fredag 4 december 2009

Äntligen fredag!

Så ligger jag här i sängen med datorn över knäna och försöker känna efter. Det är därför jag vaknar varenda morron den här veckan: för att känna efter. För att få konstatera huruvida jag mår något lite bättre än igår, likadant eller rentav sämre.

Jag mår inte sämre - och inte likadant. Så mår jag då bättre?

Ja, det är nog inte utan det. Jag har inte samma ihållande, molande värk i korsryggen som tidigare. Eller har jag bara vant mig vid nivåerna? Njae, det känns nog några löv bättre nu än när jag somnade igår kväll. Jag lyckades till och med ta en dusch nu på morronen och känslan av rening på alla plan förbättrar allmäntillståndet med några hundra procent.

För det är nog så det är: Man blir nyanskänslig av att ligga så här. Blir medveten om de minsta av förändringar men bryr sig helst bara om dom positiva. För man orkar helt enkelt inte negga mera till sist. Neggandets tid känns förbrukad.

För hur ska man kunna negga med två sådana söner som jag har. De tänker på sin far och funderar över hur de ska kunna hjälpa honom. Och de finner ett svar: en ryggbänk för utsträckning av kotraden. Den har de hittat och den ska de fixa hem hit idag till mig. Kan man annat än bli rörd av sådan omtanke.

Nu är det ju inte så att jag skuttar ur sängen idag heller, men jag förmår åla mig upp utan att vråla högt av smärta och jag har hittat ett par rygglägen som inte ger en bild av kotraden som en timmerbröt i Ångermanälven.

Så tills vidare: det pekar uppåt. Denna fredag tillägnas människokärleken och den försiktiga optimismen. Åtminstone tills annat meddelas.