måndag 7 december 2009

Nio veckor

Måndag. Nio veckor. Veckor som allt mer bleknar bort i ett smärttöcken från den senaste. Jag har aldrig haft så ont någonstans som i denna förbannade rygg, denna förbannade vecka. Det uppsågade hjärtat inbegripet.

Jag har rakat mig, duschat och klätt på mig. En halvtimmes styvt, stånkande jobb. Inte minst med strumporna. Jag var knappast medveten om hur mycket man böjer sig för att dra på sig ett par ordinära sockor. Men jag vet nu och lovar, att krökningen på kotraden är ytterst nödvändig för den där sista lilla knycken över hälen.

Men vad gör man inte när man ska få träffa en doktor? Inte min doktor visserligen. Hon har ledigt eller är sjuk eller nåt, utan en annan. Och på akutbesök. Det låter ju bra, hoppas att det levererar.

Jag börjar känna mig lite luttrad vid det här laget. Eller är det bara min gamla vanliga cynism som sticker fram sitt fula tryne? Jag vill inte negga, jag vill vara glad och optimistisk. Precis som jag var i ända in i förra veckan när jag gick mina långa promenader i rask takt. Men det är svårare att vara positiv när man tvingas släpa fram sin lekamen under konstanta attacker av kryssningsmissiler mot korsryggen.

Jag är glad och tacksam över min hjärtoperation och att den gick bra. Att min kärlkramp är borta och att jag orkar gå i rask takt igen. Men jag är på gränsen till bitter över att ryggen då ska behöva ställa till det. Och av så fåniga skäl som att jag tuppade av.

Lite oro känner jag också över att jag tvingas jobba så hårt med mina armar när entrecoterena där bak inte vill vara med. För bröstet tar mycket stryk och det ömmar en hel del i det gamla hugget.

Nu är bara frågan den hur jag tar mig till vårdcentralen. Med egen bil eller med taxi? Fortsättning följer.