måndag 7 december 2009

Något senare

Det blev egen bil. Köra kan jag i alla fall fortfarande göra. Och det är inte särskilt långt.

Inte för att besöket gav så mycket mer än ett förnyat läkarintyg. Smärtstillande, sjukgymnast och träning var ordinationen och att något är brutet är inte särskilt troligt. På väggen i doktorsrummet sitter en hjärtaffisch, en ryggdito och en reproduktion av en skål blåbär av Philip von Schantz. Dom bägge första bilderna tycker jag mig ha avverkat vid det här laget och en skål blåbär är väl ungefär som jag känner mig.

Allt snack om Försäkringskassans hjärtlöshet har nu gått så långt att doktorn måste hålla ett långt försvars/förmaningstal om sjukskrivandets konst för en patient som bokstavligen vrider sig av smärta i besöksstolen. Okej, jag vet att ryggen är den fattiges sista försörjning ibland, åtminstone enligt folkloren. Men när man verkligen har vitglödgande ont där, borde man slippa pekfingret, tycker jag.

Jag försöker verkligen inte maska och snika till mig en massa extra sjukdagar. Tvärtom, i den bästa av världar hade jag börjat jobba i fredags igen. Pigg och nyter. Och att prata med min arbetsgivare om att få lättare kontorsuppgifter för att kunna motivera närvaro på "kontoret" känns mest som ett hån. Både mot mina kollegor och mot mig själv.

Jag ska så snart jag förmår återuppta mitt kneg och jag hoppas att framtiden blir lika sjukdagslös som tiden i mitt liv före op var. Jag ska jobba och jag ska göra det med frisk glädje. Inte för att f-kassan säger så eller nån doktor utan för att jag vill det.

Nu ska jag ta min smärtstillningslunch, en näve vita piller.