måndag 21 december 2009

Elva veckor

Ja, så länge sen är det sen stambytet. Och vore det inte för min för*****e ryggs skull så skulle jag knappt känt av det där gamla hugget. Men nu är det så att jag hela tiden måste använda armar och axlar för att resa mig, vända mig och stödja mig och det tär på bröstbenet som ömmar och värker.

Men det kunde vara värre. Idag är Kenneths begravning och lika lite som jag längtar efter att gå dit, lika lite skulle jag vilja låta bli. Det är bara fortfarande så förbaskat omöjligt att få in i skallen att han är borta. Att han kan vara död. Det skulle ju lika gärna kunnat vara jag.

Julen tillsammans med barnen är nu avfirad. På grund av olika omständigheter inföll den helgen som var och vi hade det så gott tillsammans allihop. Och det är det som räknas. Livskvalitén kommer av samvaron med dom man älskar och som betyder nåt för en. En banal självklarhet? Jo visst, men är det inte i det banala som den djupare sanningen om livet ligger? För vi kanske inte är så otroligt speciella som vi vill framstå som när vi själva skriver vår historia. Det är i vanligheten det speciella vilar. Eller som vi brukar säga på jobbet: Vi står för vår ytlighet.