onsdag 9 december 2009

Minusmorron med sorgkant

Jag gjorde det, ringde på en av annonserna om hjälp mot ryggsmärtor som brukar finnas på den här sidan. Och si, jag fick snabbt träffa ett proffs. En kiropraktor som diagnosticerade min rygg och förklarade vad felet är: sneda och förvridna höfter. Och som erbjöd sig att behandla dem. Men modifierat för att inte spräcka upp mitt knappt ihopläkta bröstben igen. Två behandlingar före jul ska vi hinna med under nästa vecka. Förhoppningsvis ska dom hjälpa.

Annars är detta en svart och vidrig dag. Kenneth, en av mina allra äldsta vänner som jag känt i nästan fyrtio år, är död. Ja, jag läser vad jag precis skrev och det ser fullkomligt absurt ut, men är likafullt sant. Annonsen står i dagens tidning och jag har pratat med hans jobb som också var den kanske största delen av hans liv. Han somnade in under natten hemma i sin säng den 5 november.

Vi träffades bara en vecka tidigare. Tog en långfika utan stress och pratade. Han var ledig och jag sjukskriven så vi hade gott om tid att prata om tidens gång och dess påverkan på våra åldrande, allt mer slitna kroppar. På något vis var detta, som kom att bli vårt sista, ett av våra närmaste möten på åratal. Vi pratade inte så mycket film, teater och litteratur som vi brukade utan mer personligt, om livet. Han ville veta allt om min operation och hur jag mådde efter den. Han hade ju själv haft problem med hjärtat.

Nu är dom problemen över och allt är ofattbart. Helt jävla obegripligt. Kenneth har alltid funnits och han skulle ju alltid finnas. Att han ändå är borta känns inte fattbart. Jag är mycket, mycket ledsen idag och mörkret har sänkt sig över tillvaron, kvävande som en stor svart klump.