott på bordet framför mig. En kall vind kan komma in ett slag utifrån Atlanten, men den blir strax smekt till hetta av den samlade kraften av människornas längtan tillbaka till livet.

Fast den kraften behöver man förstås inte fara till New York för att uppleva. Den finns här också, bara lite senare. Lite försiktigare, en aning mer provinsiell. Och omisskännligt livsduglig.

Men först ska vi städa ut det gamla. Sopa, feja, skura. Bort med skiten, ut med lorten. Släng alla gamla slitna känslor och krossade förhoppningar åt helvete! Nu börjar livet om. Utan löften men med en obändig längtan efter förnyelse.

För trots att färden mot ättestupan aldrig stannar upp så bryter livet ner döden eller åtminstone vår föreställning om döden. Den att vi förlamas av kunskapen, att vi är medvetna om vår dödlighet. Näe, i stället ökar livskänslan och vartenda litet ljus i mörkret blir till ett kolossalt fyrverkeri som firar in det nya året.

Hej 2010! Bye, bye 2009 - och far åt pipsvängen med dig!


tisdag 29 december 2009

Ser framåt

Så var det tydligen dags att plocka fram vinterpälsen. Termometern har dippat under natten men jag sitter fortfarande i min yukata och har ingen särskild brådska ut. Ryggen är fortfarande talbar och har inte utmärkt sig för något större bakslag.

Har suttit här och bokat en resa till New York i påsk. Allt från mitt tangentbord. Flygstol och hotell. Säg sen att vi inte lever i fantastiska tider. Rasar nu bara dollarn ner i förhållande till vår gamla skvalpkrona så ser morrondagen riktigt ljus ut.

För det är ju det den ska. Den 11 januari tänker jag ta mig till jobbet, med eller utan rygg. Som jag redan slagit fast ska 2010 bli ett gott år. Men inget skott år. Varken i rygg eller med en extradag i februari.

I kväll ska jag se genrep på Hamlet. Klarar ryggen av det och Stadsteaterns pinostolar, så ska jag nog också klara av mitt jobb. Så here I come, världen!


söndag 27 december 2009

Smärtfria söndagen i juletid

Vaknade utan ryggsmärtor i morse. Det tål att upprepas: VAKNADE UTAN RYGGSMÄRTOR I MORSE.

När man inte har ont nånstans tänker man inte på vad smärta är. Men limma in en halsfluss och du konstaterar raskt att du sväljer ungefär 238 gånger i minuten. Sak samma med ryggont. Det finns minst en halv miljon muskler, tidigare okända för mänskligheten, som plötsligt fått inkallningsorder och kallas till uppställning. Och den uppställningen är inte smärtfri. Jag garanterar.

Men i morse var det, om inte fred, så åtminstone eld upphör. Jag vet inte om det är julen och dess djupare innebörd som fått styrkorna att coola ner sig lite grann, men enligt myten slutade ju till och med elden över Flanderns skyttegravar på julnatten under första världskriget.

Nu nalkas eftermiddagen och ryggen är fortfarande relativt smärtfri, trots att jag varit tvungen att krafsa fram bilen ur dess överskottade drivor nere på gatan. Fick ju inte upp den på parkeringsdäcket igår på grund av väglaget. Men med hjälp av snälla grannar gungade jag fram den och lyckades även köra upp på den relativt sandade rampen.

Annars är ju inte just snöskottning den rekommenderade boten mot ryggkrascher. Snarare är den framkallare av skotten och därför känns det extra gott att kunna säga att jag fortfarande förmår sträcka på mig utan djupa avgrundsvrål.

Och det är faktiskt på tiden. Om några dagar har jag varit sjukskriven i tre månader. En fullkomligt orimlig tanke för ett halvår sen. Men sådan är tillvaron; förutsättningar ändrar sig blixtsnabbt och innan man vet ordet av är allt annorlunda. Det är därför som jag med en dåres envishet nu hävdar att 2010 kommer att bli ett gott år. Nödår ska ju följas av dom goda, enligt ett gammalt djungelordspråk. Och rehabkisse, som nu bantats ner och därför får bo hos mig igen, håller med. Hon ligger framför tangentbordet och sträcker gärna ut tassennvvvdqwcuiowqfvicwqwdjndwcioxjq jfeqkvn.a-ewöv ª‘‹÷

lördag 26 december 2009

Fucking Åmål

Vissa filmer blir aldrig av. Pretty Woman till exempel. Eller Brokeback Mountain. Samt Fucking Åmål. Men den sista kan nu strykas från listan. För det blev kvällens juldagsfilm.

Fattar egentligen inte varför den aldrig blivit av tidigare. Jag gillar ju Moodysson, tycker han är en av få svenska regissörer som når upp över sina egna fotknölar. Som fattat att man kan berätta svåra och jobbiga historier utan att tråka ut sin publik. Och en bättre långfilmsdebut än Fucking Åmål har väl knappast skådats sen En kärlekshistoria. Att sen Roy Andersson blivit ledande uttråkare av sin publik på gamla dar är en helt annan historia. Grumpy old men är lika vanliga som regniga somrar.

Fast det där med film hör julen till. Gamla svartvita långfilmer på TV var höjdpunkter under mina tonår. Gärna med Fred och Ginger i dansanta förvecklingar. Eller den sammetsgode Bing i svartvit White Christmas. Färg-TV fanns inte än.

Jag önskade mig en filmkamera i julklapp i flera år men fick aldrig nån. Hade tänkt bli filmskapare, en kreatör av spännande äventyr till egen och andras glädje. Fast det var lika bra att det inte blev så, för då hade jag varit utan arbete idag då svensk film knappast är till för att roa utan snarare oroa. Om man nu inte gräver på Göta kanal förstås. Och jag är ju som bekant en grund typ som hellre drar en oneliner än knyter en löpsnara av den.

Det är lite konstigt att det ska vara så fint att få folk att gråta eller somna. Men att framkalla skratt och glädje kan i bästa fall bara komma upp i en trea på den femgradiga Richterskalan. Alla vet ju innerst inne hur svårt det är att verkligen göra människor glada medan det är lätt som en pannkaka att få dom att gäspa och somna. Fast det är väl just därför kan jag tro.

Nu har jag varit ute och kört en tidig morrontur i snöslasket och lyckats köra fast i garagebacken så att jag var tvungen att till sist parkera framför porten. Kanske når snösvängen ända fram också till oss så småningom. Men tills dess tänker jag hålla mig torr och varm hemmavid. Med en film till exempel. Pretty Woman? Eller Brokeback Mountain kanske?


fredag 25 december 2009

Juldagslunk

Juldagen har alltid varit årets skönaste, slappaste dag. I mina drömmar. I praktiken var den en av dom jobbigaste med kalkontillagning, kära gäster och en massa hårt arbete. Fast i år är juldagen en av dom skönaste och slappaste. Faktiskt.

Har just fixat biljetter till tredje Millenniefilmen som jag inte sett än. En lagom historia att lägga två timmar på. Och sen äta soppa till kvällen. Låter väl som en riktig juldag?

Såg tomten igår kväll. Nere i parken, vid granen. Han såg lite ostadig ut på fötterna men underlaget var väl halt kan jag tro. Som det gärna blir på julen.

Idag är mellandagen av julen. Mitt emellan afton och annandag. En dag att njuta frihet och stillhet. En stängd dag när inte ens Kistagallerian har öppet. När dom som jobbar i affärerna får sova ut och inte behöver kliva upp alls om dom inte vill.

Jag upprätthöll min egen tradition igår kväll och såg både Tomten är far till alla barnen och första avsnittet av Fanny & Alexander. Filmer som berättar en hel del om oss och om julen. Vad jag ska titta på i kväll kanske jag berättar om i morron.


torsdag 24 december 2009

J-afton

Dofter från köket och tomtar på väg. Det blir tydligen jul i år också. Det är den sortens tankar man gärna ägnar sig åt på väg mot ättestupan: Det blev en till! Jul. Midsommar. Olympiad. Kram. Janssons frestelse.

Men jag lovar härmed dyrt och heligt att försöka göra 2010 till positivismens år. Året då glädjen slår ut sorgen. Då bejakandet kväver neggandet. Då varje nej raderas av nitton ja. Då värk och oooohälsa ter sig som rester från en gången tid.


onsdag 23 december 2009

Dan före dan

I natt har jag sovit i samma ställning tror jag. Åtminstone vaknade jag precis likadant som jag somnade. På rygg. Ovanligt. Jag brukar snurra runt rätt rejält, men den brutna ryggen har väl fått mig att lugna ner mig.

Fast det var nog rätt bra att sova på rygg ändå. Åtminstone känns det försiktigtvis bättre idag. Även om det är som att tassa på nattgammal is med en rygg som min.

I morron är det visst julafton. Fast vi har ju redan fyrat av vår, så den 24 får väl bli nån sorts bonusdag.

Men det det ger mig åtminstone en naturlig övergång att få önska er som följt mig på färden mot ättestupan så här långt, en riktigt god jul. Och ett gott 2010. Ett bättre 1020, till och med. Ett riktigt, super-duper-jävla-bra-2010, om jag nu ändå får önska. Ett 2010 där ingen dör, ingen blir sjuk utan där alla mår bra och är genuint lyckliga.


måndag 21 december 2009

Elva veckor

Ja, så länge sen är det sen stambytet. Och vore det inte för min för*****e ryggs skull så skulle jag knappt känt av det där gamla hugget. Men nu är det så att jag hela tiden måste använda armar och axlar för att resa mig, vända mig och stödja mig och det tär på bröstbenet som ömmar och värker.

Men det kunde vara värre. Idag är Kenneths begravning och lika lite som jag längtar efter att gå dit, lika lite skulle jag vilja låta bli. Det är bara fortfarande så förbaskat omöjligt att få in i skallen att han är borta. Att han kan vara död. Det skulle ju lika gärna kunnat vara jag.

Julen tillsammans med barnen är nu avfirad. På grund av olika omständigheter inföll den helgen som var och vi hade det så gott tillsammans allihop. Och det är det som räknas. Livskvalitén kommer av samvaron med dom man älskar och som betyder nåt för en. En banal självklarhet? Jo visst, men är det inte i det banala som den djupare sanningen om livet ligger? För vi kanske inte är så otroligt speciella som vi vill framstå som när vi själva skriver vår historia. Det är i vanligheten det speciella vilar. Eller som vi brukar säga på jobbet: Vi står för vår ytlighet.

fredag 18 december 2009

Läget?

Ja så säger han, Anton eller om det är Elias, i videobutiken som är postens utlämningsställe. "Tjena! Läget?" Men han förväntar sig inget svar. Det är som How are you doing? Ingen vill ha en ärlig hälsodeklaration. Men här, på Mot Ättestupan, får man en.

Veckan har alltså gått i vårdens tecken. Och jag tänker inte trötta ut någon med detaljer. Bara konstatera att ryggen långsamt blir lite bättre. Men som sagt: LÅNGSAMT går det. Smärtan finns där och minsta lilla rörelse framkallar spjut i korsryggen. Och minsta lilla rörelse lurar nästgårds när snön bara packar sig på marken och isen bygger på under sulorna.

Men jag tar det easy. Går som en gammal pensionär, hasande, släpande fötterna efter mig. Allt för att inte stå på nosen igen och förgöra det lilla jag lyckats reparera.

Efter lunch väntar min husläkare och då får vi se hur det går med sjukskrivning. Som det känns just nu är bygget alltför bräckligt och dessutom tilltar smärtan på eftermiddagen om jag lyckats hålla mig på benen så länge. Men efter helgerna med mycket mer vila hoppas jag kunna vara på banan igen.


måndag 14 december 2009

Projekt måndag

När man är sjukskriven måste man förvalta tiden. Lära sig att hålla ledan kort, trycka självcentrering i botten och ständigt vara på jakt efter saker att förvandla till projekt.

Di gamle brukar vara fullt upptagna av fotvård på tisda'n och frissan på freda. Det räcker för att fylla tillvaron för sjuttifem plussare. Jag kräver dock lite mer.

Måndag: ryggbehandling. Tisdag: eftersök på Thorax. Torsdag: ryggbehandling. Fredag: husläkaren. Så ser min vecka dennes ut. En vårdvecka alltså. Bara onsdagen gapar tom som en tandglugg.

Det är givetvis alldeles ofullkomligt för att fylla min dag med verkligt innehåll. Men jag har mitt kameraskåp som jag håller på att ställa i ordning. För även kameror behöver ordning och reda och ett eget hem i tillvaron. Jag har mina tusentals bilder som ligger i mappar och väntar på att digitaliseras och stoppas in i datorn. Jag har höghus av böcker på mitt nattduksbord som bara vill bli lästa. Jag har en familj som ska vårdas och älskas, inte bara i juletid.

Att göra saker, att aktivera sig, är livsnödvändigt. Att bara vara, vegetera på tillvaron i ryggläge och andas in, andas ut etc, skulle åtminstone leda till min undergång. Det är därför det känns rätt hopplöst med dagar som mest imiterar varandra.

Fast det är då, som nu, som man måste ta tag i sin krage och hålla den så upplyft ens rygg klarar av. Jag kan konstatera att denna pre-julvecka börjat bra med första ryggbehandlingen. Kiropraktor-Magnus verkar vara det proffs jag hoppades på. Enkel, tämligen smärtfri behandling och jag växte ett par centimeter samtidigt som den värsta smärtan faktiskt börjat avta. Och fejdar smärtan ut, så bryter lyckan så långsamt in. Och då kanske jag kan börja ta kortare promenader igen som sen ska utvecklas till allt längre.

Dessutom snöar det lätt idag. Och det gör faktiskt absolut ingenting.


lördag 12 december 2009

Det väsentlliga

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: jag har världens bästa husläkare. Hon är min livräddare, min hjälte. Det var hennes envishet och förmåga till koncentration på väsentligheter som ledde till att min kärlkramp upptäcktes och kunde opereras. Om inte så hade skett kunde jag ha drabbats av en infarkt när som helst och fallit död ner. Precis som hände min gamle vän Kenneth.

Och nu är min doktor tillbaka igen. Igår kväll, en fredagskväll kvart över sex, ringde hon. Då hade hon just sett anteckningarna från mitt besök på Karolinska och Thorax och på vårdcentralen då hon själv var sjuk, och hon insåg att här behövdes hennes insats. Så nästa fredag har jag tid hos henne och då ska hon avgöra om vi ska röntga ryggen eller ej. Det är inte naturligt att gå omkring med värk dag efter dag, enligt hennes mening.

Det känns gott i en annars rätt vrång värld att åtminstone ha några av dom viktigaste funktionerna tillfredsställda. En bra husdoktor, tandläkare, hussnickare och bilmek underlättar och gör livet väsentligt mycket enklare att leva.


torsdag 10 december 2009

Skål för Lotta Engberg!

Också idag ligger sorgen blytung över axlarna. Och att bara svänga benen över sängkanten har ett inbyggt motstånd lika stort som att öppna en slussport av gedigen ek för hand. Nån vidare nattsömn har det inte heller varit utan timmarna har masat sig manetiskt utefter Memory Lane.

Att en människa man känt i stora delar av sitt liv plötsligt dör, innebär också att en del av en själv försvinner. Den delen som man just delade med den andre blir ju på en gång bara halv. Och så sitter man där med Svarte Petter och har ingen att spela med.

Kenneth var en man av stor integritet och han skulle fnysa åt sentimentala efterord och minnestankar. Men jag kommer ändå att fortsätta utbringa Lotta Engbergs skål till påsksnapsen, så som vi gjort i decennier vid våra traditionella silluncher på långfredagen. För den traditionen kan jag väl få ha kvar? Även om den är en aning gråtmild.


onsdag 9 december 2009

Minusmorron med sorgkant

Jag gjorde det, ringde på en av annonserna om hjälp mot ryggsmärtor som brukar finnas på den här sidan. Och si, jag fick snabbt träffa ett proffs. En kiropraktor som diagnosticerade min rygg och förklarade vad felet är: sneda och förvridna höfter. Och som erbjöd sig att behandla dem. Men modifierat för att inte spräcka upp mitt knappt ihopläkta bröstben igen. Två behandlingar före jul ska vi hinna med under nästa vecka. Förhoppningsvis ska dom hjälpa.

Annars är detta en svart och vidrig dag. Kenneth, en av mina allra äldsta vänner som jag känt i nästan fyrtio år, är död. Ja, jag läser vad jag precis skrev och det ser fullkomligt absurt ut, men är likafullt sant. Annonsen står i dagens tidning och jag har pratat med hans jobb som också var den kanske största delen av hans liv. Han somnade in under natten hemma i sin säng den 5 november.

Vi träffades bara en vecka tidigare. Tog en långfika utan stress och pratade. Han var ledig och jag sjukskriven så vi hade gott om tid att prata om tidens gång och dess påverkan på våra åldrande, allt mer slitna kroppar. På något vis var detta, som kom att bli vårt sista, ett av våra närmaste möten på åratal. Vi pratade inte så mycket film, teater och litteratur som vi brukade utan mer personligt, om livet. Han ville veta allt om min operation och hur jag mådde efter den. Han hade ju själv haft problem med hjärtat.

Nu är dom problemen över och allt är ofattbart. Helt jävla obegripligt. Kenneth har alltid funnits och han skulle ju alltid finnas. Att han ändå är borta känns inte fattbart. Jag är mycket, mycket ledsen idag och mörkret har sänkt sig över tillvaron, kvävande som en stor svart klump.


tisdag 8 december 2009

Plusmorron

Förr var jag en oskuld i sjukvårdsvärlden. En storögd jungfru som lika förundrat som beundrande betraktade de vetenskapliga och humana märkligheterna. Nu har jag förvandlats till ett proffs. Ett vårdl***r som tar kölappar och argumenterar vårdlösningar lika självklart som jag tyder breven från försäkringskassan.

Var på Karolinska på morronen för provtagning inför nästa veckas eftersök på Thorax. Med kännarmin konstaterade jag att det var ungefär en halvtimmes väntetid, bara genom att räkna folket i väntrummet. Och si, det stämde med den beräknade halvtimmen. För när alla tilltufsade och värkbrutna existenser som var före mig hasat sig in och var klara, så var klockan kvart över åtta.

- Tycker du det är obehagligt att bli stucken i armen? undrade tjejen i vitt.

- Jag fick nyligen en Black & Decker cirkelsåg körd genom bröstbenet så min toleransnivå sträcker sig betydligt högre än ett nålstick, försäkrade jag henne lugnande.

Idag kan jag konstatera att det är en morron på plus. Nattsömnen var god, ryggvärken vid uppvaknandet beskedligare än tidigare i veckan och jag tog mig tur och retur Karro medelst buss. Klarade till och med av ett hetsigt byte på Solnavägen, från 3:an till 70:an.

Så det finns kanske hopp trots allt. Om en smärtfri jul och ett friskt gott nytt år, menar jag. Och nu är det klart att jag officiellt börjar jobba den 21 december igen - och inleder med semester till den 11 januari. Är jag inte frisk då, ja då återstår nog bara att tippa mig över kanten på ättestupan.


måndag 7 december 2009

Följsamhet

Jag upphör aldrig att fascineras över hur följsamma annonserna här nedan är, som Google matchar mina texter med. Knappt har jag hunnit knäcka en endaste liten kota, så strömmar tipsen om hjälp vid ryggsmärtor in. Man kanske skulle ta och testa?


Något senare

Det blev egen bil. Köra kan jag i alla fall fortfarande göra. Och det är inte särskilt långt.

Inte för att besöket gav så mycket mer än ett förnyat läkarintyg. Smärtstillande, sjukgymnast och träning var ordinationen och att något är brutet är inte särskilt troligt. På väggen i doktorsrummet sitter en hjärtaffisch, en ryggdito och en reproduktion av en skål blåbär av Philip von Schantz. Dom bägge första bilderna tycker jag mig ha avverkat vid det här laget och en skål blåbär är väl ungefär som jag känner mig.

Allt snack om Försäkringskassans hjärtlöshet har nu gått så långt att doktorn måste hålla ett långt försvars/förmaningstal om sjukskrivandets konst för en patient som bokstavligen vrider sig av smärta i besöksstolen. Okej, jag vet att ryggen är den fattiges sista försörjning ibland, åtminstone enligt folkloren. Men när man verkligen har vitglödgande ont där, borde man slippa pekfingret, tycker jag.

Jag försöker verkligen inte maska och snika till mig en massa extra sjukdagar. Tvärtom, i den bästa av världar hade jag börjat jobba i fredags igen. Pigg och nyter. Och att prata med min arbetsgivare om att få lättare kontorsuppgifter för att kunna motivera närvaro på "kontoret" känns mest som ett hån. Både mot mina kollegor och mot mig själv.

Jag ska så snart jag förmår återuppta mitt kneg och jag hoppas att framtiden blir lika sjukdagslös som tiden i mitt liv före op var. Jag ska jobba och jag ska göra det med frisk glädje. Inte för att f-kassan säger så eller nån doktor utan för att jag vill det.

Nu ska jag ta min smärtstillningslunch, en näve vita piller.


Nio veckor

Måndag. Nio veckor. Veckor som allt mer bleknar bort i ett smärttöcken från den senaste. Jag har aldrig haft så ont någonstans som i denna förbannade rygg, denna förbannade vecka. Det uppsågade hjärtat inbegripet.

Jag har rakat mig, duschat och klätt på mig. En halvtimmes styvt, stånkande jobb. Inte minst med strumporna. Jag var knappast medveten om hur mycket man böjer sig för att dra på sig ett par ordinära sockor. Men jag vet nu och lovar, att krökningen på kotraden är ytterst nödvändig för den där sista lilla knycken över hälen.

Men vad gör man inte när man ska få träffa en doktor? Inte min doktor visserligen. Hon har ledigt eller är sjuk eller nåt, utan en annan. Och på akutbesök. Det låter ju bra, hoppas att det levererar.

Jag börjar känna mig lite luttrad vid det här laget. Eller är det bara min gamla vanliga cynism som sticker fram sitt fula tryne? Jag vill inte negga, jag vill vara glad och optimistisk. Precis som jag var i ända in i förra veckan när jag gick mina långa promenader i rask takt. Men det är svårare att vara positiv när man tvingas släpa fram sin lekamen under konstanta attacker av kryssningsmissiler mot korsryggen.

Jag är glad och tacksam över min hjärtoperation och att den gick bra. Att min kärlkramp är borta och att jag orkar gå i rask takt igen. Men jag är på gränsen till bitter över att ryggen då ska behöva ställa till det. Och av så fåniga skäl som att jag tuppade av.

Lite oro känner jag också över att jag tvingas jobba så hårt med mina armar när entrecoterena där bak inte vill vara med. För bröstet tar mycket stryk och det ömmar en hel del i det gamla hugget.

Nu är bara frågan den hur jag tar mig till vårdcentralen. Med egen bil eller med taxi? Fortsättning följer.


söndag 6 december 2009

Bloody Sunday

Det händer saker ute i djurvärlden. Tiger Woods bedrar sin fru vilket förstås är illa, inte minst för att hon är svenska. Och Paul Anka har just begärt skilsmässa från sin Anna, som ju också är svenska och Kalle-konkurrent på julafton i TV. Så vad är det som händer där ute i verkligheten?

Själv är man ju bara är en svensk man som ligger fjättrad i sin säng med krossad rygg. Och inte ens ett djurnamn har man att ståta med. Eller fysiskt djur för den delen efter att rehab-kissen reste hem för att banta.

Men jag har stått under duschens hetaste strålar nu på morronen och dom mjukade upp mina stenhårda ryggdelar ett uns. Och jag har fått massage av flinka fingrar och brinnande balsam så att ryggen just nu känns mest som en strax serveringsklar fiskgratäng.

Hur känns det annars idag då? Jo tack, ungefär som igår. Mitt hopp står nu till att det är måndag i morron och att förhoppningsvis min doktor är tillbaka. Om inte måste jag få hjälp av någon annan. Det kan inte vara naturligt att ens rygg ska se ut som en spiraltrappa. Dessutom börjar mitt bröst ömma betänkligt efter att jag varit tvungen att använda armarna mer än rekommenderat åtta veckor - nåja nio i morron - efter hjärtoperationen. Det är ju meningen att jag ska hålla ihop bröstkorgen och inte dra isär den.

Näe, saken är den att jag är trött på det här nu och vill bli kry och återställd. Rak i ryggen som en eldgaffel. Vad är det för fel på det idealet?


lördag 5 december 2009

Ute i det vilda

Lördagsmorgon. Borde hälsas med djupa solbugningar förstås. Men dels skiner inte solen, dels är jag oförmögen att buga. Ryggen är kanske inte sämre, men graden av förbättring är så liten att den känns närmast försumbar. Jag ser ut som en snedvriden spiraltrappa i spegeln.

Jag har börjat inse att tålamod är den gren jag måste träna mest på. Utan att slänga verktygslådan i sjön, får jag väl erkänna att det känns tämligen hopplöst för tillfället. Visserligen ligger jag i min ryggsträckare och det känns skönt, (tack kära söner!) men det där efterlängtade klonket då kotraden liksom glider på plats, har inte infunnit sig än. Fast det handlar förstås om uthållighet. Om att vänta in.

Vore jag så lagd skulle jag hävda att jag prövas för tillfället. Nu är det precis en vecka sen den fatala färden till Solna centrum med efterföljande debacle och jag slås av hur snabbt tillvaron byter ansikte. Från vänligt mysande till iskallt grinande.

Nu tror jag inte på prövningar eller jämviktsteorier. Jag tror på att uthärda och genomleva och därför är det bara att fortsätta lägga minut till minut, timme till timme. Att invänta och fixa helt enkelt.

För det kan ju inte vara så här tillvaron ska vara framöver. Eller? Har jag brutit ryggen och får leva med den så resten av mina dagar? Näe, ni hör att jag är ute i det vilda just nu.

Så jag ligger här i sängen och surfar runt på ebay, vilket visserligen är spännande men knappast särskilt produktivt. Dessutom kan det bli dyrt i längden. Även om det finns massor av spännande prylar där ute i världen.


fredag 4 december 2009

Äntligen fredag!

Så ligger jag här i sängen med datorn över knäna och försöker känna efter. Det är därför jag vaknar varenda morron den här veckan: för att känna efter. För att få konstatera huruvida jag mår något lite bättre än igår, likadant eller rentav sämre.

Jag mår inte sämre - och inte likadant. Så mår jag då bättre?

Ja, det är nog inte utan det. Jag har inte samma ihållande, molande värk i korsryggen som tidigare. Eller har jag bara vant mig vid nivåerna? Njae, det känns nog några löv bättre nu än när jag somnade igår kväll. Jag lyckades till och med ta en dusch nu på morronen och känslan av rening på alla plan förbättrar allmäntillståndet med några hundra procent.

För det är nog så det är: Man blir nyanskänslig av att ligga så här. Blir medveten om de minsta av förändringar men bryr sig helst bara om dom positiva. För man orkar helt enkelt inte negga mera till sist. Neggandets tid känns förbrukad.

För hur ska man kunna negga med två sådana söner som jag har. De tänker på sin far och funderar över hur de ska kunna hjälpa honom. Och de finner ett svar: en ryggbänk för utsträckning av kotraden. Den har de hittat och den ska de fixa hem hit idag till mig. Kan man annat än bli rörd av sådan omtanke.

Nu är det ju inte så att jag skuttar ur sängen idag heller, men jag förmår åla mig upp utan att vråla högt av smärta och jag har hittat ett par rygglägen som inte ger en bild av kotraden som en timmerbröt i Ångermanälven.

Så tills vidare: det pekar uppåt. Denna fredag tillägnas människokärleken och den försiktiga optimismen. Åtminstone tills annat meddelas.


torsdag 3 december 2009

Vanligt vatten

Ibland förvandlas tillvaron till en Stephen King-upplevelse. Jag menar inte som skräckkänsla utan på det där sättet att allt som kan gå fel och åt helvete, gör det. Maximalt.

Idag skulle jag till min husläkare och hade förberett mig genom att få hjälp att klä på mig och lägga fram mina grejor.

Så tog min starka värkmedicin ut sin rätt som den alltid gör efter nån halvtimme och jag somnade om. Givetvis ringer då min mobil, en decimeter från skallen på nattduksbordet. Och vad gör jag när jag svarar om inte slår ut det fulla glaset med vatten som står där bland alla böcker, papper och telefoner!

Ett glas vatten är ansenliga mängder det, särskilt bland allting annat på ett nattduksbord. Att sen ryggen är så paj att det tar fem minuter bara att sätta mig upp underlättar ju inte direkt. När jag lyckas svara och får besked om att min doktor är sjuk och måste ställa in dagens så väl förberedda besök, blir det bara en enda lång, tung suck kvar av morgonen.

Men vatten måste torkas upp och jag släpar mig kvidande och svärande på jakt efter nåt att torka med. Lyckas till sist hitta några handdukar och river undan den blöta geggan från bordet. Och får verkligen torrt.

Sämre start på en lovande dag har jag inte upplevt sen jag tuppade av i Solna centrum i lördags morse. Och det var ändå maxxat.

Undrar hur länge jag ska behöva hålla på med den här ökenvandringen? Ryggen har egentligen inte blivit bättre alls och när jag får träffa doktorn har jag ingen aning om. Eller om det finns något alls att göra åt det onda. Inget är särskilt kul just nu.


tisdag 1 december 2009

Från ryggläget

Nu är jag jämmerligt trött på det här! Jag ligger vingklippt i min säng och har en värk som förtär mig långsamt, inifrån och ut. Kan med svårighet röra på mig och att ta mig ur sängen tar en kvart. Nattsömnen var för första gången på ett par dagar god, men när jag skulle ta mig upp var det som om jag slet itu min rygg igen. Ritsch, ratsch & åt helvete! Tillbaka på ruta ett.

Tack och lov för smärtstillande karameller. Dom bäddar in mig i nåt ulligt och slipar av kanterna. Men dom gör mig ju också oskärpt när jag borde vara skärpt. I morron ska jag på ett eller annat sätt försöka ta mig på besök till min husläkare. Taxi lutar det väl åt just nu även om det inte är så långt. Fast för mig är det oöverstigligt.

Någon friskskrivning är ju inte att tänka på med den här ryggen och som det känns just nu är det pyton.

Hur kan tillvaron gå så komplett åt helvete på så kort tid? Jag fattar inte hur snabbt allt går fel och vänder upp och ner på alla positiva tankar och förhoppningar jag hade. Jobb på fredag? Jo, pyttsan! Jag känner mig glad om jag kommer ur sängen och på toa.

Att sitta i soffan och titta på tv & dvd går inte heller nåt bra. Soffan är rena killern och att hitta en enda ställning att sitta smärtfritt i verkar omöjligt. Jag klarade en halvtimme igår kväll.

Så det blir till att ligga här med MacBooken och gnälla. Och är det nåt jag inte gillar så är det att ligga här och gnälla. Jag vill vara en glad och positiv människa som funderar över den kommande julen. Som njuter i fulla drag av sitt nya hjärta och av de många, långa promenader i den bleka decembersolen som borde vänta.

Men dom får fortsätta vänta. Jag måste försöka att förhålla mig cool till det som händer mig just nu. Tänka att det inte händer och om det ändå händer så måste jag åtminstone härda ut. Även om det tar emot och är jobbigt. För jag har upptäckt att jag inte är nåt bra på smärta. Åtminstone inte den smärta som hemsöker min rygg just nu. Den överstiger vida den från ett uppsågat och uppfläkt bröstben och den var ju tidigare norm.


Rapport från en binge

Det är ju själva fan, att när man för första gången får åka ambulans så är man inte vid medvetande utan avtuppad. Det hände i lördags och är väl bäst att ta det från början.

Det var en vanlig novembermorgon och eftersom det var det så regnade det och eftersom det gjorde det bestämde vi att åka till Solna centrum med våra Gotlandsvänner i stället för att promenera i Hagaparken. Det sista jag minns är att jag stod framför bankomaten där och konstaterade att det bara fanns hundralappar. Nästa minnesbild är från akutrummet på Karolinska.

Vad som hände var - sannolikt - att jag drabbades av ett blodsockerfall. För jag minns den välbekanta känslan av tunnelseende, järnsmak i munnen och ett egendomligt dånande i huvudet innan allt blev svart. Min kompis lyckades fånga upp mig när jag gled till marken och där låg jag tydligen sen och krampade och tuggade fradga. Ett par väktare bistod och ringde efter ambulans som snabbt var på plats.

Sen tillbringade Nenne och jag sex timmar lördag i ett akutrum på Karolinska innan jag blev inlagd. Och var la dom mig om inte på mitt gamla kära Thorax? Anledningen var att dom var rädda att det var nåt fel på hjärtat. Ett kärl som gått upp, spruckit eller nåt. Fast så var det alltså inte utan huvudspåret är sockerfallet.

Men två nätter på Thorax blev det i alla fall och det var nästan som att komma hem.

Allt detta hade väl gått att skaka av sig med en axelryckning om det inte varit för att jag gjorde illa ryggen. Antingen i fallet ner på stengolvet i Solna centrum eller när dom la upp mig på båren. Som det är nu har allt ryggonts moder satt sig i min länd. En så vitblixtrande, vilt slående smärta har jag faktiskt aldrig varit utsatt för tidigare. Inte många lägen är utan ont och att flytta sig upp och ner är nästan oöverstigligt. Jag har fått en påse extra starka karameller av doktorn mot smärta och dom hjälper hyggligt. Sen fick jag låna ett par kryckor på Thorax så att jag kan förflytta mig medelst hasning genom tillvaron.

Att det inte blir nåt jobb på fredag är självklart just nu. Och det är jag ledsen för. Jag hade sett fram mot att få komma igång igen och få träffa mina kära arbetskamrater över en trevlig jullunch på Fjäderholmarna. Men det får vänta. Vänta på att ryggen vill igen och att jag orkar stå, sitta gå och ligga som en normal människa. Och att detta jävla år ska läggas till handlingarna.

Aldrig hade jag väl anat att jag skulle bli så tagen på orden som i denna färd mot ättestupan. Men nu räcker det! Nästa år får väl gå i himmelsfärdens tecken eller nåt sånt. Utmaningarnas tid känns åtminstone för tillfället överspelade.